Fredrik Svenonius som norrlandsambassadör

Av Carl-Henrik Berg

INLEDNING

Det är inte lätt att göra rättvisa åt en sådan pionjär som Fredrik Svenonius (1852-1928), men det minsta man kan göra är ändå ett försök i den här vägen till sammanfattning av hans insatser. Genom denna hans biografi får vi följa en av de naturvetenskapsmän som tidigt - och i fosterländskt nit - arbetade för att främja och underlätta den svenska ungdomens resande i det egna landet. Vi anar också motsättningar som det i minnesrunorna talats tyst om, men som på Svenonius' tid var högst påtagliga inom Turistföreningen.
Fredrik Svenonius, "Lapplands turistapostel", var ingalunda först att verka parallellt som naturvetenskapsman och författare av föredrag och populärt hållna artiklar om turism och resande i landets mer okända delar, men hans insats var likafullt pionjärens. Före honom hade bl.a. botanister som Nils Johan Andersson (1821-1880) verkat, men geologen Fredrik Svenonius gick såväl bokstavligt som bildligt grundligare till väga. Han var också kulturellt engagerad, och i en tidningsartikel i januari 1878 var han den förste att framföra önskemålet om inrättande av ett etnografiskt/naturvetenskapligt museum i Luleå. Liksom i fallet med Svenska Turistföreningen fanns redan en framgångsrik förebild i Norge; i detta fall i Tromsö museum.
Redan som nybliven student vid 19 års ålder företog han sin första turistresa till Lappland. Detta var sommaren 1871, då ytterst få ungdomar hade möjlighet att genomföra en sådan färd. Denna resa, som gick till Kvikkjokk, kom sedan att följas av ett närmast ofattbart genomkorsande av Lappland från söder till norr, från väster till öster, och med många färder även på norsk sida. Åren 1883-1895 besökte han Kvikkjokk inte mindre än nio gånger.
Perioden från ca 1880 och framåt beskrivs ofta (dvs i de få uppsatser om turistföreningens tidigaste historia som finns) som en tid av bergsbestigningar och liknande erövringar. Att den bilden är riktig visas bl.a. av det faktum att Sulitelma ansågs vara Sveriges högsta fjäll ända fram till år 1879, då en kartograf uppmätte att Sarektjåkkå var högre, och av att kunskapen om att Kebnekaise är Sveriges högsta fjäll började bli mer allmänt spridd först år 1883, efter fransmannen Charles Rabots bestigning.
En som dock vände sig mot fjällvandrandet som jakt på toppar och rekord var just Fredrik Svenonius. Den som i likhet med mig sätter sig och läser igenom allt det han skrivit i Svenska turistföreningens årsskrift (här kallad STFÅ) alltifrån 1885 och framåt skall finna att Svenonius konsekvent undviker att beskriva såväl egna bestigningar som ingående beskrivningar av lämpligt vägval för sådana bestigningar.
Läser man mellan raderna skall man också finna att Svenonius faktiskt sällan sökte sig upp på topparna. På denna punkt skiljer han sig markant från sin efterföljare Axel Hamberg, som både var en hängiven bergsklättrare och gärna framställde sig själv som en sådan. Medan Fredrik Svenonius föredrog att vandra i mjuka samiska bandskor, konstfullt stoppade med skohö, klädde sig Axel Hamberg i stålskodda klätterskor. Ett annat exempel är greve Carl Th. Mörner, också naturforskare, som bestämde sig för att bestiga den högsta toppen i varje svenskt landskap - och verkligen också gjorde det. Åtminstone enligt Svenskt Biografiskt Lexikon.
Jag har nedan undvikit längre citat i huvudtexten. Dessa återfinns istället i en avslutande bilaga. De kursiveringar som förekommer där är Svenonius' egna. Eventuella undantag anges inom [klammer].

FREDRIK SVENONIUS - basfakta

Fredrik Vilhelm Svenonius föddes den 25 april 1852 på gården Karlslund i Luleå gammelstad, som fjärde barn till Carl Wilhelm och Brita Johanna Svenonius. Fadern var ekonomidirektör vid Gällivareverken. I en artikel från 1926 skriver Svenonius om sitt "första bleka turistiska minne", sommaren 1858 - se citat nr 1.
Fredrik Svenonius gifte sig första gången 1883 med 24-åriga Anna Ekström, som födde sju barn och dog en månad efter sin sista barnsäng hösten 1895. Jämnt en månad senare dog också barnet. Huruvida Fredrik Svenonius då hunnit hem från det årets tjänsteförrättningar i Lappland är ovisst. Han var nu bosatt i Stockholm.
Våren 1897 gifte han om sig med Annas kusin, 35-åriga Elin Johanna Ekström, och fick med henne tre barn. Också Elin Johanna dog i barnsäng, hösten 1901. Och även denna gång hade Fredrik Svenonius tillbringat sommaren i Lappland. Han hade nu åtta barn att försörja.
Sommaren 1912 gifte han om sig för sista gången, nu med Elin Johannas syster, 46-åriga Agnes Kristina Ekström. Agnes Kristina födde honom naturligtvis inga barn, och därmed lyckades hon överleva honom. Fredrik Svenonius dog den 5 mars 1928, 75 år gammal.
Studentexamen tog Svenonius i Luleå 1871, och samma sommar företog han sin (troligen) första resa till Kvikkjokksfjällen. 1877 var han färdig fil. kand. i Uppsala, och företog sin (troligen) andra kvikkjokksresa. Svenonius blev fil. lic. 1879 och fil. dr 1880. Åren 1870-72 hade han arbetat som lärare i Piteå och 1877 i Uppsala. År 1872 avlade han också assistentexamen vid telegrafverket.
Från 1875 tjänstgjorde Fredrik Svenonius som extra geolog vid Sveriges Geologiska Undersökning, SGU. Åren 1881-82 var han biträdande geolog, och därefter ordinarie. 1914 blev han upphöjd till statsgeolog (vilket han i och för sig redan från 1883 ändå kallat sig), och 1917 gick han så i pension vid 65 års ålder. Under sina sista tio år bodde han i Uppsala.
Från 1889 till 1894 var han ledamot av Apatitkommisionen (för undersökning av apatittillgångarna i Norrbottens län), från 1894 ledamot av internationella glaciärkommissionen (då nybildad), 1899-1903 ledamot av Kungl. vattenfallskommittén (jfr hans notis i Turistföreningens årsbok 1900). 1899 var han ledare för den geologiska avdelningen av "Statens norrbottniska malmfältsexpedition". Sina sista längre lapplandsresor företog han (troligen) 1901 och 1902, och övergick sedan till geologiska kartläggningar i sydligare delar av landet. 1903-1911 var han sekreterare och föreståndare för Vassijaure naturvetenskapliga station i nordligaste Lappland. Vassijaure-stationen tillkom på hans initiativ, man jag har inga uppgifter om i vilken utsträckning han var där själv. 1903 satt han också med i den centrala nödhjälpskommittén för Norrland.
1897 och 1912 besökte han Ural i Ryssland, först med internationella geologkongressen och andra gången för att studera guld- och platinaförekomster. Fredrik Svenonius var en flitig fotograf, och bland de efterlämnade glasplåtar som nu finns deponerade hos Ajtte, Svenskt Fjäll- och Samemuseum i Jokkmokk, finns också en del bilder från Ryssland.
Sommaren 1884, efter Svenonius' nionde resa i norr, framkastade han i ett resebrev till stockholmstidningen Nya Dagligt Allehanda den 7 augusti 1884 tanken på bildandet av en svensk turistförening. När Svenska Turistföreningen följande år blev verklighet tog han plats i styrelsen, och kvarstannade ända till 1911. Åren 1887-89 var han föreningens sekreterare, och han var tillika aktiv redaktör för årsskriften alltifrån starten 1885 t.o.m. 1889.
Åren 1884-87 hade han varit Geologiska Föreningens biträdande sekreterare, och 1902 och 1918 var han dess ordförande. Ledamot av GF blev han 1876.
Doktorsavhandlingen kom 1880 och hade titeln "Bidrag till Norrbottens geologi". Svenonius' vetenskapliga arbeten i övrigt tas inte upp här, men annars kan den avslutande litteraturlistan nog anses vara i det närmaste komplett. Tilläggas kan att Svenonius även bidrog med texter till Nordisk familjebok, och att avsnitt av hans uppsatser bl.a. även återgavs i den av alla skolbarn lästa Läsebok för folkskolan. Till STF:s årsskrift (STFÅ) bidrog han med ett fyrtiotal texter - se litteraturlistan.
För att ge ett rättvist begrepp om Svenonius' kännedom om landet i stort och om Lappland i synnerhet ger jag här i det närmast följande en kortfattad översikt över hans (kända) resor. Den som vill kan följa hans vidsträckta färder med ett öga på kartan, medan den som inte är hemmastadd i fjällregionen med fördel kan skumma igenom avsnittet.

