Folklig källkult

Folkliga källbesök - ett bortglömt kapitel i svensk turismhistoria

av Carl-Henrik Berg

(Delar av denna text har plagierats av Björn Gustavsson och utgör efter smärre 
omstuvningar närmare hälften av hans artikel i Tidningen Kulturen januari 2007!)

"Ett är nödvändigt: att färdas mot brunnar"
Johannes Edfeldt, ur Bråddjupt eko, 1947
	
Under 1970-talet pågick vid Institutet för folklivsforskning vid
Stockholms universitet och Kulturhistoriska undersökningen vid
Nordiska museet ett forskningsprojekt under ledning av Göran Rosander
med projektnamnet "Turismen och den folkliga kulturen". Projektet
avsatte ett antal uppsatser och utmynnade också i en utställning på
Nordiska museet år 1978 -  Resa i Sverige. Även museets årsbok från
samma år behandlade detta ämne, och årsboken hade liksom
utställningskatalogen också samma titel. Året efter följde Annette
Rosengrens bok När resan var ett äventyr, och en av Nordiska museet
år 1978 startad bokserie, även den kallad "Resa i Sverige",
resulterade 1979 i en fjärde - och tyvärr sista - bok; Llewellyn
Lloyds Svenska allmogens plägseder. Detta projekt avlöstes av ett
tvärvetenskapligt projekt med arbetsnamnet "Resandets demokratisering
från 1820", under ledning av historikern Göran Andolf.

I den mån det överhuvudtaget forskats i svensk turismhistoria
måste dessa satsningar anses vara de enda av större skala intill denna
dag, och man kan under alla omständigheter konstatera att de
tidigaste turisterna alltid ansetts ha utgjorts av människor av en
annan klass än "folket". Att turismen uppstod med de välsituerades
behov av rekreation har blivit en väl inarbetad sanning, och av det
som skrivits om den tidiga turismen tycks inget vara så omskrivet som
brunns- och badortsturismen.

Denna historieskrivning följer ett internationellt etablerat
mönster, där man ständigt återkommer till hur de klassiska bad- och
brunnsorterna i medelhavsområdet utgjort de främsta resmålen för
nordeuropas bildade klasser. Och sant är säkert detta, men man kan
fråga sig hur många det egentligen var som kom iväg på sådana resor
varje år från exempelvis Sverige.

Den första inhemska brunnsorten av betydelse var den gamla
offerkällan Medevi i nordvästra Östergötland, vilken i och med Urban
Hjärnes insatser år 1678 upphöjdes till Sveriges första brunnsort av
internationell rang. Nu var det dock inte de högre stånden som var
först att skynda till Medevi. Matts Bergmark skriver i sin klassiska
bok Bad och bot från 1964 om detta. Medan bildade svenskar även
fortsättningvis misstrodde Sverige som resmål hade de breda
folklagren naturligt nog mera jordnära idéer om var man kunde
tillbringa sin lediga tid. Jag återkommer strax till detta, under
rubriken "Källkult".

Man har alltså allmänt kommit att anse att Medevi utgjort något av
en startpunkt för den svenska turismen, och detta då i synnerhet 
efter att Karl XI den 6 juni 1681 utfärdade ett första "Placat
angående Medevi surbrunn". Änkedrottning Hedvig Eleonora hade besökt
Medevi redan 1679, och en säker publikdragare till turistattraktioner
är ju just kungliga besök. Sommaren 1682 vistades Aurora Königsmarck
vid Medevi, och några av de brev hon skrev denna sommar kom att
spridas i en mångfald avskrifter och fungera som ren reklam för
Medevi som resmål.

Gustaf Näsström skriver i inledningen till sin bok Det gamla
Medevi att Vadstena kloster redan år 1383 såg till att lägga under
sig Medevi offerkälla. Man såg också till att förlägga den heliga 
Katarinas (hon var den heliga Birgittas dotter) helgondag till just
den 25 juni, alltså den hedniska midsommaren, då man av tradition
 höll en stor källmarknadÄÄ i Medevi. Näsström skriver att folk
strömmade till denna marknad även från Västergötland och Närke.

Under den katolska tiden - som smidigt införlivat källkulten i den
kristna religionen - försågs källorna med s.k. offerstockar, dit
besökarna kunde lägga sina mynt istället för att som brukligt offra
dem direkt i källan. I och med reformationen under 1500-talet kom
offerkällorna att betraktas som icke önskvärda, och såväl
pilgrimsfärder som offerstockar förbjöds år 1544.


Källkult

I alla tider, ända in i det moderna industrisamhällets dagar, har
runt om i världen de naturligt förekommande källsprången ansetts vara
märkvärdiga platser, och detta med all rätt, eftersom ju det friska
vattnet här synes ha själva sitt upphov, sin upprinnelse. I synnerhet
de källor som är synbart sjudande väcker hos oss sådana
associationer, att det friska vattnet springer fram just här. Vi
finner i vårt språk också en rad ord som har en direkt koppling till
källans flöde; ord som ursprung (från tyskan) och upprinnelse. Själva
ordet källa går troligen tillbaka på adjektivet kall, vilket ju
beskriver en av källans kända egenskaper, medan ordet brunn anses gå
tillbaka på ett ord med betydelsen 'sjudande', vilket täcker in en
annan vanlig egenskap hos vattenkällor.

