150 år sedan Norrland fick vattenkuranstalter

Sommaren 1854 öppnades på två platser i Norrland något som gick under beteckningen kallvattenkuranstalter. Denna form av hälsoinrättningar ska inte förväxlas med de hälsobrunnar som funnits på så många håll och en kort tid under 1850-talet även fanns så långt norrut som i Haparanda.

Medan hälsobrunnarnas verksamhet kretsade kring drickandet av antingen det naturligt förekommande källvattnet eller från och med ungefär 1800 i många fall även av artificiellt framställda mineralvatten efter kontinental förebild, så stod kallvattenkuranstalterna för en helt ny form av utvärtes vattenbehandling. Kallvatttenkurens skapare var en Vincenz Priessnitz i Gräfenberg i nuvarande Tjeckien, och kurens genombrott i Sverige kom när brunnsläkaren Johan Olof Lagberg introducerade den så kallade Gräfenberg-metoden vid sin egen hälsobrunn i Söderköping år 1842.

Under 1840-talet uppstod så en rad kallvattenkuranstalter i Östergötland och Sörmland, och till och med en i Lerdal i Rättvik redan år 1848. För Norrlands del dröjde det dock alltså till 1854, då Sundsvall efter ett par års uppbyggnadstid kunde inviga en ståtlig kallvattenkuranstalt i en "af löfskog tätt bevuxen park utefter södra sluttningen af s.k. Norra Stadsberget", som det står i Alfred Levertins faktaspäckade vägvisare Svenska brunnar och bad från 1883.

Norrlands andra kallvattenkuranstalt med tillkomståret 1854 låg också strategiskt beläget i anslutning till Kustlandsvägen, men inte i en stad utan oväntat nog i anslutning till en gammal sörkörares gård. Platsen heter Finnborg och passeras av alla som åker bil eller buss på E4 mellan Örnsköldsvik och Bjästa. Tyvärr kommer Botniabanan av allt att döma att passera mer eller mindre rakt över själva källådern i Sörtjärn. Kuranstalten låg nämligen där, strax norr om Finnborg.

Levertin berättar i sin handbok att Finnborg inrättades av kyrkvärden Erik Norberg (1813-1889) år 1854 och att det skedde som en följd av egen sjuklighet kombinerad med en "allmänt uttalad åsigt om behofvet af en badinrättning inom orten". Erik Norberg hade börjat som sörkörare men senare gjort framgångsrik karriär som lärfthandlare, och kunde nu uppföra denna kuranstalt på egen bekostnad. Levertin skriver att inrättningen under första tiden kunde ta emot 20-25 personer, men att det så småningom blev nödvändigt med en utbyggnad.

År 1878 bildades därför ett bolag av boende i trakten, och från 1879 fanns ett nytt badhus för inte mindre än hundra badgäster i lilla Finnborg. Besöksantalet denna sommar stannade dock vid 60 personer.

I en bok utgiven 1925 av N. J. Nätterlund om Norra Ångermanland kan vi läsa: "För ca 50 år sedan fanns här i byn intill Tjärn en badort med hotell och restaurant, som var rätt så mycket frekventerad, inte minst av bönder från fjällsocknarna, som hade sålt sina stora skogar och pängarna brände [i fickan] och kanhända det även fanns någon slags viss törst, som behövde släckas. Nu är allt borta."

Finnborg fortlevde ungefär lika länge som Sundsvalls kallvattenkuranstalt, som var på fallrepet redan år 1870. Under 1880-talets första år tycks båda inrättningarna ha tappat sin dragningskraft, vilket inte alls var unikt för hälsobrunnar och vattenkuranstalter vid denna tid. Framsteg inom medicinens område gjorde att intresset försköts mot luftkurbehandlingar och bad direkt i havet, och därmed var kallvattenkuranstalternas tid ute.

Anläggningarna i Sundsvall och Finnborg fick efter sin tilkomst så småningom efterföljare, alla anlagda under tioårsperioden 1856-1866 i Jämtland, Härjedalen, Hälsingland och Ångermanland. Gemensamt för dessa anstalter var att de alla anlades av lokala entusiaster.

