Carl-Henrik Berg (publicerat i tidskriften Oknytt nr 1-2 2004, s. 1-27. Detta är en råkopia.)
Brunnskulturen i Sverige kan grovt indelas i dels den alltför
okända
folkliga källdrickningen som ända in i sen tid har förekommit
vid våra
hälsokällor, dels den mer formaliserade och på mer eller
mindre
vetenskapliga grunder byggande brunnsdrickningen som infördes i
landet
av Urban Hjärne år 1678. Platsen för detta var Medevi i
Östergötland.
Brunnsdrickningens och vattenkurorternas anseende fortlevde under
närmare 200 år, fram till ungefär år 1870. Då hade de
medicinska
kunskaperna äntligen nått så pass långt att vattenkurer inte
längre
kunde konkurrera som främsta botemedel. En annan faktor som
bidrog till
vattenkuranstalternas död var de förbättrade
resemöjligheterna och den
ökade omvärldskunskapen, som nu erbjöd människor tillfälle
att söka nya
vägar för sin rekreation. Därtill kom att det svenska
samhällets elit
sedan länge övergett brunnsorterna för de nya fashionabla
badorterna i
Sveriges sydligare delar och ute i Europa.
De flesta av de hälsokällor som senare blev hälsobrunnar hade
upptäckts eller återupptäckts under 1700-talet. Exempelvis
proberades
och godkändes vattnet i ångermanländska Sånga brunn och
Härnösands
hälsobrunn av doktor Nils Gissler år 1745, vattnet i Ytterån i
Jämtland
av prosten Henning Tideman år 1756, Sundsvalls och Lögdös
brunnsvatten
av doktor Nils Åman år 1769 och Umeå stads hälsobrunn av
doktor Næzén
år 1786. Abraham Hülphers omnämner i sin Dagbok öfver en resa
genom
Norrland 1758 följande kustorter med hälsobrunnar: Hille,
Söderhamn,
Söderala, Selånger, Sundsvall, Hörnäs och Nordmaling. Varje
ort med
självaktning skulle ha en järnhaltig mineralkälla vid denna
tid, "då
upptäckt och iordningställande av en hälsokälla ansågs som
en i högsta
grad fosterländsk gärning". Orden är hämtade ur Erik
Ask-Upmarks text
till artikeln "Badort" i Svensk uppslagsbok från 1952
och syftar på
strävan att avstyra det omfattande resandet till brunnsorter på
kontinenten, vilket inte alls var till gagn för Sverige.
Om det ovannämnda Hörnäs skriver botanisten Olof Swartz i en
opublicerad dagbok från en lapplandsresa sommaren 1780 att
"källan
omgafs med ett litet förfallet Brunshus". Hülphers dagbok
från 1758
säger om Söderhamn att där fanns ett brunnshus byggt som en
stor sal
med fyra fönster. Selångers hälsobrunns byggnad beskriver
Hülphers som
ett timrat brunnshus med spis. Över Hilles hälsobrunn
(Hillevik)
byggdes ett arkitektritat brunnshus vid sekelskiftet 1800.
I norra Sverige fanns inte som söderöver befolkningsunderlag
för att
utrusta hälsokällor med påkostade brunnsbyggnader. I
Härnösand,
"Norrlands Aten", slog man visserligen på stort och
byggde ett rejält
brunnshus redan år 1764, men tecken på att brunnar och
vattenkuranstalter började anläggas i lite större skala även
i norra
Sverige kom först under 1820-talet. Vårt land upplevde en snabb
befolkningstillväxt just vid denna tid. Så småningom hade
även
Haparanda begåvats med en hälsokälla med brunnshus, vilket
tycks ha
skett kring 1850. År 1862 var brunnhuset vid
"Kråklundskällan" dock
redan bortflyttat och allt brunnsliv hade upphört i det perifera
Haparanda. "Brunnsdrickning är numera icke på modet",
skriver
provinsialläkare Wretholm år 1863.
De nya strömningarna
För att förstå de norrländska brunnsorternas historia
behöver vi känna
till två specifika utvecklingslinjer inom brunnskulturen som
uppträdde
under 1800-talets första hälft. Den första av dessa två var
det
förhållande att man ungefär från sekelskiftet 1800 och
framåt i allt
större utsträckning började servera artificiella mineralvatten
efter
kontinental förebild. Dessa kunde utskänkas på alla sorters
näringsställen. I denna det allra tidigaste 1800-talets svenska
kurortshistoria är vår världskände kemist Jöns Jacob
Berzelius (1779-
1848) ett centralt namn, även om han för norrländsk del endast
hade ett
indirekt inflytande. Jag återkommer till detta.
