Fjällmålaren som förfalskades
- och gick till historien som plagierad författare
(av Carl-Henrik Berg)

På Västerbottens museums pågående sevärda konstutställning I fjällvärlden
(12/11-7/1) faller jag i begrundan inför Helmer Osslunds stora tavla med motiv
från Nämforsen i Näsåker, Ångermanland. Inte för att jag ifrågasätter det
berättigade i att ta med ett motiv nerifrån skogslandet, utan för att motivet
ofrånkomligt leder tankarna till Pelle Molin.

Pelle Molin (1864-1896) levde och verkade i Näsåker åren 1890-1894, och det var
bland annat just Nämforsen som lockade honom dit. Han gick på Konstakademien i
Stockholm åren 1887-1890, men fadern tröttnade till slut på att bistå honom
ekonomiskt. Molin var också själv ganska trött på undervisningen sådan den
bedrevs på akademien, och längtade ut i världen. Paris var det stora hägrande
målet för honom, men för att komma dit måste han kunna visa fram prov på sin
talang. Sommaren 1890 besökte han Johan Tirén i hans ateljé i Stockholm, och det
mötet öppnade Pelle Molins ögon för det norrländska landskapet som den ännu
jungfruliga mark det var för tidens målare.

Mötet med Tirén har Molin återgivit i en artikel i Jämtlands-Posten samma år.
När han den sista november skriver ett brev från Näsåker till artistkollegan
Axel Sjöberg har han några månaders rekognosering längs älven bakom sig:
"...svallvågor som komma hoppande fram ur töcknet med en så len öfvergång, att
man vet ej hvar töcknet slutar och forsen tager vid. Du må tro, att en så mjuk
stämning är mums för en stackare som afskyr hårda konturer, men som ej eljest
får se annat häruppe".

Det gick dock trögt för Molin i Näsåker. Ett år senare - oktober 1891 - skrev
han i ett brev till barndomskamraten Robert Bergström: "Smått om pengar har jag
fortfarande, och ingenting har jag sålt på ett år i tafvelväg, men har ej häller
utstält en enda. Detta är en af mina besynnerliga idéer, att ej utställa
förrän, då jag äntligen kommer, komma med någonting moget och bussigt.
Hufvudsaken är att dra sig fram till dess. Jag längtar till Paris, kan du nog
förstå, men det ser mörkt ut att komma dit och mörkt ut att få bli i tillfälle
att häjdlöst få hänge sig åt att bli styf målare."

Pelle Molins tid i Näsåker är, liksom hans liv i övrigt, bristfälligt utredd av
forskningen. Visserligen skrev Gösta Attorps en välunderbyggd avhandling om
Pelle Molin år 1930, men den var långt ifrån heltäckande och hade inte mycket
att säga om konstnären Pelle Molin. Där finns dock en fotnot som är värd att lyfta
fram för västerbottningar. Attorps nämner att den klassiska Molin-historien Kams
i Ådalens poesi bygger på en historia av skräddar Lindberg, och detta konfirmeras
av arkeologen Gustaf Hallströms opublicerade anteckningar från ett besök vid
Nämforsen 1907, där denne skriver att skräddare Lindberg från Västerbotten själv
var den som kokade kamsen! Skräddarens fullständiga namn var Johan Persson
Lindberg, och han var född år 1842 i Bjurholm.

Den som till äventyrs känner sig förargligt okunnig om Pelle Molin kan jag
trösta med orden att inte mycket om Molin och hans verk nått norr om
Ångermanland. Utställningar av Molin-tavlor har hållits i Sollefteå 1938 och
Västernorrland 1965, samt i Härnösand och Näsåker 1996, men till Västerbotten
har bara enstaka tavlor i privat ägo nått. Bilden kompliceras dessutom av det
faktum att antalet falska Molin-tavlor klart överstiger det fåtal äkta Pelle
Molin som finns.

Sanatorieläkaren Helge Dahlstedt på Österåsen, Sollefteå, har skrivit om detta i
uppsatsen Målaren Pelle Molin, publicerad av Forskningsarkivet i Umeå. Det var
han som tog initiativet till Molin-utställningen i Sollefteå 1938, och han
skriver bland annat att av de ca 80 tavlor som då skickades in var hälften
förfalskningar! Pelle Molins namn var känt, men hans målarkonst okänd, vilket
inbjöd till simpla förfalskningar. Oftast synes det ha varit norrländska
lurendrejare som lyckats prångla på direktörer längs norrlandskusten och
förmöget folk i Stockholm falska Molin-tavlor.