FREDRIK SVENONIUS' RESOR

1871 företog Svenonius som nybliven student en fjällresa till Kvikkjokk. 1877 års fjällresa gick från Gällivare längs Stora Lule älv upp till Stora Sjöfallet och Akkamassivet med dess glaciärer, vidare via Sulitelma till Bodö i Norge, så åter till Sulitelmas glaciärer och hemåt via Kvikkjokk, Aktse och Jokkmokk. 1878 följde han med Nordenskiölds fartyg Vega från Göteborg till Tromsö och vidare till Nordkap och Vadsö. Från Vadsö vek han av söderut över Enare träsk till guldfyndigheterna vid Ivalojoki, och hemåt via Enontekis, Muonio, Kengis och Haparanda.
1879 deltog Svenonius i gränsröjningskommissionens arbeten från Dalarna upp till Lappland, i egenskap av geolog. Även 1880 genomströvade han fjällområden i Dalarna, och sedan i Jämtland, varifrån han fortsatte över till Norge genom Vefsndalen till Mosjöen, och vidare norrut längs kusten till Dunderlandsdalen och så åter till Sverige via Nasafjäll, Sädvajaur och Hornavan till Arjeplog.
1881 färdades Svenonius i norra Jämtland, bl.a. till Bjurälven, och fortsatte över Kultsjön och längs Ume älv upp till Umbukta, sedan vidare till Arjeplog och åter till Stockholm. 1882 reste han längs Norges västkust norrut, och från Bodö vek han av österut genom Junkerdalen till Jäkkvik vid Hornavan, fortsatte över Adolfström och Överuman till Mo och Dunderland i Norge, och återvände till Adolfström via Nasafjäll. Efter ett besök vid Peljekaise fortsatte han från Arjeplog över Rappen och Tjäggelvas till Arvidsjaur och kusten.
1883 återvände Fredrik Svenonius till Kvikkjokksfjällen för att återuppta glaciärundersökningarna från 1877, söderifrån via Tjäggelvas och Peuraure. Luottojökeln undersöktes. Under senare delen av september gick han via Aktse in i Rapadalen, och undersökte där en av glaciärerna vid Skårkas. Hemfärden skedde längs Luleälven. Att Svenonius helst besökte glaciärområden under månaderna augusti och september kommer sig av det förhållandet att jökelisarna då i regel är som mest snöfria.
1884 reste han upp genom Jämtland till Trondheim med tåg - se citat nr 2 - och fortsatte över Bodö till Fagernes (Narvik). I slutet av juli kom han till Torne träsk, över sjön till Björkliden och upp till Kårsajökeln i Kårsavagge. Från Abiskojaure fortsatte han via Sjangeli och Alesvagge till Påssosj-jökeln och vidare till Sitasjaure. Under vägen dit hade han övergivits av sina samiska hantlangare, pga oenighet om avlöningen, och därför tagit sig ned till Tysfjord i Norge där han lejde nytt folk. Fortsatte så till Stora Sjöfallet och över fjället till Kvikkjokk, åter till Sjöfallet via Aktse och Saltoluokta. Från Sjöfallet gick Svenonius österut över Sjaunjamyren till Gällivare. Den 2 oktober kom han hem till Stockholm, tre dagar efter det att hustrun Anna nedkommit med deras förstfödde, sonen Tore.
1885 arbetade Svenonius i Västervikstrakten och i Hälsingland. 1886 dröjde han (avsiktligt?) till dottern Gerdas födelse den 21 juli innan han reste upp till Haparanda och vidare längs Torne älv upp till Torne träsk. Besökte återigen Kårsajökeln, och vände "söderut" utför älven. Via Kiruna och Kaalasluspa fortsatte han med roddbåt uppför Kalixälven till Tarfaladalen. Från Tarfala undersökte han de östliga Kebnekaiseglaciärerna. Fortsatte i september söderut via Kaitumjaure, Sjöfallet och Aktse till Kvikkjokk och därifrån åter till Aktse, varifrån han gick in i Sarek för att studera glaciärer. Hemfärden skedde via Lilla Lule älv och Jokkmokk.
1887 hade Fredrik Svenonius erhållit ett Vegastipendium, instiftat efter A.E. Nordenskiölds färd med fartyget Vega genom Nordostpassagen 1878-80, och han fortsatte med stöd av detta sina glaciärstudier i Sarekfjällen. Från Kvikkjokk tog han sig via Aktse till Kukkesvagge, och undersökte där bl.a. Äpartjåkkos glaciär. Vände åter till Kvikkjokk, och besökte Tarrekaise väster därom. Sedan vandrade han söderut till Arjeplog, Sorsele, Storuman, Stensele, Vilhelmina, Åsele och så hem över Resele.
Om dessa hans första tio somrar i fjällen som geolog skriver geografen Otto Sjögren 1932: "Detta var hans märkligaste tid i fjällen, då han frånsett Norrbottenskartograferna egentligen var den ende som hade någon större erfarenhet av hur man tog sig fram där och hade en allmännare överblick över fjällens natur och egenheter". Samerna räknade Sjögren uppenbarligen inte med!
Åren 1888 och 1889 vistade Svenonius inte alls i fjällen - sannolikt pga en ögonsjukdom som han ådrog sig 1888 i samband med studier av stenprover under stark belysning. 1890 var han i Gällivaretrakten för apatitkommissionens räkning, och även 1891 arbetade han för kommissionen. I slutet av augusti detta år färdades han från Arjeplog över Tjeggelvas och Pieskehaure in i Norge via Sulitelma, och återvände sedan via Silbajokks gamla silvergruvor längs Tarradalen till Kvikkjokk, där gruvområdet i Ruotevare besöktes.
1892 uppehöll han sig en längre tid i Kvikkjokksområdet, i synnerhet vid Tarrekaise. Även Virihaure och Sulitelma besökte han. Också 1893 letade han sig fram till Kvikkjokk, då han rekognoscerade såväl för geologiska generalkartan som för Apatitkommissionen. Han färdades då från Kirunatrakten över Sjöfallet upp till Akkamassivet och Alkavare gruvor, och sedan genom Njåtsosvagge via Ruotevare till Kvikkjokk (och Tarrekaise).
År 1894 vandrade Svenonius också i gamla bekanta trakter; från Överuman till Nasafjäll, vidare över Dunderland och Mo till Bodö och via Sulitelma gruvor över Pieskehaure, Virihaure och Vastenjaure. Efter glaciärundersökningar vid Sulitelma återvände han över Kvikkjokk. 1895 besökte han magnesitfyndigheterna vid Tarrekaise väster om Kvikkjokk (se fotografier i Astrid Cleves artikel), och 1896 var han såväl vid Stora Sjöfallet som uppe vid Torne träsk. Samma år utgav han den allra första resehandboken över Väster- och Norrbottens län.
Otto Sjögren, som i sin artikel från 1932 lämnat dessa uppgifter om Svenonii resor, redovisar inga detaljer från åren 1897-1907, mer än att Svenonius företog "längre eller kortare färder till de områden i Lappland som han tidigare besökt". Vi vet att han var i Kvikkjokk somrarna 1901-02, från uppgifter i Kvikkjokks namnbok, som sträcker sig fram till 1902. Sjögren skriver att Svenonius under denna period ägnade sig åt "malmundersökningar och inmutningar i Jukkasjärvifjällen, deltagande i vattenfallskommitténs arbeten ävensom arbete på den geologiska generalkartan". 1897 vet vi att Svenonius gjorde en resa till Ural i Ryssland. 1908 företog han en undersökning av Kårsajökeln och Kebnekaises gaciärer. 1912 besökte han återigen Ryssland.