Det andra som vi måste känna till är intresset för den s.k.
"gräfenbergska kallvattenkurmetoden", en modell för
badkurer skapad av
den österrikiske bondsonen Vincenz Priessnitz och utvecklad i
Gräfenberg (i nuvarande Tjeckien) under 1830-talet. Här i
Sverige var
det läkaren Johan Olof Lagberg i Söderköping (1789-1856) som
introducerade kallvattenkurmetoden år 1842, efter att åren
innan ha
företagit studieresor till S:t Petersburg 1840 och till bl.a.
Ulm, Wien
och Gräfenberg år 1841. Redan 1823 hade Lagberg tillträtt som
brunnsläkare i Söderköping, men det var de nya satsningarna
på den
gräfenbergska metoden som satte ordentlig fart på verksamheten.
Snart
blev Söderköping Sveriges mest besökta hälsobrunn.
För norrländsk del kan man grovt dela in 1800-talets brunns-
och
vattenkurorter i dels de "gamla" hälsobrunnarna med
anor åtminstone
från 1700-talet, dels brunnar eller utskänkningsställen där
artificiella mineralvatten intog en framträdande plats, dels
slutligen
de nya vattenkurorter som under 1850- och 1860-talet drevs som
mer
eller mindre seriösa kallvattenkuranstalter. De sistnämnda var
ofta
påtagligt beroende av en drivande eldsjäl med förmåga att
skapa och
upprätthålla ett gott rykte.
Mot slutet av 1800-talet fick den avtynande kurortskulturen nytt
liv
genom den intensiva industrialiseringen, i synnerhet i Jämtland
där den
år 1882 invigda mellanriksbanan från Stockholm till Trondheim
starkt
gynnade redan befintliga kurorter som Ytterån och Mörsil
väster om
Storsjön. Den livliga trävaruhandeln gav snart också underlag
till en
brunnssocietet även i det inre av Ångermanland, som när den
rent
rekreationsinriktade AB Ramsele vattenkuranstalt bildades av en
handfull skogstjänstemän år 1893.
Jag behandlar dock inte denna mer sentida hälsoturism här, utan
koncentrerar framställningen till de renodlade
vattenkuranstalterna,
alltifrån de enklaste med minimala brunnsöverbyggnader till de
större
som även omfattade badinrättningar. Undersökningsområdet är
Norrland,
men för intressanta jämförelser har jag även tittat på hur
det såg ut i
finska Österbotten under samma tidsperiod. Min förhoppning är
att jag
ska kunna ge en bild av hur brunnsorterna som besöksmål under
perioden
1820-1870 i påfallande många fall uppvisade en livscykel av
uppgång,
storhetstid och fall med 1860-talet som något av en
brytningstid.
Kurortskulturen var en renodlad sommarföreteelse. Det kan
därför vara
värt att nämna att jag i Åbo Tidningar för den 8/11 1823
hittat en
annons för Kuppis hälsokälla där det även för instundande
vinter
erbjöds alla former av varma bad i ett nybyggt badhus.
Överbyggnadens betydelse
För en rimlig avgränsning av uppgiften att inventera beståndet
av
nyttjade hälsokällor i 1800-talets Norrland har jag här
utelämnat det
stora flertal som inte synes ha begåvats med överbyggnader. Med
"överbyggnad" menar jag allt från de enklaste små
takkonstruktioner
till påkostade stora brunnshus, och för enkelhetens skull
kallar jag
alla dessa, oavsett storlek, just för brunnshus. Säkerligen
fanns
betydligt fler brunnshus runtom i Norrland än de som redovisas
här, men
min ambition får bli att redovisa dem jag lyckats belägga.
När en naturlig hälsokälla förses med en överbyggnad kan
detta ses
som en sakralisering, d.v.s. en invigning till ett nytt
tillstånd av
"helighet". Brunnshusen tycks i flera fall ha fått en
utformning som
var påfallande lik den hos åttkantiga kapell med rötter i det
tidiga
1700-talet. Malingsbo bruks kapell byggt 1708 och Lögdö bruks
kapell
byggt 1717 är ett par fina exempel på denna form. Ett brunnshus
uppfördes i Lögdö år 1769, men tyvärr har jag ingen
information om den
byggnadens utformning eller vidare öden. I en illustrerad
artikel i
Arbetarbladet 2/8 1991 skriver Lasse Linusson om ett då
nyrenoverat
åttkantigt brunnshus i Österby bruk i norra Uppland, byggt
1740. I
Rättvik finns en liknande brunnspaviljong bevarad till
eftervärlden.