För nutidsmänniskan är de flesta källor mycket oansenliga, med
undantag för dem som uppnått varaktig ryktbarhet, alternativt genom
sitt utseende och/eller intressant omgivande terräng kommit att in i
våra dagar fängsla våra sinnen. Här och där ser vi också längs
vägarna små skyltar som pekar in till källor i skogen. Det moderna
skogsbruket med kalavverkningar och utdikningar har raderat ut många
gamla källor, liksom det storskaliga jordbruket och annan form av
markexploatering, men många av de tusentals källor vi har i vårt land
finns trots allt ändå kvar. De geologiska kartblad som utarbetades
under 1800-talet är en bra utgångspunkt för den som vill utforska
källförekomsten i sin hembygd.

Låt oss föreställa oss att vi är järnåldersmänniskor, bosatta
någonstans i nuvarande Svealand. Vi känner väl till varje källåder i
vår närmaste omgivning, och har förmodligen en eller två källor som
anses vara betydelsefullare än de andra. Antingen är de sjudande, och
då råder knappast något tvivel om att de ger oss friskt källvatten,
eller så är de spegelblanka och ligger som ett eller flera ögonÄÄ, med
kunskaper och kraft att kurera. Avrinner de dessutom mot norr,
varifrån vi föreställer oss att allt ont kommer, ja då har de de
rätta egenskaperna för en hälsobrunn eller hälsokälla, där man
bokstavligen kunde tvätta av sig det onda och skicka det tillbaka mot
norr där det hörde hemma.

Vi vet idag inte mycket om denna förkristna källkult. Vi kan dock
konstatera att den uppenbarligen var allmänt utbredd när de första
försöken gjordes att kristna svearnas rike. Omkring år 1000 lät Olof
skötkonung döpa sig i en källa i Husaby (Västergötland) av den
engelske missionären Sigfrid, och vi har från denna händelse S:t
Sigfrids källa i Husaby. Den katolska kyrkan tillämpade genomgående
denna taktik, att överföra de hedniska källorna i kyrkans hägn, och
styra över offrandet direkt till s.k. offerstockar för kyrkans behov.

Källkulten spelade alltså i så fall en icke oväsentlig roll i
svensk bosättningshistoria, genom att man sannolikt på ganska många
platser från den katolska kyrkans sida fann det mycket lämpligt att
just där källkulten var som allra livaktigast styra in dessa
källdyrkare i den kristna läran, genom att helt enkelt bygga kyrkorna
på dessa platser, och med ekonomiskt stöd från de utplacerade
offerstockarna. Källorna fick nya namn efter olika helgon, och man
såg också till att de viktigaste tidpunkterna för källbesöken kom att
förknippas med olika helgons bemärkelsedagar. 

I syd- och mellansverige har källkulten varit speciellt knuten
till midsommartid, medan man från Dalarna och norrut åtminstone under
senare kristen tid sökt sig till sådana källor främst under
trefaldighetshelgen, vilken infaller åtta veckor efter påsk, dvs i
regel i början av juni. Under trefaldighetshelgen är det alltid
fullmåne, vilket säkerligen befrämjat källdyrkan just denna helg.
Många källor går också under beteckningen trefaldighetskällor, och
det finns en brokig folkloretradition kring dessa källbesök i denna
magiska försommartid, då naturens livskraft ansågs vara som allra
starkast.

Om vi för ett ögonblick återgår till de texter av turismhistorisk
art som finns kan vi här konstatera att de folkliga källbesöken
överhuvud taget där inte tas upp till behandling. Det ständigt
återkommande är i stället de katolskt troendes pilgrimsvandringar
till helgonreliker i olika hörn av Europa. I Sverige har vi framför
allt pilgrimsfärderna till S:t Olofs grav i Nidaros (Trondheim) och
till S:t Erik i Uppsala resp. den heliga Birgitta i Vadstena. Men tar
vi en titt på t.ex. Svinnegarns källa så finner vi att man inte kan
ignorera de mera folkliga vallfärderna. Till Svinnegarn, som ligger
utanför Enköping, reste trefaldighetshelgen tusentals människor,
många för att söka hälsa - men kanske lika många för att roa sig och
besöka den stora källmarknad som årligen hölls vid Svinnegarn denna
helg. Jämför redogörelsen ovan om Medevi och dess källmarknad!

