Länstidningen den 16 januari 1992:
Alltsedan 1886 har Svenska Turistföreningen varje år publicerat en intressant årsskrift med artiklar om svensk natur och kultur. Carl-Henrik Berg har läst STF:s årsbok från 1892 och funnit den vara både intressant och ett märkligt historiskt dokument.
Från startåret 1885 växte medlemsantalet i Svenska Turistföreningen snabbt, och våren 1892 hände det sig att hela upplagan på 6.500 exemplar av årsboken tog slut. En andra upplaga trycktes redan i juni samma år, exkluderande annonser och medlemsförteckning.
Denna omfattande förteckning, som sträcker sig över mer än 50 sidor och 4.500 namn, innehåller idel adel, präster och borgare, men man finner även en svärdfejare, två destillatorer (!), en timmermärkare, en kvinnlig telegrafist, en telegrafassistent, en volontär, en torpare och en gränsridare. Endast två bönder finns i förteckningen: Bengt Larsson och Olof Eriksson i Mörsil.
Någon arbetare står ännu inte att finna bland 1891 års betalande medlemmar (med reservation för de personer som inte har någon titel utsatt). Turistföreningens medlemmar är ännu uteslutande personer ur de klasser som har möjlighet att över huvud taget bedriva turism, alternativt personer som kommer i kontakt med turismen i sitt dagliga värv.
Även den 40-sidiga annonsbilagan har inslag från länet: E. M. Anderssons herrekipering i Östersund, Åre restaurant och Mörsils sanatorium. Mörsil var Jämtlands första större turistort, men fick i takt med kommunikationernas framväxt ge vika för Åre.
1892 års årsskrift har ett speciellt intresse för Jämtlands län i och med att inte mindre än sju inslag har direkt anknytning till länet. Redan på första textsidan möter vi Tännforsen i vinterdrägt - ett poem av Carl Snoilsky med illustration. Därnäst skriver dansken Olof Marx om Åreskutan og Tännforsen som ju var de stora turistmålen i länet under 1800-talet.
Marx fann i länet allt vad en "äkta turist" kan behöva; en leende jordbruksbygd förbunden med en imponerande fjällnatur, snötäckta toppar, vattenfall och en gästfri befolkning. Måtte det kära Jämtland länge få bevara sin nuvarande prägel, fritt från de stora turistländernas hotell med alla nutidens bekvämligheter, skriver han.
På väg upp mot Åreskutans topp möter Marx' sällskap en kvinnlig turist, klädd i den på den tiden så populära Rättviksdräkten. Med hennes manlige följeslagare styrker de sig med en "titt" i varandras konjaksflaskor. På väg ned igen möter sällskaper tre skolfröknar, som vid åsynen av männen springer och gömmer sig i en svacka för att inte synas i sina för vandringen upphissade kjolar. Sällskapet fortsätter sedan mot Tännforsen.
Den följande uppsatsen i årsskriften handlar också om Tännforsen, som av artikelförfattaren Daniel Rudin jämförs med det "nyupptäckta" Hällingsåfallet i Norra Jämtland. Tännforsen har genom sitt tacksamma läge blivit det stora turistmålet, medan Hällingsåfallet först nu börjat uppmärksammas.. Rudin liknar detta fall vid en kaskad, kastande sig ut i en slussliknande ränna mellan två ruinväggar. Just slussar och ruiner var mycket välbekanta företeelser för 1800-talets turister.
Hvilkendera tillhör priset? frågar sig nu Rudin.De två vattenfallen är "i somliga afseenden inkommensurabla", men Hällingsåfallet bör enligt honom sättas främst, med hänsyn tagen till dess magnifika inramning. Vägen dit är dock svårframkomlig - i synnerhet för kvinnor i fotsida kjolar. Men Rudin menar inte att klädseln bör ändras; det är naturen som ska anpassas till människans önskemål.
Effekterna av Rudins uppsats lät inte vänta på sig. I Turistföreningens årsberättelse för 1892 kan man läsa om strömmen av besökande denna sommar. Säväl gångväg som en hydda anlades under året.
Efter en uppsats skildrande en 15-årings vandring med sin far, lavforskaren Pehr Johan Hellbom, i Kvikkjokksfjällen sommaren 1871 följer en översikt av Johan Widmark, Om kanotfärder i Sverige. Speciellt rekommenderar han vattnen i Kalls och Åre socknar, som kan kombineras med bestigningar av Åreskutan och Snasahögarna, fotturer till vattenfallen och besök hos samerna vid Kolåsen.
Näste resebeskrivare är Carl J. E. Hasselberg, som skriver om En rundresa i norra Jämtland, gjord i juli 1890. Det han skriver är mer en färdbeskrivning än en reseskildring, och följdriktigt avslutar han uppsatsen med en tabell över avstånden i mil. Varenda större fjälltopp räknas upp i texten, som liksom många av de övriga bidragen är fylld av praktiska upplysningar för efterkommande turister.