Den kallas "Hvilan" och är den enda kvarvarande resten
av Lerdals
kallvattenkurinrättning som hade sin storhetstid kring 1850.
Från 1850
var också den åttkantiga brunnspaviljongen i västerbottniska
Ånäset,
numera riven. Jag återkommer till Lerdal och Ånäset senare.
Amerikanen Dean MacCannell introducerade i sin bok The Tourist
från
1976 en teoretisk modell, "sight sacralization",
för hur en plats
genom en process av sakralisering gradvis går från relativ
okändhet
till en status av attraktion. Förutom besökaren och platsen
måste där
också finnas olika former av markörer med funktionen att
marknadsföra
platsen.
MacCannell utskiljer fem steg i denna process, varav de tre
första är
fullt tillämpbara på de platser det här är fråga om. Första
fasen är
den markerande namngivningen - utan namn får vi ingen gemensam
föreställning om en plats. Den andra är avgränsningen /
upphöjelsen,
alltså den fysiska synliggörande inramningen av platsens
särart och
skyddsvärde, men också den mentala upphöjelse som sker
exempelvis genom
ett välsignande godkännande av platsens värde som
vallfartsort,
tillhandahållet av auktoriteter som Urban Hjärne eller Jöns
Jacob
Berzelius.
Den tredje fasen är skrinläggande. MacCannell talar om
bokstavligt
skrinläggande av reliker, men man kan kanske också se hela
brunnshuset
som ett skrin och då även tänka sig ett mer bildligt
skrinläggande i
form av rykten om platsens undergörande krafter.
Fas fyra och fem, mekanisk återgivning (reproduktion) av platsen
i
form av fotografier och trycksaker respektive social återgivning
i form
av namnspridning från platsen till andra företeelser i
samhället,
faller utanför denna artikels ramar (dessa faser kan dock
urskiljas
hos stora brunnsorter som Loka och Ramlösa, vilka tidigt
började
återges såväl mekaniskt som socialt, inte minst i
mineralvattenflaskans
form).
Detta är som sagt bara en modell, men den väcker tankar och
visar på
den religiösa dimension som genom alla tider kännetecknat vårt
vallfärdande fram till dagens turism. Samtidigt kan man fråga
sig hur
allmogen förhöll sig till de högre ståndens iver att upphöja
hälsokällor till hälsobrunnar. De sistnämnda hade sina ideal
och
förebilder söderifrån, medan nödvändigheten av
överbyggnader knappast
var lika uppenbar för lokalbefolkningen. De hade ju använt sina
offerkällor i det fria sedan århundraden.
Jag kommer inte att orda mer om MacCannells sakraliseringsteori
här,
utan överlämnar till läsaren att fundera över dess
tillämpbarhet. Om
den fjärde fasen, mekanisk reproduktion, kan framhållas att
exempel på
sådan är omnämnanden i resehandböcker och andra litterära
skildringar.
Som vi skall se är sådana omnämnanden ganska sparsamt
förekommande för
norrländska brunnsorter. Detta var också före
turistbroschyrernas tid.
Några tidiga hälsobrunnar efter 1820
Tidigt ute i samband med 1820-talets återuppväckta intresse
för
mineralbrunnar var provinsialläkaren Carl Jonas Genberg i
Skellefteå,
som år 1825 anlade "Skellefteå Brunns- och
Badhusinrättning".
Troligtvis hade han låtit sig inspireras av den nya
brunnsinrättning
som självaste Berzelius både utformade och sedan även för
eget bruk
anlitade på Karl XIII:s torg i Stockholm. Denna brunn i
nuvarande
Kungsträdgården öppnade 1823.
Platsen för Skellefteås brunn var nära Klockarbäckens utlopp
i älven
i det nuvarande Nordanåområdet. På en karta från 1827 över
fiskeförhållandena i Skellefte älv finns redan ett
"Badhus" inritat där
de nedre fågeldammarna i Nordanåparken idag är belägna,
alltså bara ett
stenkast från älven. Ett par hundra meter uppströms finns ett
"Brunshus" inritat på norra sidan av Klockarbäcken,
byggt över den
kallkälla som togs i anspråk. Därifrån löpte en rak
promenadväg söderut
längs en fastighetsgräns till den östra ändan av den gamla
kyrkstaden,
"Bonnstan". Skellefteås första badhus, uppfört 1826,
torde ha varit
ganska unikt för sin tid i övre Norrland.