Så långt det andra skrivit om Svenonius. De källor jag ovan använt mig av är (kronologiskt): Hamberg 1928, Boheman 1928, Sjögren 1932, Finn Svenonius 1935, Zenzén 1954, Berg 1991. Vi övergår nu till att gå igenom det Fredrik Svenonius själv har skrivit och publicerat. Som avslutning på avsnittet om hans resor vill jag bara framhålla några rader ur Svenska turistföreningens årsskrift från år 1892, där Fredrik Svenonius skriver (s. 5) att han "under 15-16 somrar tillbringat längre eller kortare tider i sådana trakter där lappar pläga vistas", vilket skulle innebära Norrlands inland från Härjedalen och norrut. Det skulle i så fall betyda att Svenonius var till fjälls - eller åtminstone i renbetesland - även något av åren 1872-1876. Om han alltså inte var det vare sig 1885 eller 1888-89, eller möjligen redan före 1871. Men detta är ju närmast en fråga för kalenderbitare...

PIONJÄREN FREDRIK SVENONIUS TRÄDER FRAM

Turismpionjären Fredrik Svenonius har vi redan mött; som sexårig parvel i citat nr 1 och som ung geolog i citat nr 2. Tjugo år efter det i första citatet beskrivna turistminnet från 1858, skildrar han själv i Svenska Familj-Journalen 1878 den resa han sommaren 1877 gjorde via vattenfallet Njåmmelsaska (dvs Harsprånget) västerut uppåt Kvikkjokksfjällen. Förvånansvärt i denna artikel är att det ståtliga fjället Staika vid Kvikkjokk här upphöjs till Lapplands högsta fjäll efter Sulitelma, vilket ju som bekant är helt galet. Jag har mycket svårt att tro att Svenonius ligger bakom detta påstående, i synnerhet som texten på detta ställe gör en logisk kullerbytta och i nästa handvändning flyttar Staika flera mil norrut. Just Staika uppmärksammades i Svenska Familj-Journalen 1871, och tycks ha haft en trogen beundrare i tidskriftens redaktör - jfr vinjettbilden på s. 113 i Svenonius' artikel.
Nå, detta var en utvikning. Intressantare är att se vad Svenonius väljer att skriva om. I denna sin första uppsats om Lappland förmedlar han bl.a. en samisk s.k. Stalo-sägen och en sägen om hur renen kom i människans tjänst. Kvikkjokk (här Qvick-jock) kallar han omväxlande "Nordens paradis" och "vårt nordiska Schweiz". Efter att ha givit en avskräckande redogörelse för frostbitna övernattningar i fjällen avslutar han ändå sin berättelse med följande ord:

Färden till Qvick-jock är den allra beqvämaste, går helt och hållet genom bebodda trakter, der man hvarje natt får sofva i goda sängar och ingalunda löper fara att träffa odjur. Derifrån kommer man på mindre än två dagar förbi Sulitelma till den sköna Langvandsdalen i Norge.

I sina "Reseskildringar från höga Norden" i Turistföreningens årsskrift från 1886 (ursprungligen i NDA 1884) är han desto mer avancerad i sina färdbeskrivningar, då byggande rekommendationerna bl.a. på den tidigare nämnda jakten på hantlangare i Tysfjord sommaren 1884: "Skulle någon göra mig den frågan: Huru skall man resa mest praktiskt för att få se det vackraste som den nord-skandinaviska naturen har att erbjuda? ville jag gifva följande svar".
Svenonius beskriver så hur man reser upp genom Jämtland till Trondheim (med tåg), fortsätter norrut längs norska kusten till Korsnæs i Tysfjorden (med ångbåt), vidare in i fjorden och upp över kölen till Stora Lule älvs källor; "Söder om Akkapakte utbreder sig vårt lands vildaste fjelltrakt omkring Rapa-ädnos isiga källor. Ett inträngande på detta område är förenadt med mycket större svårigheter, men lönar också den resande med de mest storartade vyer". Stora Sjöfallet, av Svenonius kallat "Nordens Niagara", framhålles naturligtvis också.
I det allra första lilla häftet av STF:s årsskrift, ursprungligen utkommet 1885 men sedan omtryckt som "häfte 1 1886", meddelade Fredrik Svenonius "Några vinkar för turister i Lule Lappmark". Inledningsvis hänvisade han beträffande "Hufvudturen till Kvikkjokk" till Herman Hofbergs "Illusteradt Sverige, II. Dalarne och Norrland" (1882). Såvitt bekant hade Svenonius själv sedan besöket i Kvikkjokk 1871 inte gjort denna resa i sin helhet, men såväl 1877 som 1883 hade han färdats från Aktse sträckan Tjåmotis-Jokkmokk-Luleå, och kunde därför borga för att beskrivningen i allt väsentligt överensstämde med verkligheten: "Med ångbåt och gästgifvareskjuuts via Luleå och Jokkmokk; derifrån med båtskjuts till Kvikkjokk. Ehuru på den sistnämnda sträckan inga egentliga gästgifverier finnas, möta aldrig svårigheter för fortskaffningen; roddlega är bestämd av Länsstyrelsen" (STFÅ 1886).
Det är av intresse att notera vilka attraktioner längs resvägen Svenonius rekommenderade: vattenfallet Njåmmelsaska (Harsprånget) - långt norr om färdvägen, vattenfallet Stora Sjöfallet - ännu längre bortom färdvägen, sjön Peuraure med sitt delta och sina geologiska sevärdheter, samt Sarjek - dvs Sarektjåkko, som åren kring 1880 ansågs vara Sveriges högsta fjäll. Från Kvikkjokk rekommenderade han "de vanliga utflygterna till Wallispiken och Snjärak, från hvilka de verldsberömda utsigterna erhållas öfver å ena sidan Saggats delta, å andra det ståtliga fjell-landet i nordost, norr och vester". Vidare "Sulitelma och Norge", "Luottoh-jöklarne" och "Vastin- och Virijaur", dvs de stora sjöarna i nuvarande Padjelanta nationalpark; "för den som vill lära känna typiskt lapp-lif och typiska lappar. Naturen är härlig. Bränsle finnes."
Vad anbelangar fjällresenärens utrustning anmärker Svenonius att "vresigt lynne, högdragenhet och alla andra stötestenar för ens medmänniskor böra lämnas hemma, eller, om man det ej kan, stanne man hemma sjelf!" Om umgänget med samerna skriver han: "Se dem ej med den okunnige främlingens ögon; lef med dem, och Ni skall snart finna, att lappen i afseende på intelligens och goda naturliga egenskaper är svensken jemnbördig!"
I texten från Nya Dagligt Allehanda 1884 skriver Svenonius på ett ställe om de svenska fjällen: "Det är denna blandning av mildhet och kraftigt men lugnt majestät som förlänar många landskap i den svenska lappmarken ett så hänförande behag, att till och med Norges sköna men trotsiga fjellnatur får stå tillbaka vid jemförelsen" (s. 11). Detta är ett av många exempel på Fredrik Svenonius'glödande fosterlandskärlek, som också var en av huvudanledningarna till hans starka engagemang för en svensk turistförening. Se t.ex. vad kan skrev 1908 i uppsatsen "Lappland som turistland": "Att effektivt underlätta resan dit upp [dvs till Stora Sjöfallet] och att utan störande af naturens majestät ordna allt för turisternas trefnad och välbefinnande på ett både värdigt och billigt sätt, det bör således blifva en hufvuduppgift för dem, som i fosterländskt syfte arbeta på turistväsendets utveckling i vårt land" (kursiverat här).