Det är förvisso sant att pilgrimsfärdernas karaktär av tidiga
"paketerade gruppresor" till ett avlägset men relativt välkänt resmål
i främmande land gör dem intressanta och turismhistoriskt
betydelsefulla, bl.a. för att de t.ex. i Jämtland och Norge ledde
till framväxten av härbärgen för pilgrimerna, men för dem som
intresserar sig för vårt inhemska resande är det nu hög tid att låta
de folkliga källbesöken träda fram ur skuggan av dessa
pilgrimsfärder. Omfattningen av dessa "folkvandringar" får därtill
högreståndsbesöken på våra första "fina" brunnsorter att framstå som
ganska marginella fenomen under 1600- och 1700-talen.

Det finns dock ytterligare minst en viktig skillnad mellan de
välbeställdas och de obemedlades resande till brunnsorterna, nämligen
att vanligt folk i regel bara var lediga på söndagar, medan de finare
besökarna kunde vistas där under olika tider, längre eller kortare
alltefter önskemål. Dessas besök krävde därtill ordnat boende, medan
vanligt folk kunde övernatta lite varstans.

Det var inte bara inlandets brunnsorter som hade sitt ursprung i
gamla av folket nyttjade källor. Faktum är att även den gryende
badturismen på Västkusten kring sekelskiftet 1800 växte upp kring
sådana hälsokällor! Gustafsberg utanför Uddevalla, kallad "Sveriges
äldsta badort", började med en hälsokälla (Baggetofta) som lyftes
fram i ljuset redan under 1720-talet. Badorten Strömstad började också
som brunnsort, detta på 1780-talet när Lejonkällan där kom i ropet.

Varberg tillkom som badort i och med "upptäckten" av den gamla
hälsokällan Svartekällan år 1811. Förmodligen kan man hitta fler
exempel av detta slag.

Reflektioner kring källor som sevärdheter

Det finns en rad skäl till att källor inte uppmärksammats som viktiga
resmål i turismhistorien. Ett uppenbart skäl är det faktum att få
eller inga platser är så oansenliga för en sevärdhetssökande turist
som en vanlig kallkälla, i synnerhet om den inte längre är synlig
alls! Därtill kom kultplatserna under reformationen att förklaras 
icke önskvärda, och de fortlevde fr.o.m. 1500-talet därför under mer
inofficiella former. När de så småningom inte längre hade någon
funktion föll de i glömska. En och annan källa dödförklarades av
lokalbefolkningen med den lakoniska kommentaren att herrskapsfolk
från Stockholm förorenat källan så att dess läkekraft nu upphört.

En viktig förutsättning för att en plats ska kunna bli en
atttraktion av större ryktbarhet är att den har ett namn. Studerar
man de namn på källor som vi känner till finner man snabbt att 
ytterst få har några märkvärdiga namn. Sannolikt var det bara de
största brunnsorterna, som Svinnegarn och Medevi, som behövde
pregnanta namn, medan de flesta andra källor klarade sig med enklare
namn som Vårtkällan eller Torskällan.

En attraktion måste alltså ha ett namn. Därtill måste den gå att
föreställa sig på ett påtagligt sätt. Detta är en kritisk punkt i
processen på vägen mot en "riktig" sevärdhet. Om magin kring källan
är borta hjälper troligen ingenting. Jo, antingen har man traditioner
knutna till källan som är värda att återberätta, och finns märkliga
saker eller märkvärdiga personer att förgylla historien med är
förutsättningarna helt andra än om spännande detaljer saknas. Sedan
finns ju alltid möjligheten att en driftig lokal eldsjäl antingen
förser platsen med lite "fakelore", dvs hemmagjord historik, eller
helt enkelt läser på om traditioner kring källkult i Sverige, och
utnyttjar förekomsten av en källa på orten som en möjlighet att locka
turister till "källprat".

Källor gör sig inte speciellt bra på bild, vilket försvårar
spridandet av reklam kring platsen. De källor som haft turen att bli
avbildade av någon konstnär har naturligtvis ett försteg. Tre källor
i Sverige har givits detta försteg, nämligen Ingemo källa och
Torstens källa i Västergötland, samt Svinnegarns källa i Uppland.
Dessa tre källor har osannolikt nog avbildats i Erik Dahlbergs stora
verk Suecia antiqua et hodierna från ungefär 1716, som bland alla stolta
slott och herresäten alltså tagit med tre till det yttre helt
oansenliga platser för källkult. Det enda man ser är några enkla
träkors och några människor, samt några enklare träskjul.

Mycket mer finns att säga om detta med källor. Jag har inte här
presenterat så mycket bevis för de folkliga källbesökens stora
omfattning - till detta krävs ytterligare litteraturstudier och helst
även arkivstudier vid Nordiska museet och i ULMAs gamla arkiv i
Uppsala. Syftet med denna text är i första hand att fästa en del
tankar kring detta med källbesök på papper som en första åtgärd i
sorteringen av fakta i ämnet. Sammanfattningsvis vill jag bara säga
att de svenska folkliga källbesöken förefaller ha haft en omfattning
genom åren, till en bra bit in på 1800-talet, som får såväl antalet
pilgrimer i landet som antalet besökare av "bättre" folk på
brunnsorterna att framstå som blygsamt få!

(Mer läsning här)

Sidan kontrollerad 2007-05-17