Även järnkällorna i Ytterån i Jämtland sägs ha upplevt ett
uppsving i
början av 1820-talet, i samband med bruksrörelsens expansion
där. På
motsvarande breddgrader i Finland fanns mineralbrunn med
brunnshus i
Uleåborg vid samma tid, och Nykarleby hälsobrunn lockade till
sig en
lång rad ståndspersoner, inte minst under åren 1811-1831 då
Zacharias
Topelius d.ä. var stadsläkare där. En kägelbana anlades 1836.
Från året
1817 finns en bevarad förteckning över Nykarlebys
brunnsgäster, som
detta år uppgick till 45 personer från Vasa i söder till Kemi
i norr.
En tidningsannons från 1820 om brunnsdrickningen vid Nykarleby
lockar
dessutom med saltsjöbad i "en mycket vacker
skärgård". Detta var alltså
långt innan man i Sverige på allvar förmått upptäcka
kustlandskapets
skönhet.
Hälsobrunnen i Umeå stad omtalas av den tyske resenären
Friedrich
Wilhelm von Schubert år 1817: "Öfver källan är en
träbyggnad. För
öfrigt är hon föga mineralhaltig men begagnas likafullt."
Jämnt fyrtio
år senare skriver umeprästen J. A. Linder att "under
sednare år är
äfven ett badhus inrättadt nära derintill".
I Umeå fanns också en hälsobrunn på Ön i Umeälven, vilken
enligt
Linder var stadens mest besökta. Pehr Stenbergs Umebeskrivning
från
1800-talets början beskriver den som "skäligen god"
och omnämner ett
"Bruns-hus". Redan på en avvittringskarta för Ön
från 1783 finns denna
brunn markerad med en fyrkant och ordet "hälsobrunn".
Dess minne vårdas
än idag av boende på Ön som satt upp en skylt på platsen.
Enligt en
läkarrapport från 1818 hade även Hudiksvalls hälsobrunn ett
brunnshus.
Det förföll och ersattes med ett nytt år 1835. I Skellefteå
förföll
brunnsverksamheten efter att doktor Genberg år 1832 avflyttat
till
Umeå. En brunn utan respekterad brunnsläkare fick snabbt
svårigheter
att upprätthålla sin status.
En glimt av tron på brunnsdrickningen kring år 1810 får man av
en
uppgift i Bygdéns Härnösands stifts herdaminne. Pastor Erik
Rehn i
Åsele vistades sommaren 1811 i Nätra (Bjästa) för
brunnsdrickning och
avled där under pågående brunnstermin den 30 juli. Nätra hade
vid denna
tid flera kända hälsokällor, men såvitt man vet var ingen av
dessa
försedd med brunnsöverbyggnad.
1830-tal
I Norrlands Tidningar för den 14 maj 1836 annonserade
provinsialläkare
Åkerblom i Sollefteå att av honom anordnad brunnsdrickning vid
den nu
återupprättade Sånga hälsokälla invid Ångermanälven skulle
komma att
inledas denna sommar, den 21 juni. Åkerblom lockade även med
gyttjebad.
Möjligen fungerade Härnösands hälsobrunn som hans närmaste
förebild.
Gefle Weckoblad hade en mycket intressant annons införd den 14
juni
1834. Där berättas att brunnsdrickningen vid Hillevik äger rum
från den
26 juni och en månad framåt, men också att man erbjuder varma
och kalla
bad och att där finns en "Saltsjöbads Inrättning"
som får begagnas "så
länge årstid och väderlek sådant medgifver". I
bruksorten Hillevik
verkar havsbad ha dragit minst lika mycket folk som
brunnsinrättningen.
År 1849 omtalas i en läkarrapport att ett badhus för dessa ?
hafwattenbad? finnes i Hillevik. Av provinsialläkare
Bæckströms rapport
från 1852 framgår att hälsokällan där först under senare
år börjat
begagnas mer flitigt, och av 1855 års rapport framgår att
stadsborna
från Gävle nu badar i havsvatten även på andra ställen
längs kusten.
Staden Gävle hade det uppenbarligen bättre ställt med
havsbadmöjligheter än exempelvis finska Åbo, där man i Åbo
Underrättelser den 29/6 1852 klagar över "bristen på
närbelägna
saltsjöbad". Om detta hade man i Åbo börjat drömma efter
sommaren 1836,
då staden fick sin första reguljära ångbåtsförbindelse.
Planerna
beskrevs i Åbo Tidningar 9/6 1838 under rubriken "Några
tankar om de
lämpligaste utvägar att för oss Åboboer organisera en
saltsjöbad-
inrättning".