SVENONIUS OCH SVENSKA TURISTFÖRENINGEN

I juli 1884 inledde Fredrik Svenonius sin nionde resa till nordliga nejder och sin sjunde forskningsfärd till Lapplandsfjällen. Från Stockholm reste han med den år 1882 invigda mellanriksbanan över Östersund till Trondheim, passerade Snasahögarna den 12 juli, och efter resa med ångbåt Trondheim-Bodö skrev han från Lödingen i Lofoten den 19 juli 1884 ett "resebrev" till Nya Dagligt Allehanda, publicerat den 7 augusti som en i raden av artiklar i en serie betitlad "Resebref norrifrån".
Om denna artikel, varav en del redan redovisats i citat nr 2, skriver Svenonius 1926 att där "framhöll jag så kraftigt som det var mig möjligt behovet av en svensk turistförening, en sak som vi i ett sällskap unga resenärer livligt diskuterade på tåget under uppresan genom Jämtland". Det är ju värt att ägna en tanke, detta att järnvägen så bokstavligt förde med sig idéerna till en turistförening!
Kanske var detta första gången ett förslag om att bilda en svensk turistförening framställts offentligt, men det var inte Svenonius som tog det avgörande initiativet. Detta kom istället ett par månader senare, då uppsaladocenten Hjalmar Sjögren ledde en geologisk exkursion till Sala (som inom parentes sagt har en given plats i Sveriges turisthistoria med sin månghundraåriga tradition att vara besöksmål för utländska resande, med speciellt intresse för Sala silvergruva).
Det var den 28 oktober 1884 som sällskapet från Uppsala under en glad middag på Sala stadshotell kom att tala sig varmt för behovet av en svensk turistförening.
Mindre än en månad senare, den 25 november 1884, publicerade Hjalmar Sjögren tillsammans med geologkollegan Torben Fægræus i uppsalatidningen Fyris ett upprop till bildandet av en turistförening. Vid ett möte på Gästrike-Hälsinge nation den 1 december, till vilket Fredrik Svenonius var särskilt inbjuden från Stockholm, beslutades utan diskussion att bilda den Svenska Turistföreningen. Ett konstituerande möte hölls sedan den 27 februari 1885 på Uppsala stadshotell.
Två år senare var dock medlemsantalet fortfarande inte större än ca 100 personer. I januari 1887 tog Fredrik Svenonius därför initiativet till en skrivelse med önskemålet att föreningens säte skulle flyttas från Uppsala till Stockholm. Förutom geologkollegorna Hjalmar Lundbohm och Eugen Svedmark från SGU lyckades han få fyra tunga namn att skriva under, nämligen mineralogen och polarforskaren Adolf Erik Nordenskiöld, arkeologen och riksantikvarien Hans Hildebrand, kaptenen och idrottsledaren Viktor Balck, samt biblioteksmannen Erik Vilhelm Dahlgren (som f.ö. var sekreterare i det i slutet av citat nr 2 omnämnda svenska Geografiska sällskapet).
Det eventuella motståndet mot förslaget var mer eller mindre obefintligt, och vid årsmötet den 19 mars 1887 klubbades beslutet att flytta föreningens säte till Stockholm. Redan under det första året i huvudstaden gick medlemsantalet upp till närmare ettusen personer.
Det var uppenbarligen denna omlokalisering till Stockholm som möjliggjorde för Svenonius att än mer intensivt ägna sig åt turistföreningen och dess årsskrift. Fredrik Svenonius såg i Svenska turistföreningen ett verktyg för att stärka den svenska fosterlandskärleken, och han menade att man framför allt skulle vända sig till den manliga svenska ungdomen. Årsskriften skulle fungera som resehandbok för olika delar av fosterlandet, samtidigt som den skulle innehålla praktiska anvisningar om hur en resa förberedes - se citat nr 3-6!
Man kan konstatera att åren 1887-89 var den period Fredrik Svenonius arbetade som intensivast med turistföreningen. Fram till 1889 var han såväl sekreterare som årsskriftsredaktör, och bidrog med mer än femton kortare eller längre uppsatser i årsskrifterna 1887-90. Någon gång under år 1888 eller 1889 drabbades han dock av en ögonsjukdom, vilket också avspeglar sig i STF:s årsskrift - 1891 medverkade han inte alls, och 1892 endast med en uppsats (som å andra sidan var desto utförligare). Samtliga uppsatser i årgång 1889 är delvis dikterade, och några blev kortare än vad Svenonius själv tänkt sig (se noten på s. 7 i denna årgång).
Sensommaren 1887 tog Fredrik Svenonius initiativ till byggandet av Turistföreningens första fjällhydda, Varvekhyddan. Ett möte söder om Kvikkjokk den 15 augusti 1887 med en utsliten och vilsekommen engelsk turist (Charles Dalton, 32 West Cromwell Road, London) blev den utlösande faktorn: "Efter några timmars samspråk med bärarna om saken enades man om en enkel ritning samt alla detaljer, hvarjämte preliminärt kontrakt upprättades" (STFÅ 1892, s. 24). Denna hydda, Varvekhyddan på leden mellan Bodö och Kvikkjokk, uppfördes 1888.
Åren 1888-89 var, som nämnts, Fredrik Svenonius inte själv uppe i fjällen, men 1887 hade på Victor Balcks rekommendation en sportintresserad ung bankman, Folke Wancke, utsetts till föreningens skattmästare. Från 1889 och framåt var Wancke mycket aktiv när det gällde anläggande av fjällhyddor och båtleder i fjällen, vilket också märks i årsskriften (signaturerna W. och F.W.).
Fredrik Svenonius' första uppsats efter flytten till Stockholm 1887 var "Råd för vandringslystna ungdomar, I" (se citat nr 5), som mycket tydligt visar vad Svenonius ville med föreningen. Detta var något av ett manifest för hans del, och det han åren därefter skrev var bidrag till den resehandbok för övre Norrland som han ansåg borde skrivas - och sedan också själv skrev år 1896, som del 2 i serien STF:s resehandböcker). I och med detta avtog Fredrik Svenonius' medverkan i årsskriften. Han kunde nu med gott samvete ägna sig mer åt sina ordinarie arbetsuppgifter. Till saken hör också - om vi får tro turistföreningens krönikörer - att den driftige Folke Wancke ständigt motarbetades av Fredrik Svenonius, vilket om det är sant naturligtvis menligt påverkade arbetet i föreningen!
I årgång 1889 hade Svenonius skrivit "Råd för vandringslystna ungdomar, II", där han efter att ha framhållit vikten av att besöka "Först hembygden!" presenterade en lista över rekommenderade färdvägar och resmål för skolynglingar, gymnasister resp. unga studenter vid tolv norrländska läroverk. Denna lista kan säkert i stor utsträckning även idag användas för utflykter i hembygden.
För Östersunds läroverk är intressant att notera att Offerdal och Alsen sätts i första rummet parallellt med Åreskutan alternativt Oviksfjällen. Svenonius skriver därom i en förklarande not: "I Jämtland, der vandringslusten är mera utpräglad hos ungdomen än annorstädes, och der vandringsturer i längre tid varit vanliga, finnes en sådan rikedom på naturskönheter, att man vid råd af nu ifrågavarande art känner sig villrådig i valet".
Som lämpligt alternativ för åldrsgruppen unga studenter anger geologen Svenonius grottområdet i Frostviken (jfr STFÅ 1887), alternativt Karl Johansvägen via Stiklestad till Levanger eller järnvägen över Storlien till Trondheim.
Nytt för årgång 1889 av årsskriften var illustrationer, ofta utförda efter fotografier av Svenonius. Titelbladstavlan, "En jökelspricka på Sarjek", är efter ett fotografi av Svenonius, liksom samtliga sju illustrationer i hans uppsats om Stora Sjöfallet.
1889 skriver Fredrik Svenonius också om "Sveriges högsta fjäll", dvs Kebnekaise, och man hajar till inför följande påstående: "Huruvida mensklig fot ännu trampat Kebnekaisses högsta topp är mig obekant och föga troligt". Den franske geografen Charles Rabot besteg Kebnekaises högsta topp år 1883, och redogjorde sedan för detta med ett föredrag inför Svenska vetenskapakademien samma höst.
Desto mera rätt hade Svenonius då i denna profetia: "Och man torde kanske våga förutspå, att den tid icke är långt aflägsen, då äfven dessa trakter skola mera än nu varda föremål för den oförvägne fjällbestigarens besök". Svenonius själv tycks dock hellre ha valt att bestiga jöklar framför att bestiga fjäll. Ännu 1889 har han inte redogjort för en enda egen toppbestigning! (Jfr t.ex. Axel Hamberg)