En falsk Pelle Molin igenkännes på att den är dels ordentligt signerad med
fullständigt namn och tydligt årtal, dels i regel hoptotad på ett vulgärt
hötorgsmanér med variationer på teman som stugor vid stilla flytande åar,
endimensionella landskap med människor som staffagefigurer etc. En sådan tavla
finns med på ett fotografi i VK:s reportage från Gideåbruk från den 14 oktober.
Det är ett jaktmotiv daterat 1891, alltså från den tid då Pelle Molin kämpade
som hårdast med att åstadkomma något storslaget som skulle kunna föra honom till
Paris.

Pelle Molin var inte den som snodde ihop tavlor för brödfödan - hellre svalt
han. Om detta finns många vittnesmål i det material jag samlat på mig om Pelle
Molin genom åren. Den som har en signerad Pelle Molin-tavla har stor anledning
att bli misstänksam, i synnerhet om den är daterad efter Molins död år 1896.
Även sådana finns nämligen. Själv signerade Molin ytterst få tavlor med såväl
fullständigt namn som fulltständigt årtal.

Det är som författare han gått till eftervärlden, och det med all rätt. Det var
dock inte hans avsikt att dö redan vid 31 års ålder våren 1896, utan det som
Gustaf af Geijerstam året efter plockade ihop till Ådalens poesi och som gjorde
omedelbar succé i landet var ett antal texter som Pelle Molin för brödfödan
skrivit ihop till olika dagstidningar och julpublikationer. De enda texter i
Ådalens poesi som inte redan publicerats var novellerna Kärnfolk och En fridens
förmiddag. Den avslutande delen av Ådalens poesi utgörs av reportage från
Nordnorge. Molin lämnade Sverige för Norge hösten 1894, och han livnärde sig där
på att skriva journalistik. Det var ett hantverk han kunde, alltsedan han som
misslyckad student tagit anställning på Härnösands-Posten jämnt tio år tidigare.
I norra Norge har man för övrigt på ett helt annat sätt än i Sverige förstått
att sätta värde på Pelle Molins konstnärliga verksamhet. I Bodö där han fick sin
grav i april 1896 finns i dag ett levande intresse för Pelle Molin, och om det
någonsin kommer till stånd ett Pelle Molin-sällskap är sannolikheten betydligt
större att detta sker i Norge förr än i Sverige!

Varför dog då Pelle Molin redan 1896? Jo, han vistades under sensommaren 1895
vid Sulitelma gruvor, där han hade fått bolagsledningens uppdrag att måla ett
panorama av Sulitelma stortopp. För detta panorama, som var tänkt att utgöra
fond till Sulitelma gruvors sektion i världsutställningen i Stockholm 1897,
vandrade han i augusti 1895 upp på fjället med den nödvändigaste utrustningen.
Men vädret slog om, och stormvindar och tung blötsnö tvingade Pelle Molin att
stanna i bivack i ett par dagars tid, vilket var allt annt än hälsosamt för den
annars kärnfriske ådalingen. Han repade sig aldrig från det äventyret, utan
insjuknade och dog sedan i april 1896.

När sedan den postuma Ådalens poesi kom 1897 gjorde den omedelbar succé. Per
Hallström hade redan vid Molins död utnämnt honom till Norrlands litteräre
upptäckare: "Just han var mannen att införa i vår diktning detta stora,
litterärt så godt som oupptäckta område av vårt land som kallas Norrland".
Men komplikationer tillstötte ganska snart. Epigoner med tvivelaktiga litterära
kvaliteter gjorde sina försök att kopiera Molin, och detta lyckades sällan eller
aldrig. I synnerhet var det Molins inte helt lyckade Historien om Gunnel som
blev föremål för plagiat, och därmed blev Pelle Molin oförskyllt stämplad som en
mindre lyckad vildmarksromantiker.

Situationen förvärrades av att norrländska författare med anspråk på att vara
portalfigurer konsekvent vägrade att fullt ut erkänna Pelle Molin som den
begåvning han var. Jag syftar då framför allt på storheterna Ludvig Nordström,
Olof Högberg och Thorsten Jonsson. Alla tre har de medvetet medverkat till att
förringa Pelle Molins obestridliga begåvning - genom att titta mer på det som
hände i hans spår än på den otroliga potential som fanns i denne alltför tidigt
bortgångne naturbegåvning. Han var en stor berättare, såväl i text som i bild.
Låt oss hoppas att hans efterlämnade brev en dag blir utgivna, så att vi
äntligen kan bedöma honom mera rättvist!