En sida om
den ångermanländske författaren och konstnären Pelle
Molin (1864-1896).
Läs om hans uppväxt
här.
DAGENS NYHETER den 29 april 1896:
Pelle Molin.
När telegrammet om hans död nu läses
rundt om i landet, väcker det väl hos den stora
publiken ingen tydlig erinran om honom, som gått bort,
och säkert ingen föreställning om hvad med honom
förlorats. Och dock tvekar jag icke att kalla honom det
kraftigast anlagda temperamentet och den med de rikaste
möjligheter utrustade begåfningen bland dem af våra
unga författare, hvilka ännu ej brutit sig igenom till
berömdhet. I det lilla han gifvit ut af noveller från
skogs- och fjellbygden var väl ännu ej allt färdigt,
men der fanns så mycket af frisk uppfattning, så många
glimtar af ett rikt och oberarbetadt stoff och framför
allt ett så kraftigt grepp i ämnet, att man dröjde
dervid och gerna drömde vidare om hvad man från samma
hand hade att vänta.
Jag behöfver blott påminna om hans, såvidt jag vet,
första framträdande inför offentligheten med "Sjul, början af en
lapproman" i Julqvällen 1891, en våldsamt liflig
skildring, sprittande af vild energi, om den i förra
årets oktoberhäfte af Ord och Bild intagna "En ringdans, medan mor väntar", en berättelse, så gripande i sitt
tunga och karga allvar och så innehållsrik, att den
verkar som ett skri från de mörka, vida skogstrakternas
hela fattiga lif.
Och just han var mannen att införa i vår diktning detta
stora, litterärt så godt som oupptäckta område af
vårt land som kallas Norrland, med dess egendomliga
folklynne, enformigt stora, episka natur och skarpt
tillspetsade sociala missförhållanden. Han kände det
så väl, som få författare känna sitt stoff.
Han var född bondson i Vesternorrland, hade varit
publicist i någon stad vid kusten, hade efter
konstnärsstudier i Stockholm för att trygga sitt
oberoende och kunna måla och skrifva endast efter sitt
eget hufvud tagit ett torp i Jemtland [Ångermanland ska
det vara] - och hållit på att gå under der för
ensamhetens och den långa, tunga vinterns tryck. Han
hade kastat sig in i stridigheterna mellan
skogsspekulanter och bönder och med sitt skarpa hufvud
gjort sig respekterad som - obetald - sakförare för den
part, som lätt brukar ligga under i processer, han hade
med pasionerad harm gifvit akt på det förtryck, som
ofta florerar der uppe, der bolagen äro så rika och och
folket så fattigt. Han hade ströfvat omkring och
tecknat och iakttagit hvad der fans att se, och kände
bland annat lapparne så väl, att han lärt sig deras
språk. Sedan ungefär ett och ett halvt år låg han nu
i Nordland, dit han vandrat öfver fjellen om vintern
[hösten].
Till denna kust, som genom de stora norska författarna
blifvit en provins i litteraturens verld, skulle kanske
han med en talang, som i sin våldsamma kraft tyckes vara
skapad för banbrytararbete, kunnat lägga det stora,
mörka skogslandet der bakom. Och den allt för trånga
föreställning om vårt folks lynne, som vi uppsvenskar
hålla på att formulera, kunna behöfva vidgas genom
kännedomen om hur detta lynne ter sig under högre
breddgrader.
Det var hvad han kunde ha gjort, Pelle Molin, det tjenar
icke mycket till att orda derom nu. Bara till att bringa
en gärd af rättvisa åt en begåfning, som kan hända
led af att icke hinna bli erkänd.
Per Hallström.
(även i Sollefteå-Bladet den 7 maj 1896)