SAMMANFATTNING

Fredrik Svenonius är otvivelaktigt en av de stora pionjärerna - kanske den störste - inom svensk turismhistoria. Denna uppsats är ett litet försök att beskriva något av hans gärning. Att skriva en biografisk text är dock aldrig problemfritt, och i ett sådant fall som med den stridbare Fredrik Svenonius blir svårigheterna uppenbara. Jag har inte haft möjlighet att fördjupa mig i arkivmaterial, utan har främst förlitat mig till tryckt material. Detta PM bör ses som ett underlag för vidare forskning snarare än ett slutgiltigt dokument.
Det skulle onekligen vara intressant att få en initierad utredning av hur det egentligen gick till i styrelsearbetet på Svenska Turistföreningen under de år då Svenonius' och Wanckes starka viljor stred mot varandra. I Calla Anricks bok "Herrarna på turistföreningen" framställs Svenonius som skurk och Wancke som hjälte. Säkert låg det något i detta omdöme, men var Svenonius verkligen så omöjlig att det motiverade ett sådant sparsamt omnämnande av de insatser han gjorde för föreningen under dess spädaste ungdomsår? Svenonius hade också flera försonande drag - hans syn på samerna t.ex. är ju betydligt sundare än den storsvenska attityd Folke Wancke och andra ger uttryck åt.
Vi kan hursomhelst konstatera att Fredrik Svenonius avsatte tydliga spår i Svenska Turistföreningens tidigaste historia. Därmed är han värd att uppmärksamma. Jag har i denna uppsats lyft fram det jag funnit intressant, och hoppas att även läsaren funnit urvalet givande.

KÄLLOR

Anrick, Calla, Herrarna på Turistföreningen. Sthlm 1964.
Berg, Carl-Henrik, Kvikkjokks namnbok 1858-1902 - några stolpar. Jokkmokk 1991.
Boheman, Ezaline, Fredrik Svenonius in memoriam. STFÅ 1928, s. 329f.
Cleve, Astrid, Nutidsmänniskan och friluftslivet. På skidor 1949, s. 14-21.
Fredrik Svenonius. Hvar 8 dag, den 3 mars 1912.
Hamberg, Axel, Fredrik Vilhelm Svenonius. Geologiska föreningens i Stockholm förhandlingar 1928, s. 303-305.
Holmlund, Per, Fredrik Svenonius - geolog och fjällpionjär. Till fjälls, årg. 61-62 (1990-91), s. 22-24.
Moberg, Arvid, Artiklar i N-K gav upphov till Norrbottens museum. Norrbottens-Kuriren 14/12 1961. (Särtryck finns på Norrbottens museum.)
Sjögren, Otto, Svenska fjällpionjärer, 1: Fredrik Svenonius. Till fjälls, årg. 4 (1932), s. 17-23.
Svenonius, Finn, Släkten Svenonius under 450 år. Lund 1935.
Wancke, Folke, Hvilka äro Svenska Turistföreningens stiftare? STFÅ 1912, s. 338-340.
Zenzén, Nils, Svenonius, Fredrik Vilhelm. I: Svenska män och kvinnor, biografisk uppslagsbok, bd 7. Sthlm 1954.

Artiklar och böcker av Fredrik Svenonius (ej vetenskapliga)
STFÅ = Svenska turistföreningens årsskrift.

(För vetenskapliga artiklar se t.ex. Erik Marklunds Övre Norrland i litteraturen med register, Umeå 1963-1966, eller Abisko Bibliography, som man hittar på Internet på adress:
http://www.polar.se/en/node/371).