Omedelbart under annonstexten i nyssnämnda Gefle Weckoblad ges
upplysningen att: "Ångfartyget Oscar afgår från Stockholm
till Gefle
nästa Lördag den 21 juni". Denna Oscar var något så
märkvärdigt som
Norrlands första ångbåt, insatt på trafik Gävle-Stockholm
redan 1832.
Nu blev det aldrig så att Oscar återkom till Gävle. Under
måndagen den
16 juni 1834 eldhärjades ångbåten och sjönk i hamnen
nedanför Logården
i Stockholm, och Norrland var nu åter utan ångbåt.
Sommaren 1837 hände så något oerhört betydelsefullt för
Norrlands
utveckling. Detta år infördes reguljär ångbåtstrafik på
bottenhavskustens hamnar, och torsdagen den 22 juni nådde
hjulångaren
Norrland Härnösand under sin jungfruresa norrut. För
befolkningen var
en ångbåt en stor sensation, och flera kvinnor bland
åskådarna sägs ha
svimmat av den första anblicken. Från detta år blev det
alltså
betydligt lättare att sommartid förflytta sig längs
norrlandskusten.
Hur Härnösands hälsobrunn såg ut just år 1837 får vi besked
om av
Elias Ferdinand Kempe som vistades där detta år. Kempe skriver
i sin
dagbok (återgiven av Manne Hofrén) om stadens brunnshus att det
är en
"simpel träbyggning, tom nere och med en rymlig sal uppe,
som kallas
Brunnssalong". Vid Kempes besök i april erbjöds i salongen
föreställningar av en kringresande teater. Han skriver också
att "den
övre våningen begagnas till promenadplats, då vädret ej
tillåter en att
taga behövlig motion ute i den mitt emot liggande 'Gröna
gången'".
Promenader och lustresor
Promenader intog en central plats i kurortskulturen, och förutom
en
grönskande allé borde där också finnas gungor, karuseller och
en
ordentlig kägelbana. Den 11 juni 1837, då ångaren Norrland
ännu ligger
infrusen i havsisen utanför Öregrund, går unge herr Kempe till
broderns
lantställe Kapellsberg på Härnön och spelar kägel med ett
par vänner.
Den 22 juni kommer så äntligen ångbåten, och bland
passagerarna
återfinns bl.a. en tysk och en österrikisk turist på väg till
Torneå
och midnattssolen. Tysken vill också bese Jämtland, skriver
Kempe.
Följande dag företar Kempe en lustresa med den likaledes helt
nyinsatta
ångbåten Strömkarlen, vars huvudsakliga uppgift annars är att
bogsera
virke och annat gods på Ångermanälven. Lustresan går upp till
Häggvik,
idag känd som den absolut mest klassiska utsikten inom
Högakustenområdet.
Den 22 och 29 april 1837 hade Norrlands Tidningar som brukligt
var en
annons om den kommande brunnssäsongen i Härnösand. Man gjorde
inte bara
reklam för ortens järnhaltiga källvatten utan kunde också i
såväl
Härnösand som Sundsvall erbjuda servering av "för dagen
preparerade
artificiella helsovatten, såsom Pyrmonter, Spaa, Marienbader
Kreutzbrunn och Ferdinands quelle, Seltersvatten o.s.v. af lika
god
qualité, som de på andra orter kunna erhållas". Även bad
av alla slag i
ett propert badhus erbjöds. Samma annons utlovade också
möjligheten att
"nästan dagligen, om så önskas, göra promenader till
sjöss på
ångfartyget Strömkarlen efter våra kuster, och på den
Majestätiska
Ångermanelfven beundra en Schweizisk natur och ett bland
Sveriges
skönaste landskaper". Dessa ord om landskapets
naturskönhet går direkt
tillbaka på vad den tidigare nämnde von Schubert skrivit i sin
skildring från år 1817. Annonsen avslutas med anvisning om var
man
anskaffar "tjenliga rum". Från år 1837 kan också
noteras att Nykarleby
hälsobrunn hedrades med besök av Zacharias Topelius och att
många
svenskar passade på att lustresa med ångaren Norrland från
Umeå till
Vasa i början av juli. Detta enligt Norrlands Tidningar.
Tio år senare, 1847, omtalar Abraham Bohlins Handbok för
resande i
Sverige att Härnösands hälsobrunn har "en vacker
promenad, den s.k.
Stadsträdgården". En av dem som nyttjade brunnen var
fröken Fredrika
Forsberg, som i ett brev av den 16/8 1840 till den i London
boende
fästmannen Per Erik Svedbom skriver: "Jag mår, Gud ske
lof,
förträffligt af min brunnsdrickning, ehuru brunnssällskapet
just lite
rumlade i år med sina evinnerliga kaffekalaser och
tillställningar."
