Snöskovandring i Gustav Vasas spår,
vårvintern 2005
Efter åratal av funderande på att snöskovandra i Gustav
Eriksson Vasas spår i Västerdalarna bestämde jag mig äntligen
hösten 2004 för att göra slag i saken. Beslutet underlättades
av att jag i samma veva på märkliga vägar fick kontakt med en
brittisk äventyrare, James Locke, som inte tvekade många
sekunder innan han tackade ja till att göra mig sällskap.
Vår expedition gick ut på att färdas på snö i de marker i
västra Dalarna där den fredlöse Gustav enligt de äldsta
historiska källorna tog sig fram kring juletid år 1520. Av de
1500-talskällor i frågan som bevarats, och som står mer eller
mindre fria från den fantasifulla mytflora som odlades fram
under senare sekler, framgår bland annat att Gustav verkligen
tog sig från Mora till Västerdalälven och sedan åter, och att
han åtminstone bitvis gick på skarbågar, dvs snöskor.
På den tiden hade bönderna i Övre Dalarna ett utbyggt nät av
vintervägar för hemkörning av det hö de under sommaren slagit
och torkat på sina utmarker för sina kreaturs behov under
följande års första månader. Det var längs sådana stigar
Gustav tog sig fram. Skidor kunde han inte hantera, så det fick
bli vandring och kanske skjuts med forbönder vissa sträckor. De
skidkarlar som fick i uppdrag att försöka hinna upp honom innan
han försvunnit in i Norge hade en tuff men inte alls omöjlig
uppgift, och som vi vet från historien hann de ju verkligen
också upp honom. Sannolikt fanns det då en hävdvunnen
vinterväg mellan orterna Lima och Mora, och sannolikt följde
såväl Gustav som skidkarlarna just denna väg. Hur det nu än
var följer här berättelsen om vår sentida rekonstruktion, som
lika mycket är en berättelse om rekreation med
historisk krydda.
Om snöförhållandena vintern 1520-21 vet vi inte mer än att
ett ordentligt snötäcke fanns. Säkert låg snön djupare i
Mora på Gustavs tid än när vi vandrade där under
vasaloppsveckan 2005 - alltså i början av mars. Snörapporterna
var så nedslående inför vår avfärd att vi in i det sista
inte visste om vi skulle välja en alternativ färdväg. Eller
söka oss upp i Sälenfjällen för ett helt annat upplägg på
snöskoäventyret. I Limaskogarna fanns det dock snö så det
räckte, visade det sig, och vi var överens om att ändå satsa
på färden i Gustavs spår.
För eget bruk använde jag ett par snöskor ur Atlas’
Backcountry-serie (modell 1033, numera utgången), som visade sig
fungera ypperligt tillsammans med mina kängor, Graninge Sarva.
Till James lyckades jag ordna ett par snöskor som var ännu
snäppet bättre än Atlas, nämligen Tubbs Elevation 30.
Bägge modellerna håller på bredden idealmåttet 23 cm (nio
tum). Tubbs-skorna är 80 cm långa (dryga 30 tum), medan
Atlas-skorna är något kortare (knappa 30 tum) och något
knöligare att spänna på och av.
Utöver snöskorna och mina komfortabla graningekängor hade vi
inte många nyinskaffade moderniteter med oss. En ny
vintersovsäck hade jag dock investerat i, naturligtvis av
märket North Face Snowshoe! Vi hade också med oss en
uppsättning värmepåsar från The Heat Company, som skulle visa
sig bli oväntat oumbärliga under en rad nätter med
förvånansvärt sträng kyla.
Vi lämnade Stockholm i strålande solsken den 27 februari 2005.
Bilen förde oss till Torsång där vi tog vår första längre
rast. Det gamla färjestället Torsång vid Dalälven är en av
de platser där man först stöter på Gustav Erikssons äventyr
i Dalarna – om man nu som vi går efter 1500-talskällor och
ignorerar senare tillkomna traditioner. Här ska den gode Gustav
enligt Peder Svarts krönika ha gått genom älvens is och varit
mycket nära att sluta sina dagar i förtid. Krönikan berättar
också om hans besök i de näraliggande gårdarna Rankhyttan och
Ornäs, som han alltså verkligen passerade under sitt sökande
efter likasinnade motståndsmän bland dalfolket.
Vi hann med en titt även på Ornässtugan på uppvägen
(Rankhyttan tog vi på återvägen), och hastade sedan vidare.
Bilen lämnade vi på parkeringen invid Lima kyrka - som
naturligtvis även den har Gustav Vasa-myter knutna till sig. Den
första natten slog vi läger ett stycke upp i backen längs
vägen österut mot Hässjön; ett av delmålen för morgondagens
etapp. Snömängden var här betryggande, och märkligt nog hade
det just börjat snöa efter veckor och månader av oviss väntan
på nederbörd i västra Dalarna.
Off we go!
Måndagen den 28 februari 2005 börjar så vår lilla expedition.
Temperaturen är idealiska -7°C och tältduken är i
gryningen tyngd av snö. Vi är utrustade med varsin pulka som vi
nu med god fart drar längs den plogade vägen österut,
naturligtvis beväpnade med rejäla skidstavar. Snöskorna har vi
ännu inte tagit på.
Första delmålet är en kallkälla under Fenningberget som
enligt ett brev från 1593 ska ha hedrats med ett besök av
Gustav. Ännu en i raden av legender, men ändock intressant
eftersom uppgiften är så pass gammal! Vi hittar efter visst
sökande till slut denna ”Söta Putta”, det vill säga
den källa som enligt lokal tradition är den rätta. Numera
tycks den mest anlitas av törstiga älgar.