Nordsvenskt museum i Luleå. Norrbottens-Kuriren 11/1 1878.
[m.fl. artiklar i Norrbottens-Kuriren 1878, bl.a. om ungdomsstipendier som "vandringsunderstöd"]
Från arktiska Skandinavien. Nya Dagligt Allehanda 1878 [en serie resebrev].
Bilder från Lule Lappmark 1-2. Svenska Familj-Journalen 1878, s. 73-74, 113-115
Resebref norrifrån. Nya Dagligt Allehanda 1884 [en serie resebrev, 7/8-13 o. 15/12]
Några vinkar för turister i Lule lappmark. STFÅ 1886:1, s. 7-11.
[Sveriges jöklar]. STFÅ 1886:2, s. 3-6.
Reseskildringar från höga Norden. STFÅ 1886:2, s. 7-12.
Fotografi och turistlif. STFÅ 1886:2, s. 12-14.
Kartläsning i regnväder. STFÅ 1886:2, s. 14.
Luleå-Ofoten-banan som turistled. STFÅ 1887, s. 9-14.
Ett märkvärdigt grottområde i Jämtland. STFÅ 1887, s. 36-39.
Svenska Turistföreningens utveckling och verksamhet. STFÅ 1888, s. 3-10.
Råd för vandringslystna ungdomar, I. STFÅ 1888, s. 84-88.
(I Ny Illustrerad Tidning 1888, s. 142-145.)
Vår titelbladstafla. STFÅ 1889, s. 5-6.
Stora Sjöfallet, Ädna Muorki Kårtje. STFÅ 1889, s. 7-20.
Sveriges högsta fjäll. STFÅ 1889, s. 48-51.
Dellensjöarne i Helsingland. STFÅ 1889, s. 77-82.
Bör Turistföreningen befatta sig med våra jagtförhållanden? STFÅ 1889, s. 83-85.
Råd för vandringslystna ungdomar II. STFÅ 1889, s. 86-90.
Ett besök vid Kårsojökeln. STFÅ 1890, s. 115-127.
Storforsen i Öre älf. STFÅ 1890, s. 128-130.
Bilden på titelbladet. STFÅ 1890, s. 172.
Hornava-leden. STFÅ 1890, s. 176-177.
Bidrag till Turistföreningens historik. STFÅ 1890, s. 177-179.
Luleå-Gellivara-Ofoten. Några ord om jordens nordligaste järnväg. Svea, årg. 46(1890), s. 205-217.
Om lappkåtar och Turistföreningens lappska fjällhyddor. STFÅ 1892, s. 3-41.
Om tält för lappmarksresande. STFÅ 1893, s. 144-147.
En värdig uppgift för svenska kanotroddare. STFÅ 1893, s. 148-151.
En genväg till Kvikkjokk. STFÅ 1893, s. 152-153.
För turister som besöka Sulitälma-trakten. STFÅ 1893, s. 154-155.
Forsfärder i öfre Norrbotten. STFÅ 1893, s. 156-160.
Rättelse angående fjällhyddan vid Sjabatjakkjaur. STFÅ 1893, s. 184.
Sveriges jöklar. I: En bok om Sverige, 1893, s. 33-36.
Lapparnes renmärken. Nordiska museets meddelanden 1893/94, s. 39-42.
Några svenska fjälltyper. STFÅ 1894, s. 1-14.
Tygpråmen Vuosma. STFÅ 1894, s. 175-180.
Lapplands kommunikationer. STFÅ 1895, s. 135-158.
Kåtar eller kåtor. STFÅ 1895, s. 450-451.
Från Norrbottens isvärld. I: Från Nordanbygd. Bilder från Norrbotten julen 1895. Sthlm 1895, s. 35-39.
Väster- och Norrbottens län, midnattssolens och norrskenens land. Stockholm 1896 (STF:s resehandböcker; 2). 2. uppl. 1899, 3. uppl. 1904 [fr.o.m. denna m. titel: Lappland], 4. uppl. 19??, 5. uppl. 1912?.
Undersökningar rörande Sveriges jöklar. STFÅ 1896, s. 304-306.
P.M. om fortsatta jökelundersökningar i Norrland. STFÅ 1897, s. 363-365.
De norrbottniska gruffälten och Ofoten-banan. Stockholm 1897 (Föreningen Heimdals folkskrifter; 47-48).
Ofotenbanans ekonomiska betydelse. Nationalekonomiska föreningens förhandlingar 1897, häfte 1, s. 24-48.
Glaciererna i Västerbotten. STFÅ 1898, s. 436.
En seger för bandskorna i Ural. STFÅ 1898, s. 436-437.
Lajsvare. STFÅ 1899, s. 405-407.
Några ord ur ett kommittébetänkande. STFÅ 1900, s. 362-364.
Också ett fjällproblem. STFÅ 1901, s. 410-411.
Älfdalens porfyrindustri. Ord & Bild 1901, s. 205-212.
Harsprånget vinter och sommar. STFÅ 1902, s. 373-375, samt planscher 17-18.
Den naturvetenskapliga stationen vid Vassijaure i Torne lappmark. Teknisk tidskrift, allm. afd., årg. 35(1905), s. 179-184.
Norrlandskommitténs betänkande. Ett monument öfver 19:de århundradets Norrland. Social tidskrift, årg. 5(1905), s. 112-116.
Upprop till våra högfjällsturister. STFÅ 1906, s. 375-376.
Gråträsk kyrkoruin. STFÅ 1907, s. 127-132.
Lappland från ballong. I: Lappland, 1908, s. 3-17.
Lapplands bergsbruk. I: Lappland, 1908, s. 210-222.
Lappland som turistland. I: Lappland, 1908, s. 277-281.
Bjurälvens karstlandskap i norra Jämtland. Sveriges Natur 1910, s. 73-80.
"Paraplytallen" vid Norrby kyrka i Hälsingland. På vulkanisk mark. Ibid., s. 109-110.
Vattendragens utnyttjande och skyddande av naturens skönhet. Sveriges Natur 1911, s. 82-85.
"Hvilka äro Svenska Turistföreningens stiftare?". STFÅ 1913, s. 333-336, 339.
Några ord om lapparnas staburar. STFÅ 1913, s. 357-360.
"Kalfjökeln" vid Kårsovagge. STFÅ 1914, s. 399-400.
Drag ur Norrbottens geografi. I: Norrbotten av skilda författare, del 1. Göteborg 1921, s. 13-20.
[Två artiklar i "Svensk turisttidning" om STF:s tidigaste historia].
Några minnen från och före Svenska Turistföreningens barndom. I: Hågkomster och livsintryck av svenska män och kvinnor, sjunde samlingen. Uppsala 1926, s. 34-46.

TIO CITAT UR SVENONIUS' TEXTER

1: Mitt första bleka turistiska minne går tillbaka till en härlig norrbottnisk högsommarkväll 1858, då "allt vad liv och anda hade" kantade stora landsvägen nedanför Lule Gammelstad och sexåringen jämte familjens övriga medlemmar stod vid stora grinden till min hemgård, Karlslund, i spänd väntan på "kungen". Äntligen syntes ett dammoln i söder, och en rad av åkdon susade förbi. I en av vagnarna satt jämte ett par andra en herre i väldigt grann uniform med svajande plymer. Det var nog "kungen", d.v.s. kronprinsen-regenten, sedermera Karl XV. Visserligen sade far, att kungen var den enkelt gråklädda herrn, som satt till höger om den granna, men jag misstänker nästan att min annars så bergfasta lit till fars auktoritet den gången var något vacklande.
Då jag själv en hel hop år senare såsom informator och gymnasist och slutligen som student och stipendiat blev i tillfälle att göra åtskilliga lappmarksresor, fick jag höra en oändlighet av märkvärdiga historier om denna i Lapplands hävder oförglömliga och dittills enastående kungliga turistresa, som utsträcktes efter Lule älvdal ända upp till "Lapplands paradis", Kvikkjokk.
[...]
Det kungliga föredömet synes hava smittat, och under de följande årtiondena hörde man allt oftare talas om turistfärder till Kvikkjokk. Oftast var det nog rika engelsmän, och någon gång författade resenärerna sedermera mer eller mindre pålitliga och pigga reseskildringar.

