(Årtal inom parentes - se litteraturlistan nedan)
Eldsund i västra utkanten av Strängnäs utgjorde fram till
1700-talets början del av en segelbar vattenväg mellan
Sörfjärden och Mälaren, via sjön Gullringen (1877). Fogdön i
väster var då alltså fortfarande en ö. Där dagens Eldsund
är beläget, strax norr om den forna farleden, har det ända
sedan järnåldern funnits bosättningar. Längs
höjdsträckningen som löper rakt norröver från Eldsund finns
ett antal forntida gravrösen (1933).
Ett av de allra äldsta tingsställena i regionen låg här vid
Eldsundet. Namnet, vars etymologi är osäker, skrevs omkring år
1300 Eldasund (1949, 1998). Platsen var genom alla tider en
knutpunkt, där den gamla landsvägen till Fogdö korsade
vattenfarleden i det som en gång kallades Ellasunds härad.
Tingsplatsen användes som sådan fram till 1700-talets
början, då tinget flyttade in till Strängnäs. Om vintervägen
över Eldsund uppges att den användes av Karl XI i slutet av
1600-talet under hans ritter mellan Stockholm och Kungsör.
"Hästombyte ägde merendels rum i Strängnäs, men även i
Eldsund." (1933)
I litteraturen om Eldsund förekommer uppgifter om dokument från
1330-talet angående tvister om marken sydost om Eldsund -
Eldasunds Löt och Dalsängen(a). Modern forskning avfärdar
dessa dokument som förfalskade (1998). Från 1500-talet finns
dock ett autentiskt brev. Axel Erdmann skriver (1868), angående
gamla båtleder: "Eldsundet, mellan Söderfjärden
och Strengnäsfjärden. K. Gustaf I:s bref af
den 8 Sept. 1525 tillerkände staden Strängnäs, efter
ransakning af en särskildt dertill förordnad
landsnämnd, 'Eldasunda lööth medh skogh och marck, midväges i
vathnidh i feriostadhin [färjestaden] och så in öffuer
Dalsaengena'. Graffman, Diss. Acad. de Strengnesia, Uppsala
1768. C. G. Styffe, Skandinavien under Unionstiden (1867), sid.
207."
Slaget vid Strängnäs 1457
I februari år 1457 var Eldsund (troligen men inte helt säkert)
platsen för en avgörande händelse i Sveriges historia. Detta
skedde alltså för 550 år sedan. Till 500-årsminnet skrev Arne
Stade en uppsats om slaget i Strängnäs (1957).
Kung över Sverige var vid denna tid Karl Knutsson. Ärkebiskop
var den härsklystne Jöns Bengtsson Oxenstierna (ca 1417-1467).
Det var kärva tider i landet och konungen var inte vidare
populär. Danskarna med Kristian I i spetsen påbörjade anfall
söderifrån under 1456 och kontrollerade nu bl.a. Öland. Karl
Knutsson beslöt att våga ett återtagande, via Vadstena och
över Kalmarsund som i januari 1457 var tillfruset. Jöns
Bengtsson fick av kungen uppdraget att mobilisera uppländsk
allmoge och komma efter ner till Öland.
Jöns Bengtsson iscensatte nu sitt uppror mot konungen. I Uppsala
lät han fängsla kungens fogde, och på domkyrkans port anslog
han en deklaration att han nu inte längre stod på Karl
Knutssons sida. Han tog befälet över sin bondehär, men tågade
inte i riktning mot Öland, utan istället mot Västerås för
att säkerställa folkets stöd där. Om detta berättar
Sturekrönikan (2002). Någonstans i Östergötland nåddes efter
ett antal dagar Karl Knutsson av beskedet om Jöns Bengtssons
kupp.
Den 9 februari hade Karl Knutsson och hans här nått så långt
norrut som till Strängnäs. Jöns Bengtsson och hans män
förmodades väl vara kvar i Västerås, och eftersom kungens
utsända kunskapare inte såg några spår av fientliga styrkor -
de hade spanat längs Fogdöns strand upp till Vårfruberga
kloster - gick de till vila vid Eldsund (berättas det).
Sturekrönikan från ca 1470 diktar om det som natten till den 10
februari följde (citerat ur Stades uppsats 1957): "Det
hände sig om en morgonstund, att biskopen kom till Ylja
sund" ... "Biskopen drager med hela sin makt, konungen
ger därpå ingen akt" ... "Det skedde på Sancta
Scholasticas dag, at konungen miste detta slag." Karl
Knutsson miste inte bara detta slag, utan därtill både den
kungakrona han långt senare skulle lyckas återta och sitt redan
tidigare ifrågasatta anseende som
härförare.
Detta "Ylja sund" (dvs Elgsund/Eldsund) är kanske det
som fått historiker att förlägga valplatsen till just Eldsund?
Måhända är "Ylja sund?" bara något som diktaren
tagit till av rent stilistiska och rimtekniska skäl, men det
får vi aldrig veta. Arne Stade tror mer på att slaget stod inne
i Strängnäs, och bygger detta förmodande på vissa skelettfynd
(1957).
Den sårade Karl Knutsson flydde till Stockholm, men Jöns
Bengtsson och hans folk följde efter och tvingade iväg kungen i
exil. Karl Knutsson begav sig till Danzig där han kvarstannade i
sju år. Redan i mars månad 1457 kallar sig Jöns Bengtsson
rikets föreståndare.