Komna närmare Hässjön lämnar vi bilvägen och ger oss i kast
med snöskovandringen. Vi håller oss främst till de öppna
myrsträckningarna och har bitvis viss hjälp av översnöade
skoterspår. De snöförhållanden vi möter är ganska
extraordinära för en svensk vinter – ett täcke av
pudersnö som är löst rakt igenom och inte erbjuder någon
riktig bäryta. Mer nordamerikanskt än svenskt känns det som
(se bild!). Snöskorna fungerar utmärkt men pulkadragandet går
mycket trögt (se bild!). När så en vit skogshare korsar
vårt spår i höjd med Unnarmyråsen tar vi det som ett tecken
på att det får vara nog för denna gråmulna dag.
Under natten till den första mars klarnar det upp, och till
vårt breakfast tea har kylan nått minus 20. Denna dag
passerar vi Tandsjön, och konstaterar att snön är 30-40 cm
djup och mycket tung att befara med pulkor i vår viktklass.
Hastigheten vi håller i detta underbart vykortsvackra men helt
öde och obrutna snölandskap bådar inte gott för
fortsättningen.
Efter Tandsjön passerar vi Miskubäcken, som med sitt namn
berättar att vi kommit midskogs mellan Lima och Venjan.
Terrängen är flack men ändå ojämn och tvingar oss att
förflytta oss i krokar mot slutmålet för dagen – den å
som avvattnar alla de sjöar vi passerat. I skymningen når vi
fram till ån Ogan och noterar tacksamt att en rejäl bro,
Tandsjöbron kallad, byggts över detta starkt strömmande vatten
kort tid efter att vår relativt färska karta trycktes.
Denna kväll blir det bittert kallt, och när vi vaknar nästa
morgon har pelaren i vår termometer försvunnit någonstans
under 30-strecket. Som kallast är det minst -33°C.
Fascinerande är det att jag ändå lyckats upprätthålla en
komforttemperatur i sovsäcken, endast iförd tunt
syntetunderställ, ylletröja och fleecetröja samt utanpå det
ett sovsäckspåslakan i bomull. På fötterna har jag det enda
paret strumpor jag använder under denna färd, Seger-strumpor av
55 % nylon och resten ull, samt ett par överdragssockor av
fiberpäls. Värmepåsarna kommer till flitig användning denna
natt, fungerande som små lindrande gosedjur för en rätt avkyld
lekamen. Skorna fick vara utanför första natten, men nu är de
med inne i säcken. Vid uppstigandet gör en kvart med
värmepåsar överflyttade till dess tådel dem riktigt
lättsamma att ta på även i trettiogradig kyla.
Det blir ännu en vacker marsdag - solgnistrande och behaglig
för den som inte har en pulka att dras med. Vi följer en
oplogad skogsväg backe upp och backe ned från dess vändplan
vid Otänktjärnen, förbi Ryssflon till ett ställe utrustat med
utedass och eldstad. Här blir vi försinkade av en ivrig men
förvirrad bilburen lokalreporter utan vare sig lokalsinne eller
ens en karta över området. Han ringer på vår telefon och
arrangerar ett möte längs vad han tror är vår färdväg. Han
skriver senare en artikel för tidningens nätupplaga om sitt
sökande efter oss, och får det att framstå som att vi inte
kommer att fullfölja expeditionen. Själv står han länge och
väl och väntar förgäves på oss i ett vägskäl långt norr
om Venjan. Vår rätt speciella vintervandring Lima-Mora har
lustigt nog gått media helt förbi.
Hursomhelst: Vi kommer alltså inte långt denna dag heller, och
natten blir ungefär lika kall som den föregående. Vi utfordrar
oss i vanlig ordning med en rejäl portion kött för att hålla
värmen någorlunda. Följande dag kämpar vi vidare fram till
stora vägen till Venjan, där vi gömmer våra pulkor med all
överflödig barlast i en snörik sänka. Det står klart för
oss att vi måste knalla på som landsvägsluffare resten av
vägen för att på de dagar vi har på oss hinna fram till
slutmålet i Mora. Snöskovandringen är över, och vi får
aldrig tillfälle att känna på hur våra snöskor skulle
fungera i blidväder.
Som ryggsäcksvandrare får vi en helt annan fart, och vi hinner
till Venjans västra förorter innan kvällningen. Det är nu -18°C
och riktigt behagligt. Följande dag traskar vi genom Venjan och
vidare österut på en mindre väg i linje med den gamla
vintervägen förbi Grundsjön mot Mora. Vi passerar bl.a.
Stugutjärnarna, som skvallrar om att där funnits höstugor i
forna dagar. Vi övernattar ungefär halvvägs mellan Venjan och
vårt slutmål, i samma kyla, och spurtar så med ytterligare
decimerad packning den sista dagen in till ett mer eller mindre
snöfritt Mora.
Det har nu hunnit bli lördag. Vid lunchtid den 5 mars 2005 kan
vi äntligen vandra på snöskor in på den preparerade
vasaloppsmålrakan och så förbi portalen invid Anders Zorns
staty över Gustav den förste. Det är, när jag nu ett antal
månader senare skriver ned detta, jämnt tjugo år sedan jag
fick idén i mitt huvud – att jag en gång skulle gå med
snöskor mellan Lima och Mora. Nu är det gjort, så grundligt
som omständigheterna tillät, och ingen lär försöka sig på
det igen!
Carl-Henrik Berg
Copyright 2006, Carl-Henrik Berg
Sidan kontrollerad 2006-01-20