(1926, i Hågkomster och livsintryck av svenska män och kvinnor)

2: Både gods- och persontåget mellan Östersund och Storlien medförde skaror av lustresande de dagar, då eder brefskrifvare tillryggalade sträckan. Det var påfallande att se just den högre bildningens företrädare och ämnesvenner så talrikt representerade bland dessa resande. Sålunda sågos på tåget eller å perrongerna tre eller fyra framstående lärare vid våra universitet, och i en kupé sammanstötte af en ren händelse fyra yngre män, som mottagit "den akademiska lagern".
Äfven sågos en flock unge svenskar, rustade med den lätta norska fotvandringsekiperingen; de hade för afsigt att från Åre station göra en fjälltur öfver "Skutan" samt genom Kalls socken förbi Anjan och vidare efter den på naturskönheter rika "Carl-Johans-veien" ned till Levanger. Under sådana förhållanden är ej att undra på, om man i en kupé kom att diskutera önskvärdheten af en svensk turistförening. Om den ej blefve så storartad som den norska, kunde den dock uträtta mycket godt. Utan synnerlig svårighet borde en årsskrift kunna åstadkommas, så mycket mera behöflig, som våra få resehandböcker lemna mycket öfrigt att önska. Den borde måhända göra till en hufvuduppgift att uppmuntra vår mognare skolungdom till att genom billiga resor och fotvandringar göra en del af våra långa sommarferier till en lika angenäm som nyttig och välbehöflig fortsättning af skolan.
Om sommarresandet inom landet komme riktigt i farten, och funnes en kraftig turistförening, så kunde måhända här, liksom i Norge, betydliga prisnedsättningar utverkas för vissa samhällsklasser. Exempelvis må nämnas, att de flesta, om ej alla, norska ångbåtsbolag sälja sina biljetter med ungefär 30 proc. rabatt åt lärarinnor och lärare under skolferierna. Kort sagdt: en lifskraftig svensk turistförening med låg årsafgift är redan ett mycket lifligt önskningsmål för många, och man vågar uttala den förhoppningen, att vårt geografiska sällskap förr eller senare skulle taga saken om hand.

(1890, i Svenska turistföreningens årsskrift, s. 178f; efter artikel ursprungligen publicerad i Nya Dagligt Allehanda 7/8 1884)

3: Genom en ökad turistström af svensk ungdom skall kännedomen om och aktningen för denna aflägsna del af fäderneslandet ökas. Vinsten skall blifva af mångfaldig art. Ungdomens öfverhandtagande "snobbighet", hvars mognade, fördärfbringande frukter äro i ena riktningen en omättlig njutningslystnad och svindleri, i den andra ett lika omättligt pänningebegär, skall på det kraftigaste motarbetas genom vistelsen i sådana trakter, där allt förenar sig att gifva tanke- och åskådningssättet en helt annan, värdigare, renare och högre lyftning. Och än mera: det fattiga nomadfolk, hvars anspråkslösa hyddor vi skärskådade i uppsatsens förra afdelning, gifver oss genom hela sitt lif en praktisk lärdom, icke allenast uti förnöjsamhetens lyckliga konst, utan jämväl i fosterlandskärlekens heliga dygd. Ty sannt är hvad man sagt, att - trots alla förföljelser och svårigheter, trots nöd och orättvisor af mångfaldig art - så älskar Same-folket sitt land "Med en kärlek, stark som stormen, hvaraf jordens jättar fällas, stark som Nordens vinterkyla, hvaraf fjällsjöns isar härdas, stark som rötterna till fjällen, hvarmed de vid jorden bindas!".
Och - lyckas det så i någon mån att hos vår svenska ungdom, den som bär fäderneslandets framtid på sina axlar, uppväcka denna eldiga hänförelse för hela vårt land, denna orubbliga öfvertygelse om omistligheten af hvarje dess del, då har Turistföreningen fullgjort sitt vackraste värf, då, o Svea - -
"Då skall moskoviten fåfängt med sitt folk din gårdsplan hota".

(1892, i Svenska turistföreningens årsskrift, s. 40f)

4: Dock - händer det än en gång, att "ovän kommer våra fjäll för nära", men mötes af män, hvilka äga ej blott tillräcklig personlig tapperhet och öfning i krigets värf, utan jämväl noggrann kännedom om den landsända, där kriget föres, dess befolkning och byar, dess floder och berg, vägar, stigar och pass - då skall nog mången, som nu frånkänner Svenska Turistföreningen all allvarligare betydelse, erkänna, att äfven hon bidragit till denna lyckliga förändring och att det är just genom de mindre flyktiga långfärderna: till fots, i kanot, i båt, på kärra, släde eller skidor som man grundligast lär känna sitt land.

(1893, i Svenska turistföreningens årsskrift, s. 151)

5: Ty visst är, att om ej fosterlandskärlekens heliga eld vaknar hos den, som är i tillfälle att med ena ögon se sig omkring i vårt härliga fädernesland, då kan intet väcka den till lifs, då är den mannen eller kvinnan ej värd att kallas svensk.
Men det är ej blott fosterlandskänslan, som eldas, då man i skog och på sjö, på fjäll och på älf lär känna gamla Sverige och dess folk, utan därigenom stärker man också sin själ och sin kropp, man lär sig bli rådig och modig och att hjälpa sig själf, och man borde åtminstone äfven lära att bli enkel och måttlig i sina lefnadsvanor och att högakta allt ärligt arbete. Af dessa och många andra skäl, som här ej behöfva upprepas, är det i högsta grad önskligt, att det uppväxande slägtet vänjes att ge sig ut på vandringsturer under skolferierna.
Dock - medaljen kan ha sin frånsida! Jag menar ej de vanliga faror, som föräldrar ofta tro lura på de unga, om de gå på en landsväg eller genom en skog eller ge sig ut på en segeltur eller följa en timmerflotte genom en fors o.s.v. De farorna äro i allmänhet ej så mycket att oroa sig för. Städernas takpannor och taklister utgöra i själfva verket lika hotande faror. Nej, skuggsidan består däri, att ynglingar kunna bli i tillfälle att spela herrar och härma de dåliga föredömen, som de ofta få se på källare, hotell och ångbåtar. Gossar med klent förstånd och anlag för "snobbighet" kunna bli ännu större snobbar efter en "fotvandring", i all synnerhet om de haft godt om respengar och fått styra ut sig i sportdrägt, handskar, promenadkäpp och annat "finfint" tillbehör, hvarigenom de tro sig bli föremål för "det enfaldiga landtfolkets" djupaste beundran. Emellertid kunna och böra dessa faror afvärjas genom omsorgsfullt val af sällskap och marschruta, genom opartisk bestämdhet från föräldrars och målsmäns sida samt genom - en mager reskassa. Ordnar man en vandringstur rätt för en pojke, så skall den i hög grad bidraga att kurera honom äfven för nyss antydda betänkliga anlag.