Till de märkligaste av dessa kallvattenkurinrättningar hör Kullstaberg i södra Jämtland. Prästsonen Karl Johan Edvall från Oviken blev under studentåren i 1840-talets Uppsala anhängare av Söderköpingsdoktorn Lagbergs ganska speciella vattenkurfilosofi, och efter en tid som kringvandrande predikant beslöt han sig för att anlägga en vattenkuranstalt vid sjön Näkten inte långt från sin hemort. Stället fick namnet Kullstaberg och upplevde några få år av relativ framgång. Kallvattenkurinrättningens huvudbyggnad har blivit bevarad ända in i vår tid.

Vid Sånga hälsobrunn öster om Sollefteå hade doktor Carl Magnus Åkerblom framgångsrikt erbjudit brunnsdrickning i ett tjugotal år när han sommaren 1857 började erbjuda "kallvattenkurer i inskränktare skala". Sedan följde några år utan rapporter om nya anstalter fram till år 1862.

Detta år hade plötsligt en hel rad platser fått vattenkurinrättningar. I Ransjö i Härjedalen hade en ung bonde låtit sig inspireras av Kullstaberg till en egen satsning sommaren 1862, och i Bodum i Ångermanland anlade doktor Otto Sillén en kuranstalt samma sommar. I jämtländska Ytterån, anrik som starkt järnhaltig hälsobrunn, inrättades samma år enligt Levertin "en doucheinrättning samt servering af ångbad och varma karbad". Troligen övertog Ytterån en del av Kullstabergs tidigare badgäster. I Ragunda, också i Jämtland, samlades år 1862 några män till ett möte för att ta upp Kullstabergs fallna mantel, men det blev i stället i Ragunda en traditionell hälsobrunn, som stod färdig år 1866.

Till Nora i Ångermanland flyttade år 1862 en mjölnare från Ljustorp vid namn Isak Delldén. Delldén figurerar i flera av J. R. Sundströms Janne Vängman-böcker. Bakom denne originelle litteräre gestalt finns alltså en verklig människa, liksom romanfiguren en känd naturdoktor. Delldén slog sig ner som mjölnare i Rossvik, Nora, och från 1863 fram till återflytten 1868 drev han där en vattenkuranstalt vid sidan av sitt ordinarie arbete. I Ljustorp vårdas ännu en "Delldéns källa".

Även i Hälsingland uppstod ett par vattenkuranstalter ute bland gårdarna vid denna tid. I Ångsätter i Ljusdal var initiativtagaren en avhoppad uppsalastudent från Hudiksvall, Wilhelm Broberg, och i Glösbo väster om Söderhamn var föreståndaren enligt Levertins handbok "en person som varit badare i Söderköping".

Broberg i Ångsätter beskrevs i provinsialläkarrapporterna som kvacksalvare. Två andra kvacksalvare i dessa rapporter var Arvid Gustav Dahlberg i Byske (Skellefteå) och Pål Zachrisson i Sveg. Något dessa två herrar hade gemensamt var att de höll var sin hälsokälla "i stort rop" omkring år 1852, alltså före kallvattenkurvågen. Huruvida någon av dem senare hängde på kurbadstrenden framgår tyvärr inte av källorna. Uppe i Haparanda förekom för övrigt från år 1862 av allt att döma inget brunnsliv. Stadens nybyggda brunnshus fraktades då bort och provinsialläkaren konstaterade torrt att: "Brunnsdrickning är numera icke på modet".

Avslutningsvis har vi som sista anhalt den inrättning som byggdes upp på gården Eggen i jämtländska Mörsil år 1866. Bonden bakom det hela hette Elias Olofsson, och han kunde redan från start erbjuda såväl artificiella mineralvatten som hela paketet av kallvatttenkurer: "Karbad, Sittbad, Inpackningar, alla slags Duschar, Ångbad och Varmluftsbad, samt tvenne rymliga Bassiner med ständigt rinnande vatten". Och detta var alltså långt före järnvägens tid!

Mycket återstår att utforska om våra tidigaste spa-anläggningar. En utförlig förteckning över de tryckta källor jag själv funnit användbara finns i tidskriften Oknytt nr 1-2 2004, där jag skrivit en längre artikel om dessa "Norrlands första spa". Se också min artikel "Kurorter i Norrland" i boken Källor i Sverige (2006).

Carl-Henrik Berg

 

Copyright 2006, Carl-Henrik Berg

Sidan kontrollerad 2006-07-12