På följande sätt återgav Carl Georg Starbäck
krigshändelserna i Strängnäs, tidstypiskt fritt utstofferat
med allsköns påhittade brokiga detaljer, i sina Berättelser
ur svenska historien från 1885:
"När han [Karl Knutsson] anlände till Strengnäs, tog han
der sitt hufvudläger och förlade sina trupper längs med
Mälarestranden mellan Strengnäs och Elgsund, ett sund, som då
skilde Fogdön från Strengnäs, men hvaraf nu knappast något
spår finnes. Emellertid spridde sig det rykte, att erkebiskopen
med sitt folk var i närheten, och konungen utsände derför en
afdelning af sitt folk att skaffa närmare underrättelser. Dessa
redo fram till Vårfruberga kloster på Fogdön, men kunde ej
finna någon bekräftelse på ryktet, hvarför de återvände
till konungen och försäkrade att allt var lugnt; »de hade icke
funnit någon, som rörde sig mot konungen».
Det var ett par timmar efter midnatt, när ryttarne kommo
tillbaka till konungen. Denne lät nu sitt folk intaga mat och
gå till hvila, så att vid klockan 3 på morgonen lågo alla i
sömn i Strengnäs och i konungens läger. Men »litet efter
dagen upprann» - säger rimkrönikan - »konungen annor tidende
fann». En riddare störtade in i rummet, der konungen låg, och
berättade att fienden var kommen och ryckte in i staden.
Konungen ville knappast tro, hvad riddaren sade, men ropet och
vapenbulllret,
som redan hördes på afstånd, öfvertygade honom till slut, att
verklig fara var för handen. Han skyndade upp och lät spänna
om sig sitt harnesk samt begaf sig ut. Hans häst var sadlad och
han kastade sig upp. Några riddare och en skara svenner voro de
ende, som omgåfvo konungen. Men med dem sprängde han af i
sporrsträck mot fienden. Öfver allt i lägret syntes endast oro
och förvirring. Den ene sprang om den andre, och i den
nordvestra ändan af lägret bortåt Elgsundet till hade
fienden redan brutit in. Det var i morgonskymningen den 10
Februari.
Erkebiskopen befann sig ännu i Vesterås, då han fick
underrättelse om, att konungen vändt om från Östergötland
och befann sig i Strengnäs. Det var sträng vinter, så att isen
bar öfver fjärdarna och sunden, och erkebiskopen beslöt utan
tvekan att våga ett djerft företag. Han ville öfverraska
konungen. Genast fingo hans svenner befallning att sitta upp och
utan uppehåll fortsattes ridten. Erkebiskopen red sjelf i
spetsen. Om qvällen den 9 Februari kunde de redan se stranden af
Fogdön afteckna sig mot himlabrynet. Här gjordes halt, och folk
och hästar fingo ett ögonblicks hvila.
Så fort det blef nedmörkt, fortsattes ridten, allt under det
erkebiskopen litet emellan inhändigade underrättelser af
utskickade kunskapare. Sålunda visste han mycket väl, huru
konungens folk var lägradt, samt huru han utsändt folk att
kunskapa om de antågande, och så kunde han alldeles trygg
fortsätta sin färd. Just som det grydde till dag, fick han
konungens läger i sigte, och i ett nu voro alla svärd dragna
och man rusade in bland de kungliga svennerna.
Som vi kunna förstå, blef här knappast fråga om strid.
Konungens folk hann ej ens stiga till häst. Yrvakne rusade de
upp från sina sofställen och blefvo ett lätt byte för den
djerfve erkebiskopen, hvarhelst de befunno sig, i kloster, kyrkor
och gårdar.
Nu kom konung Carl till stället, och en kort strid uppstod.
Konungens ryttare skildes dock från honom i stridsvimlet och
nedgjordes eller togos till fånga, så att till slut endast 30
eller 40 man omgåfvo konungen. Likväl fortsatte han att strida,
tills hästen stupade under honom träffad af en kula. Då måste
han vika. Han var sjelf sårad, men lyckades dock undkomma och
begaf sig i ilande flykt till Stockholm."
LITTERATUR
1868: Erdmann, Axel, Bidrag till kännedomen om
Sveriges qvartära
bildningar. Stockholm 1868.
1877: Indebetou, Harald Otto, Södermanlands minnen.
Stockholm.
1885: Starbäck, Carl Georg, Berättelser ur svenska
historien. Bd 2.
Medeltiden. II. Kalmare-unionen. Stockholm 1885.
1933: Bidrag till Södermanlands äldre
kulturhistoria, häfte 26, s. 16-
21.
1949: Södermanland. Samlingsverket Sveriges städer
och samhällen jämte
landsbygd. Del 3. Göteborg 1949.
1957: Krigsvetenskapsakademiens handlingar och
tidskrift 1957, s. 364-
371: Arne Stade, Ett krigshistoriskt femhundraårsminne.
1998: Pettersson, Kerstin. Gator och kvarter.
Eskilstuna 1998.
2002: Harrison, Dick, Karl Knutsson. Lund 2002.
Copyright 2006, Carl-Henrik Berg
Sidan kontrollerad 2006-08-22