Det ser mörkt ut för den utgåva med Pelle Molins brev som
kulturinstitutioner i Norrland värda namnet borde uppmuntra. Ska
något ske så blir det från norsk sida. Under sommaren 2006 har
en Molin-utställning visats i Bodø, och i samma veva har Knut
Hoff givit ut en skrift om åren i Norge - den första norska
boken om Molin faktiskt. (Mer om den på annat håll.)
I september 2006 är det också jämnt 100 år sedan bautan över
diktarens grav restes på den vackra udde som i Bodø än idag
är känd som Pelle Molins plass.
Ska man lyfta fram något brev ur arkiven så ligger det i dagens
läge nära till hands att välja något av det mera skabrösa
slaget. Närmare bestämt det brev som Pelle Molin skrev i norska
Henningsvær den 27 april 1895, till färdkamraten över till
Norge Fredrik Lindskog. Det bevarades till eftervärlden av en av
Pelle Molins systrar. Jämten Per Nilsson-Tannér har publicerat
delar av detta brev i sin I Pelle Molins spår från
1951, men stannat just där det börjar hetta till.
Brevet är litteraturhistoriskt högintressant. Just i dessa
dagar i april 1895 hade Pelle Molin fått den förfrågan som
ledde till färdigskrivandet av Historien om Gunnel.
Molin skriver (citerat hos Nilsson-Tannér men som brukligt hos
honom - och ibland även hos Attorps - med en rad grova läsfel):
Nyss har jag haft ett smickrande bref från Georg Nordensvan,
deri han sade att "En runddans medan mor väntar" [ja,
Molin skriver så] i Ord och Bild mycket slagit an på honom och
att han vill att jag ska lofva honom ett bidrag för Nornan
detta år.
I slutet av april 1895 befinner sig Pelle Molin på
räddningsbåten Liv, som är stationerad i Henningsvær. (Enligt
vad Knut Hoff berättade för mig i maj 1995 fanns Liv då ännu
kvar i full drift - i Oslo.) I artikeln En olycksdag i
Lofoten, återgiven i Ådalens poesi, berättar
Molin om hur han "följer en tid räddningssköjten Liv,
för att se dess arbete och fisket", dvs torskfisket. Molin
avslutar stycket om skutan med orden: Den påminner mig om en
af våra främste konstnärers
valspråk, det som hjälpt honom fram genom fattigdom och
begabbelser: "Ta mig fan skall jag inte fram!"
Att Pelle Molin med dessa ord avser sig själv behöver det
knappast råda något tvivel om. I ett brev skrivet i
Östersund på dagen elva år före brevet till Lindskog, alltså
den 27 april 1884, skriver en nittonårig Pelle Molin:
Fram skall jag genom verlden, det får djeflas hur det vill.
Ja, nu är det hög tid att äntligen komma till det utdrag ur
brevet till Lindskog jag flaggat för, daterat 27 april 1895. Jag
återger här nedan början av det långa avsnitt som Per
Nilsson-Tannér utelämnade:
| Nu har skøiten fått order att
utan dröjsmål gå till Finmarken, men station vill de inte säga oss förr än vi komma till Hammerfest. Nu är vindstilla och tjocka. Har varit det hela veckan. Medan skøiten således ligger i hamn och natten är inne och folket snarkar i sina kojer skall jag göra dig till viljes och - berätta allt! Brefvet blir sålunda förfärligt långt, men jag tänker att du läser det gärna, om icke för annat, så för artighets skull. - Du vet hufvudhändelserna i Bodö. Att jag en och annan gång var på en bal eller på tillställningar i hemmen vet du, äfven att jag var på en maskerad, derifrån mitt fotografi som lapp härleder sig. Mest har jag umgåtts med sakfører Moen och ett par andra bättre herrar, deribland doktor Schelderup, Bugges vikar[i]e på sygehuset. - Skall jag skrifva min Bodöhistoria kommer den att handla om skrifverier på dagen och damer på aftonen. Jag har icke vågat skrifva till dig om damer. Det har nästan varit sonens rädsla för den penningplågade fadren och misstanken att far velat tro att kvinfolken kostat pojken för mycket. Nu skall jag bekänna kort. Kom nu ihåg att följande icke innehåller ett enda ord historia, icke skryt och sådant utan den osminkade sanningen! Huru jag kunnat ha sådan kollossal tur hos damer är mej än i denna dag ofattligt. Jag hade tur förr ock, men maken till den i Bodö har jag aldrig upplefvat. Nu tager jag de viktigaste i tur och ordning. Alla de tillfälliga kan jag icke räkna upp. Först vet du hur jag med litet elegans tog madonnan och att hon, sedan jag ridit henne hela natten före afresan till Saltströmmen, vid min återkomst helt enkelt svarade på mina kåta smekningar med: "før tøv!" Så var det locket slaget igen. Dessutom mins du att jag berättade dig historien om Nan' Kiønigs kärlek till mig, hvilken väcktes den afton du och Bugge sutto inne hos Kiønig och saftade uti honom historier. Du mins den verkligt vackra historien - ett novellmateriel! - om huru Nan' sökte upp mig i Bodö en kväll och hade mej att följa sig - och huru hon, utan hjälp från min sida, småningom kom fram med den gråtande ljufva och flammande berättelsen om sin kärlek. Du vet också hur Bugges misstankar och svartsjuka förmådde honom att ljuga ihop en historia, som afbröt min förbindelse med Jensvold, en förbindelse, som nu är upptagen igen. Dessa voro alltså No 1 och 2. No 3. Kitty Strand. 19 år. Liten till växten. Den allra idealaste snöbollskropp. Lidelsefull och hängifven. - |