Hasselbergs resa påbörjades och avslutades i Nälden, med Hotagen som vändpunkt. Totalt färdades sällskapet 30 mil. De träffade även på andra resenärer, bland annat den kände Östersundslektorn Peter Olsson. Vid Korsvattnet i Oldfjällen bevistade de en kalvmärkning.
Halvvägs in i årsskriften finner man så signaturen O. L-n:s skildring Till Orsa genom Lillherdal och Serna. Författaren skriver inledningsvis om vad han i sin ungdom lyckades inhämta om landskapet Härjedalen ur tillgänglig litteratur. I hans svenska historiebok avhandlades landskapets egenskaper lakoniskt på en rad med de fem orden: "I Herjedalen finns ingen stad". Senare i livet rådfrågade han Gustaf Thomées resehandbok Sverige, som avfärdade Härjedalen på två rader. I Herman Hofbergs Dalarne och Norrland fick landskapet 19 rader, men i Carl Rosenbergs Geografiskt-statistiskt handlexikon öfver Sverige hittade han ingenting alls om Härjedalen (Rosenberg har han dock slarvläst, för där finns faktiskt en hel spalt om landskapet "Herjeådalen").
Den beskrivna resan företogs i juli 1887. Signaturen hade för avsikt att från Ljusdal den första dagen fotvandra till Kårböle, men det goda mottagandet på gästgivargården i Färila fick honom att stanna där över natten. Vägarna i västra Hälsingland fann han vara jämna men dammiga. Bättre var vägarna i Härjedalen: "hårda och goda".
O. L-n tog sig till Lillhärdal över Sveg. Söndagen den 17 juli 1887 besökte han Lillhärdals kyrka, där han kunde konstatera att bruket av folkdräkt nu var nästan helt och hållet avlagt. Från Lillhärdal ville han fortsätta till Särna, som helt saknade vägförbindelse från Härjedalen. I kyrkbyn anlitades därför arbetskarlen Rolf Eriksson som vägvisare och bärare för en ersättning av två kronor per dag. Innan de nådde Dalarna övernattade de i Rönåsens fäbodar. Eriksson berättade att här fanns en livskraftig älgstam.
Liksom Hasselberg och andra skribenter lämnar lämnar O. L-n nyttiga upplysningar om de olika gästgivargårdarnas standard, och anger till gagn för efterkommande att kostnaden för hans treveckors resa uppgått till 155 kronor och 73 öre.
En färd i maj På sista föret öfver Härjedalsfjällen skildras kortfattat av sameforskaren Karl Bernhard Wiklund. Den sista uppsatsen med direkt länsanknytning i årsskriften för 1892 är kallad En liten rundtur med ränsel och - paraply. Författarinnan, som skrev sitt namn under signaturen "-a -g" (Anna Branting?), tyckte sig redan i höjd med Ramsele i Ångermanland befinna sig "till fjälls". Nu var det dock inte så konstigt med det, eftersom utmarkerna i dessa delar av landet kallades just "fjäll".
Sällskapet passerade länsgränsen i Borgvattnets socken, och vid ankomsten till byn Björkvattnet blev de på grund av sina stora vidbrättade hattar tagna för missionärer från Frälsningsarmén. Från Borgvattnet vandrade de över Skyttmon, Mårdsjön, Döviken och Krångede till Ragunda, varifrån de tog tåget tillbaka till Helgum i Ångermanland. Författarinnan gör anmärkningen att "redan vid Borgvattnet möter man den Jämtländska välmågan, som är i ständigt tilltagande till dess man når Stugun".
Årsskriften avslutas med turistföreningens årsberättelse, där man kan konstatera att de turismbefrämjande åtgärderna i Jämtlands län helt och hållet går ut på att underlätta framkomligheten till de redan kända utsiktspunkterna. Sålunda skall en turisthydda bygga på Åreskutans topp, turistvägen till Snasahögarna har förbättrats för 92 kronor, väg har brutits till Tännsjön, en enhetstaxa för skjuts och rodd från Duved till Tännforsen har fastställts till 2 kronor respektive 50 öre, skjutstrafik har organiserats från Järpen till Ristafallet och vägvisare har lejts för besökare till Storbofallet. Dessutom är utsiktstornet på Frösön nu färdigbyggt.
Så långt STF:s årsskrift för 1892. Vill man veta hur människor reste i länet sommaren 1892 är årsskriften från följande år den bästa källan. I en kommande artikel behandlar jag skildringarna i 1893 års årsskrift.
Copyright 2006, Carl-Henrik Berg
Sidan kontrollerad 2006-07-14