En sida om den ångermanländske författaren och konstnären Pelle Molin (1864-1896). Läs om hans uppväxt här.

DAGENS NYHETER den 29 april 1896: Pelle Molin. När telegrammet om hans död nu läses rundt om i landet, väcker det väl hos den stora publiken ingen tydlig erinran om honom, som gått bort, och säkert ingen föreställning om hvad med honom förlorats. Och dock tvekar jag icke att kalla honom det kraftigast anlagda temperamentet och den med de rikaste möjligheter utrustade begåfningen bland dem af våra unga författare, hvilka ännu ej brutit sig igenom till berömdhet. I det lilla han gifvit ut af noveller från skogs- och fjellbygden var väl ännu ej allt färdigt, men der fanns så mycket af frisk uppfattning, så många glimtar af ett rikt och oberarbetadt stoff och framför allt ett så kraftigt grepp i ämnet, att man dröjde dervid och gerna drömde vidare om hvad man från samma hand hade att vänta. Jag behöfver blott påminna om hans, såvidt jag vet, första framträdande inför offentligheten med "Sjul, början af en lapproman" i Julqvällen 1891, en våldsamt liflig skildring, sprittande af vild energi, om den i förra årets oktoberhäfte af Ord och Bild intagna "En ringdans, medan mor väntar", en berättelse, så gripande i sitt tunga och karga allvar och så innehållsrik, att den verkar som ett skri från de mörka, vida skogstrakternas hela fattiga lif. Och just han var mannen att införa i vår diktning detta stora, litterärt så godt som oupptäckta område af vårt land som kallas Norrland, med dess egendomliga folklynne, enformigt stora, episka natur och skarpt tillspetsade sociala missförhållanden. Han kände det så väl, som få författare känna sitt stoff. Han var född bondson i Vesternorrland, hade varit publicist i någon stad vid kusten, hade efter konstnärsstudier i Stockholm för att trygga sitt oberoende och kunna måla och skrifva endast efter sitt eget hufvud tagit ett torp i Jemtland [Ångermanland ska det vara] - och hållit på att gå under der för ensamhetens och den långa, tunga vinterns tryck. Han hade kastat sig in i stridigheterna mellan skogsspekulanter och bönder och med sitt skarpa hufvud gjort sig respekterad som - obetald - sakförare för den part, som lätt brukar ligga under i processer, han hade med pasionerad harm gifvit akt på det förtryck, som ofta florerar der uppe, der bolagen äro så rika och och folket så fattigt. Han hade ströfvat omkring och tecknat och iakttagit hvad der fans att se, och kände bland annat lapparne så väl, att han lärt sig deras språk. Sedan ungefär ett och ett halvt år låg han nu i Nordland, dit han vandrat öfver fjellen om vintern [hösten]. Till denna kust, som genom de stora norska författarna blifvit en provins i litteraturens verld, skulle kanske han med en talang, som i sin våldsamma kraft tyckes vara skapad för banbrytararbete, kunnat lägga det stora, mörka skogslandet der bakom. Och den allt för trånga föreställning om vårt folks lynne, som vi uppsvenskar hålla på att formulera, kunna behöfva vidgas genom kännedomen om hur detta lynne ter sig under högre breddgrader. Det var hvad han kunde ha gjort, Pelle Molin, det tjenar icke mycket till att orda derom nu. Bara till att bringa en gärd af rättvisa åt en begåfning, som kan hända led af att icke hinna bli erkänd. Per Hallström. (även i Sollefteå-Bladet den 7 maj 1896)

Pelle Molin, dömd och glömd?

Under år 2011 har ett helt avgörande framsteg gjorts när det gäller återupprättandet av konstnären, författaren och människan Pelle Molin. Isabella Josefsson, nyligen pensionerad bibliotekarie, har på helt eget initiativ sammanställt och givit ut det som i nutid stått att återfinna av Pelle Molins efterlämnade brev. På denna sida hos Svensk bokhandel finns länkar till recensioner av boken i Svenska Dagbladet, tidningen Allehanda (Västernorrland) och Västerbottens-Kuriren (Anne Brügges recensionstext i VK den 8/6 publicerades även i Sundsvalls Tidning fyra dagar senare, med lite omstuvad rubrik och utan recensentens namn!). Även Pelle Molin-kännaren Lennart Hjelmstedt har recenserat boken, i Blekinge läns Tidning. Se sida 38 i BLT 25 maj 2011. I Västerbottens Folkblad publicerades Mats Rosins recension den 20/9 2011. I nättidningen e-Provins berättar Isabella Josefsson om "Jakten på de försvunna breven". Och i samma e-Provins har Lennart Hjelmstedt i november 2011 skrivit kunnigt och insiktsfullt under rubriken "En journalist ser på Pelle Molin".
Beställ boken här (Bokbörsen).