1840 års brunnstermin varade mellan första och sista juli, och
man
kunde alltså även köpa brunnsvatten på flaska. Tydligen
dracks det
också rätt mycket kaffe.
Av Philip Alforts Handbok för brunnsgäster från 1842 framgår
att
Sångas brunnsgäster erbjöds kaffe såväl till frukost som
efter
middagen. Även vin kunde man få serverat i Sånga. Samma år
skriver
Maurits Gillberg i Härnösand i Norrlands Tidningar för den
fjärde juni
att de artificiella vattnen serveras från första till sista
juli på
ortens brunnsinrättning samt att vattnen kan rekvireras på
flaska till
landsorten.
Bland de krämpor som dessa brunnskurer ansågs kunna bota var
det tre
som oftast framhölls, nämligen gikt, reumatism och magåkommor.
En
vanlig vistelsetid vid den tidens brunnar var två eller flera
veckor,
och priserna sattes efter betalningsförmåga utifrån en
fastställd
prislista. Kvinnorna var i majoritet bland brunnsbesökarna,
åtminstone
vid 1800-talets mitt då deras andel ofta var 60 % eller mer.
Skellefteå hälsobrunn och den intensifierade
ångbåtstrafiken
Skellefteå hälsobrunns egentliga storhetstid sammanfaller med
provinsialläkare Johan Daniel Lindströms tjänstgöring på
orten. Han kom
dit 1842, samma år som handelsmannen Didrik Gebhardt köpte den
befintliga brunnsbyggnaden. Åren 1844-1850 kunde Lindström
inrapportera
inte mindre än 100-120 brunnsgäster per säsong.
Artificiella
mineralvatten såldes fr.o.m. 1844, möjligen tidigare, och
sommaren 1847
kunde Lindström notera gäster från såväl Umeå stad som
socknarna
Nysätra, Lövånger och Burträsk. Det året var kanske det
bästa, och till
det bidrog förmodligen att Gebhardt låtit uppföra nya
brunnsbyggnader.
Samma år rapporterades från andra sidan Kvarken i Wasa Tidning
att
det brunnshus för beredning av artificiella vatten, som helt
nyligen
byggts i staden, nu slog upp sina portar. Vattendrickningen där
inleddes den första juli med den blygsamma tillströmningen av
blott
fyra brunnsgäster. Efter avslutad brunnstermin konstaterade
samma
tidning den 11 september 1847 att det nu åtminstone kommer att
ges
teaterföreställningar i brunnshuset, "som sålunda under
hösten får se
litet lif inom sina väggar, medan sommaren gaf det åt endast 15
brunnsgäster".
Följande år rapporterar tidningen Ilmarinen från Vasa att
brunnsgästernas antal nu den åttonde juli stigit till sexton
och att
"nya gäster tillkomma dagligen". Några år senare,
1851, skriver samma
tidning redan den 21 juni att uppemot 20 brunnsgäster under
gemensamma
ansträngningar och nöjen nu nyttjar brunnslokalen. Från det
lika
nordligt belägna Kuopio i Finland rapporterar Kuopio Tidning den
24/7
1852 att ortens nya apparat för artificiella mineralvatten
nyttjas av
ca 60 personer, medan ca 80 gäster begagnar surbrunnen.
Samtidigt minskar besöksfrekvensen i Skellefteå från år 1851
och
framåt. Doktor Lindström själv reser sommaren 1851 till
Tyskland för
att kurera sig, något som knappast är bästa tänkbara reklam
för
Skellefteå hälsobrunn. Bättre går det då för Sånga
hälsobrunn i
Ångermanland, där provinsialläkare Carl Magnus Åkerblom är
den drivande
eldsjälen. Där ligger genomsnittet besökare på 100-150
personer åren
1845-1861. År 1853 bygger Åkerblom ut för för att kunna
erbjuda bättre
inkvarteringsmöjligheter. En besökare år 1850, Fredrik
Bernhard Cöster,
skriver om Sånga brunn att "den berömmes så väl för
sitt välgörande
vatten som sina förträffliga bad".
Man kan notera att dessa två hälsobrunnar alltså stod under
uppsikt
av ortens läkare, medan de kallvattenkuranstalter jag tar upp
längre
fram i flera fall uppstod som alternativ till den rådande
läkekonsten.
Detta hindrade dock inte Åkerblom i Sånga att från och med
1857 även
erbjuda kallvattenkurer.