(1888, i Svenska turistföreningens årsskrift, s. 84-85)

6: För ovanlighetens skull hände en gång, att jag avböjde ett frikostigt anbud till föreningen. Bland de många framstående personer, med vilka jag på denna tid och särskilt under min egentliga sekreteraretid kom i beröring för turistiska angelägenheter, var även det norska statsrådet Astrup, den myndige förre trävarupatronen. Åtskilliga gånger då vi träffades på sällskapet Idun - vars angenäma månadsmöten han sällan försummade - ledde han samtalet in på den ryska turisttrafiken och framhöll livligt den stora nationalekonomiska vinst som vore att vänta, om vi lyckades draga en gren av den rika ryska turistströmmen till Sverige och Norge. För det ändamålet ville han ställa exempelvis 16 ā 20 tusen kronor till mitt förfogande för att åstadkomma lämpliga vägvisare och reklamskrifter på ryska språket. Frågan förföll, då jag ej kunde lära mig inse nyttan för vårt land av en rysk turistinvasion.

(1926, i Hågkomster och livsintryck av svenska män och kvinnor)

7: Tyvärr har vårt land rykte om sig att vara ett dyrt land att resa i, för mången allt för dyrt, och vi kunna beklagligen ej förneka, att icke detta är sant, och att Lappland måhända företrädesvis förtjänar detta vitsord. Ett allvarligt aktgivande på och omsorgsfullt ordnande af turistväsendet äfven från denna synpunkt är därför numera ett ämne af nationell betydelse. Lika viktigt det är, att pengar spridas i de fattiga bygderna - och "turistpengarna" utgöra redan nu flerstädes nästan den väsentligaste kontanta inkomstkällan - lika viktigt är det ock, att denna sak ordnas på ett klokt sätt, så att å ena sidan befolkningen ej blir pretentiös och lättjefull, och å andra sidan turistströmmen ej tröttnar och kastar sig in på nya banor. Huruvida Lappland har utsikter att någonsin blifva ett turistland i kontinental mening, är svårt att säga. Sannolikheten är snarare mot än för ett sådant antagande. Lappland är både de stora afståndens land och motsatsernas land. För den med kontinentala förhållanden bortskämda turisten tar det onekligen väl lång tid att förflytta sig till, och än mera inom detta landskap. Vi alla, som tro oss någorlunda känna landet, intyga visserligen, att ingen del af Sverige har så hänförande naturskönheter att bjuda på, som Lappland med dess majestätiska fjäll och vattenfall, jöklar, floder och sjöar, dess midnattssol, rena luft och norrskensvintrar samt, icke minst, dess intressanta urbefolkning. Men det har ock att uppvisa rätt många nedslående, ödsliga och i vanlig mening fula taflor. Och den stora kontinentala turistströmmen är sammansatt af många, ofta ganska nyckfulla och ytliga element. Utom de "äkta" turisterna, som resa för att lära känna land och folk eller njuta af naturscenerierna eller för att uppfriska ett uttröttadt nervsystem, så vanligt i vår jäktade tid, är det nog mången, som besöker en turisttrakt endast för att det är en modesak - och moderna växla, oberoende af både förnuftiga och estetiska grunder. För att denna viktiga nationalekonomiska faktor må utvecklas jämnt och utan ödesdigra bakslag, fordras åter klokhet och omtanke. Det är ej nog med braskande och kanske öfverdrivna reklamer. Vi måste ock kunna mottaga och behålla en kraftig turistström i våra bygder och obygder. Men ojämförligt viktigare är dock, att priserna hållas så måttliga, att ungdomen från allt Sverige skall kunna få lust och vana att ge sig till fjälls. Den skall göra't! Nationalvinsten däraf skall mångfaldigt öfverstiga de klingande millioner, som hotellägare och järnvägar inhösta af de penningstarka in- eller utländska turisterna. "Fjällen uppfostra en spartansk ungdom, och just en sådan behöfver gamla Sverige". (1908, i uppsatsen "Lappland som turistland" i boken Lappland)

8: Om man jämför uppgifterna för högfjällsresanden hos oss och t.ex. i Schweiz eller Norge, så är skillnaden efter hittills vanliga förhållanden mycket stor. Där ute är "tindebestigningen" eller alpklättrandet målet. Man förflyttar sig hastigt och bekvämt till skådeplatsen för sin idrott för att börja efter konstens alla regler och med friska krafter. Hos oss däremot är vanligen det afsedda målet mera allvarligt, vistelsen i högfjällen afser något nyttigt arbete, såsom topografisk kartläggning, geologisk eller botanisk forskning eller dylikt. Men naturligt är, att därvid mycket ofta ingår "tindebestigning", som kan vara precis lika spännande och halsbrytande som i alperna.

(1895, i Svenska turistföreningens årsskrift, s. 150)

9: ["Forsfärder i öfre Norrbotten", slutet]: Skjutstaxan ålägger den skjutsskyldige att utan hänsyn till årstiden fortskaffa den resande för endast "1 krona pr mil och roddare eller stakare"! Den som i likhet med förf. själf försökt, hur pass länge en vanlig och vid kroppsarbete ingalunda ovan "kultur-människa" härdar ut med detta arbete och hur pass arbetsduglig man är under följande dag, sedan man stakat uppför ett par forsar, skall obetingadt medgifva, att den turist handlar orätt, som under antydda eller liknande förhållanden pockar på taxans stränga tolkande efter bokstafven. Detta dryga arbete bör betalas hederligt. Turistföreningen bör visserligen allvarligt motarbeta allt s.k. uppskörtande, men ock verka för att befolkningen i turisttrakter får skälig vinst af besöken.
Det må tillåtas mig att betona ytterligare en enda af de lärdomar, som betraktelsen af forsfärderna i öfre Norrbotten är ägnad att inskärpa. Hur ofta gör sig ej både "den bildade" och den obildade skyldig till orättvisa omdömen, då det gäller allmogen i vissa landskap! Det är mycket vanligt att "framstående kännare" påstå, att våra svenska finnar äfvensom Kalixboarna äro ohjälpligt tröga, sentänkta och makliga. Nåväl: deltag i den svindlande forsfärden, där allas lif hänger på den "tröge" styrmannens blixtsnabba uppfattning; eller var med om stakningen uppför den brusande, steniga forsen, där endast den "maklige" stakarens oerhörda styrka, oömma ihärdighet och lugna sinnesstämning drifver båten tum för tum framåt eller hindrar en utskärning, som vid många tillfällen vore liktydig med allas undergång, och -- -- döm sedan!

(1893, i Svenska turistföreningens årsskrift, s. 160)

10: Norrland skall troligen en gång behöfva ett eget universitet. Norrländska nationsföreningen i Uppsala äger bland andra fonder den raskt växande Stecksénska donationen, som f.n. lärer föga understiga 100.000 kronor. Om denna siffra fått ytterligare en nolla efter sig, författningarna ej lägga hinder i vägen därför, detta kapital på något sätt finge öfverflyttas till det nya universitetet, vore dess framtid tryggad.
Men - var skulle platsen blifva för detta? I betraktande af södra Norrlands närhet till Uppsala och Stockholm torde valet komma att stå mellan Luleå, Umeå och möjligen Härnösand. Visserligen tror jag ej, att den nuvarande släktleden kommer att deltaga i denna strid, men förr eller senare torde den nog komma.

(1878, i Norrbottens-Kuriren fredagen den 11/1, under signaturen "Veno")

 


Copyright 2012, Carl-Henrik Berg

Sidan kontrollerad 2012-10-25