Brevet är för långt för att återge i sin helhet här, men
bland de intressanta detaljerna ingår citat som Pelle återger
ur ett brev han fått från denna Kitty. Eftersom inga brev till
Pelle tycks finnas bevarade är detta rätt unikt. Han skriver:
| Till Sulitjelma fick jag det
vackraste bref jag i mitt lif fått af kvinna. Jag bevarar det ännu. Vore du i Stockholm [och inte i USA] skulle jag sända dig det till påseende, nu vill jag det ej. Det kan komma bort under vägen och det är mig ett minne, som jag ej vill mista. Här är utdrag ur det vackra brefvet: "Nu har du været saa længe borte, synes jeg, altfor længe. - Jeg savner dig saa og længes efter at høre dig tale, efter at du skal stryge handen over panden min og sige "lilla barn" eller "stakkars barn"; ogsaa at du skal trykke et kys, et eneste svagt, på din eiendom - saa vilde jeg være førnøiet og ikke mere ønske. |
Pelle ger flera utdrag ur Kittys brev. Här ytterligare ett:
| Aa jeg har saadan en lyst at forbyde alle kvinder at elske Dig. Det Det skulde kun jeg gjøre. |
Pelle skriver:
| Brefvet är Kitty opp i dagen.
Jag har anfört så mycket ur det, derför att jag vet du tycker om en karaktärsskildring. Du kan ikke tänka dig hvad detta läckert skrifna bref med dess om rikedom och smak vittnande utstyrsel på samma gång dess smak af hastverk och sorg verkade på mig. Då jag kom hem till Bodø smög hon sig upp till mig och så upplefde vi vår sista afton tillsammans. Jag hade många gånger brutalt sagt henne att lika så visst som jag var turist - lika så visst var mitt hjärta ett turisthotell och att hon aldrig skulle tänka på någon bestående kärlek från min sida. |
Om Nan, alltså den norska konstnärinnan Nanna Kiønig (1876-1954), har Pelle Molin av allt att döma skrivit en artikel eller novell i Härnösands-Posten samma år, alltså 1895. Det framgår av Molins egen klippbok, som är i stort sett det enda materiella som finns bevarat efter honom. I klippboken saknas denna text, men i slutet har han antecknat artiklar som inte finns med i albumet. En av dessa har rubriken "Nan" och är publicerad i "HP 1895". Så det är bara att genomsöka mikrofilmrullen för detta år...
Per Nilsson-Tannér har berättat att han kort efter utgivningen av I Pelle Molins spår (1951) fick ett brev från Nan. I skriften Pelle Molin -brev, dagboksblad och varia i Sollefteå stadsbibliotek från 1966 (nytryck 1996) kan man läsa om detta. Den åldrade Nanna beskrev i brevet den betydelse Pelle Molin haft för hennes levnadsbana - dock utan att antyda att hon genast förälskade sig i honom. Nan var 18 år när Molin stövlade in i hennes liv. I skriften från 1966 finner man mer om Pelle Molins relationer till Nan och andra norska flickor, beskrivna i brev till systern Agnes.
Bland de många bortom min bokhylla okända breven från Pelle Molin finns ett skrivet den 13 november 1894, troligen till Hugo Fahlén hemma i Ådalen. Där skriver Pelle bland annat:
| Ute på hedens gräns bor en
fortsmesters blonda dotter, som kanske gifter sig med mig
en vacker dag, om jag kan balansera till dess utan säkerhetsnät. Norska flickor ä bra, men nog så lätta. |
Avslutningsvis några rader ur ett brev skrivet den 11 januari 1895 till en av Pelles systrar:
| I ditt sista bref sporde du om
forstmästarns dotter Nan'. Ja, fortsättningen på den historien kan jag ej ge dig. Jag har icke träffat henne mer än två gånger sedan hon grät i mina armar framför den inhuggna helfiguren af en gammal prest i landskirkens stenvägg en månskenskväll. Har jag berättat dig det? Eller har jag berättat om Kitty, Bodös vackraste dam eller om Elise från Indyr, som jag rymt med en gång till Bodö stads stora fasa? Eller om "lilla helgonet", som miste sin gloria en oktobernatt. Ja, de är många! Det är fiskdieten som gör dem så varmblodiga och så tillgängliga. En och annan af dem äro allt för lätta, andra ha däremot så mycket fjällens och hafvets poesi uti sig, att de ge en, som skrifver noveller, alldeles för vackra stoff. Jag skall alltid i tacksamt minne behålla Agnes och Nan'. De ha gett mig detaljer och analys för ett par historier, som jag aldrig haft maken till. |
(Historien om Gunnel har nog mer norskt i sig än vad litteraturforskarna förstått...!!)
Copyright 2004-2006, Carl-Henrik Berg
Sidan kontrollerad 2006-07-24