I 1849 års provinsialläkarrapport från Gävle sägs om
Hilleviks
hälsobrunn att man där kan erhålla "hafvattenbad" i
ett "för ändamålet
arrangeradt Badhus". Där berättas vidare att även Valls
hälsokälla i
Ovansjö (Storvik) blivit överbyggd med en salong till
brunnsgästernas
bekvämlighet, alltså ett brunnshus.
Under 1850-talet beklagar sig doktor Lindström i Skellefteå i
sina
provinsialläkarrapporter över kvacksalvaren Arvid Gustav
Dahlberg,
bonde i Dalbäck i Byske. Dahlberg hade en gång varit i
Stockholm, och
efter det kom han att utvecklas till självutnämnd kurläkare.
En källa i
närheten av hans gård utrustades med spång och träbänkar och
användes
av Dahlberg och hans patienter som hälsobrunn. År 1860
meddelade
Lindström att Dahlberg var vid vite förbjuden att praktisera
som
läkare, men troligen fortsatte han med sina hälsokurer livet
ut. Själv
uppnådde han i alla fall en relativt hög ålder. Dahlberg dog
1881, 82
år gammal. En samtida kvacksalvare var torparen Pål Zackrisson
i Sveg,
som i en läkarrapport från Härjedalen år 1852 uppgavs hålla
en
hälsokälla "i stort rop" i Svegs östra utkanter.
Skellefteå hälsobrunn fick efter 1853 problem med
vattentillgången.
Orsaken var att pastorsboställets innehavare, Nils Nordlander,
använde
bäcken uppströms till översilning av sina vidsträckta
ängsmarker. Nytt
för år 1855 vid brunnen var att man även kunde bli serverad
Karlsbadervatten. I maj samma år annonserade apotekaren i
Piteå, Gustaf
Ekman, i ortens tidning följande: "I undertecknads
trädgård kommer
åtskillige kalla mineral vatten att serveras directe från
aparater
under instundande Brunstermin. När Brunsdrickningen börjar
kommer
framdeles i tidningen att anonseras".
Nedgången i besöksfrekvensen i Skellefteå från och med 1851
kan
möjligen delvis också förklaras av det nu kraftigt ökande
resandet med
ångbåt. Efter Norrland år 1837 hade Örnsköld tillkommit år
1839, och
sommaren 1850 kom de båda ångarna Thule och Berzelius. Alla
dessa var
hjulångare, och Berzelius kunde ta upp till 500 passagerare. Vid
1850-
talets mitt kom så propellerångaren Sundsvall och hjulångaren
Niord,
men ångaren Umeå gick i kvav redan under sitt första år,
hösten 1856.
Detta var under den begynnande trävarurushen längs
Norrlandskusten,
och från 1850-talet och framåt var ångbåtstrafiken mycket
livlig. Åren
1855-1858 kom ångarna Söderhamn, Hernösand, Hudiksvall och
Bråviken,
och från 1859 var det fyra ångare som tillsammans upprätthöll
den
reguljära trafiken mellan Stockholm och Haparanda: Niord,
Berzelius,
Thule och Chapman. Sommaren 1859 gjorde de sammanlagt 38 turer
på denna
trad. I början av 1860-talet kom "expressångarna"
Volontaire och
Haparanda, och 1864 gick Thule och Berzelius nonstop
Stockholm-Umeå.
Den artificiella Nysätra brunnsinrättning
Nysätra Brunnsinrättning i Ånäset norr om Robertsfors hade
sin
storhetstid åren 1850-1862. Ånäset utgjorde vid denna tid
något av
centralort mellan städerna Umeå och Skellefteå. Inrättningen
tillkom
1850 initiativ av ortens apotekare F. C. Kron. Kron var verksam
åren
1846-1856 i Ånäset, och hans efterträdare Valentin Kraak åren
1856-
1862. Under Krons och Kraaks tid noterar provinsialläkare Jonas
Risberg
i sina årsrapporter att "Kalla artificiella mineral-vatten
beredas och
tillhandahållas på Apotheket".
Nysätra var med andra ord en helt artificiell hälsobrunn och
när Kron
kläckte idén att uppföra en brunnssalong, där han
"medelst apparat"
skulle servera Marienbadervatten samt tillhandahålla soda- och
seltersvatten på butelj, var också det främsta syftet att
bereda ortens
herrskapsfamiljer "ett litet angenämt sommarnöje".
Brunnspaviljongen
uppfördes ett stenkast från Krons apotekshus, och man anlade
också den
obligatoriska kägelbanan strax intill.
Hälsobrunnar har av hävd alltid varit öppna för alla klasser.