I dessa dagar har nu också ett första seriöst försök gjorts att att inventera Pelle Molins produktion som konstnär. Denna sammanställning återfinns här. Insiktsfulla kommentarer välkomnas!

Och slutligen - när det gäller tyngre nyheter - har Stockholms universitetsbibliotek på förfrågan från undertecknad med imponerande snabbhet digitaliserat och för alla tillgängliggjort Gösta Attorps doktorsavhandling från år 1930 över Pelle Molin. Den laddar man ner här. Sedan tidigare finns den också hos Google Books, (med mycket användbar ordsökfunktion).

Sedan 2007 finns två Pelle Molin-sällskap. Först ut var "Pelle Molin-selskapet i Bodø", vid årskiftet 2006/2007, och Pelle Molin-sällskapet i Sverige tillkom sommaren 2007. Det norska sällskapets förgrundsgestalt Knut Hoff avled sommaren 2011, vid närmare 80 års ålder, och det svenska Pelle Molin-sällskapet tycks arbeta åt samma håll. Här en recension av Knut Hoffs bok om Pelle Molin.

Här ett par recensioner - en av Attorps' avhandling (1930) och en av Ådalens poesi - nämligen Oscar Levertins (SvD 1897).

Länk till Målaren Pelle Molin, av Helge Dahlstedt.

Ådalens poesi (1904) (1904 års upplaga - Google Book Search)

Början till slutet (Västernorrlands Allehanda den 30 augusti 1995)

Fjällmålaren (Västerbottens-Kuriren den 15 november 2000)

Gravplats D 176 i parken Pelle Molins plass, Breivika, Bodö, Norge. Porträtt av Marie Engen.

April 2004: Öhman, Anders, Sagofolket och Norrlandslitteraturen. Västerbotten 2004:1, s. 8-13.
Öhman, Anders, De förskingrade. Norrland, moderniteten och Gustav Hedenvind-Eriksson. Sthlm, Symposion 2004.

Författaren, litteraturdocent vid Umeå universitet, vill med artikeln i Västerbotten, som är ett sammandrag av det inledande avsnittet i den samtidigt utkomna boken De förskingrade (se nedan), säga att den norrländska litteraturens historia behöver befrias ur det kategoritänkande som under 1900-talet kännetecknat litteraturvetenskapen. I artikeln behandlar han "den mest problematiska kategorin"; vildmarksromantiken, eller närmare bestämt Pelle Molins novell "Historien om Gunnel" från 1895 som han menar har blivit oförskyllt hårt åtgången. Denna novell är snarare "en slags norrländsk urskrift", med kvaliteter som tidigare litteraturforskare inte förmått urskilja. Eftersom även undertecknad i dessa två texter påstås ha varit oseende och ha underlåtit att försöka analysera Historien om Gunnel vill jag hänvisa till exempelvis min tidningsartikel om novellen, publicerad i Västernorrlands Allehanda den 30 augusti 1995. Se även en senare tidningsartikel, ur Västerbottens-Kuriren (Umeå) den 15 november 2000.
Avsnittet i boken De förskingrade som ovannämnda artikel är ett sammandrag av har rubriken "Norrland i litteraturhistorieskrivningen" och återfinns på sidorna 13-44. Även här står Historien om Gunnel i centrum, men författaren undviker genomgående att ta upp novellens svagheter och brister. Även här beskylls undertecknad för att "utan någon reflektion" ifrågasätta denna novell. Detta stämmer inte. Utrymmet i den minnesartikel av mig som citeras var förvisso begränsat och tillät inte något analyserande, men ett av mna analysförsök finns som sagt i en tidningsartikel från 1995.
Sanningen är att Pelle Molins öde att bli stämplad som vildmarksromantiker just är en följd av litteraturvetares envetna upptagenhet kring den i Norge i hast färdigskrivna Historien om Gunnel. Det vore mer befogat att rikta kritik mot författarens egen institution, som ännu idag inte bedriver någon forskning av format kring denne Norrlands litterära upptäckare, än att punktmarkera en lekman som i nu över femton års tid försökt med egna medel återupprätta Pelle Molin.
Den stora förtjänsten med dessa texter är naturligtvis det faktum att en företrädare för litteraturvetenskapen vid Umeå universitet äntligen erkänner Pelle Molins betydelse. Det var något av ett historiskt ögonblick.

Tidningsartikel: Molin-tavlor under klubban, "penseltorkare" för 180 kr. Ur Nya Norrland 20/11 1950.

Pelle Molins stuga i Näsåker - som den och dess omgivning såg ut år 1902.

Länsbiblioteket Västernorrlands sida från 2005 om Pelle Molin

Copyright 2004-2011, Carl-Henrik Berg

Sidan kontrollerad 2011-11-30