De
inskränkningar som funnits i tillträde har bestått i
uppdelning av
dygnets timmar för samhällets högre och lägre klasser. Så
icke i
Nysätra, där det endast var förbehållet de få aktieägarna
och deras
familjer att nyttja den låsförsedda brunnssalongen. Nu fanns
det ju
inte heller någon naturlig hälsokälla med nedärvda
traditioner där på
orten.
Extra högtidligt i Nysätra blev det i slutet av 1858 års
brunnstermin, då självaste kronprins Karl (XV) under en
turistbetonad
norrlandsresa hedrade platsen med ett besök. Det var i början
av
augusti, och kammarherre Fritz von Dardel har i sina minnen
skildrat
folklivet kring den gulmålade åttkantiga societetspaviljongen
på
Enbergs holme.
Vid det kungliga besöket gick hälsobrunnen under namnet Tivoli,
ett
namn som möjligen funnits med redan från start. Förebilden var
uppenbarligen det grönskande förlustelsestället Tivoli på
Djurgården i
Stockholm, som öppnades i maj 1849. I Nysätra höll man dock
inte som på
Djurgården portarna öppna för de fattiga. Doktor Risberg
förbigick
också denna hälsobrunn med tystnad i sina årliga
provinsialläkarrapporter, trots att hälsobrunnar och badorter
fr.o.m.
år 1851 hörde till de företeelser provinsialläkarna var
skyldiga att
redovisa. Fritz von Dardels skildring från Nysätra brunn 1858
följer
här i sin helhet, hämtad ur hans Minnen (1911, s. 171):
[D]å vi kommo till Nysätra hälsobrunn framträdde plötsligt
ur en grupp
högtidsklädda brunnsgäster ortens läkare, en jovialisk herre
i
doktorshatt, och omfamnade Malmsten [livmedikus Per M.]. "Se
god dag,
Pelle", ljöd det och besvarades med ett "Är det du.
Kurre? Så roligt
att råka dig". "Vi få lof att dricka ett glas punsch
på det". De hade
ej träffats sedan studenttiden; prinsen och hans svit följde nu
med,
och snart voro vi i samspråk med brunnssocieteten. En ung dam
anförtrodde mig, att brunnsläkaren på platsen [Jonas Risberg]
var
mycket omtyckt, men att man i glasögonens läge på hans näsa
hade en
säker barometer, som patienterna alltid rättade sig efter.
Sutto dessa
på sjelfva näsroten, var han spik nykter och dugde ej som
läkare; hade
de halkat ner till nästippen, var han drucken och farlig att
konsultera; men befunno de sig midt på näsan, så hade han
fått lagom
med punsch och var då en ovanligt skicklig läkare. För
tillfället sutto
de redan ett stycke nedanför näsans mitt, men samtliga
brunnsgästerna
sågo så friska ut, att vi lämnade dem utan farhågor.
Kallvattenkuranstalter i norrländsk tappning
Med 1850-talet kom också kallvattenkuranstalterna till Norrland.
Söderöver hade de funnits sedan början av 1840-talet, och i
Lerdal i
Rättvik hade en kallvattenkurinrättning tagits i drift år
1848. Denna
badinrättning var i stor utsträckning till för ortens
obemedlade, och
mannen bakom det hela var läkaren och nykterhetsvännen Carl
Johan
Wettergren. Sommaren 1849 fick Lerdal besök av självaste H. C.
Andersen, som skildrat livet på kuranstalten i sin bok I Sverige
från
1851. Jag citerar här ur en upplaga från 1964: "[D]en är
bekvämt och
bra inredd, med trevliga rum, läsesal och badkamrar.
Därinne kan du få
se dala-mumier, - livslevande, frisktblomstrande, rödkindade
män,
insvepta i filtar, blott huvudet är fritt; det är badgästerna
som nyss
är komna opp ur kallbadet. Vattenkuranstalten i Rättvik är
precis lik
den i Gräfenberg i Schlesien. På bordet i läsesalongen ligger
böcker
och tidningar; här får du på nytt fatt i trådarna till den
brusande,
oroliga världen, tvärs igenom det tryckta ordets
elektromagnetiska
ström förnimmer du vad som rör sig och sker därute, och
hastar åter
till naturen, till solskenet, björkdoften vid Siljans klara
sjö".
Lerdal fick ett kort liv. När norra Sverige sommaren 1854 fick
sin
första kallvattenkuranstalt, den i Sundsvall, var doktor
Wettergren på
grund av Krimkriget kommenderad till Stockholm.
Lerdalsinrättningen var
då redan mer eller mindre nedlagd i brist på nödvändiga medel
från
länets styrelse och år 1857 hade all verksamhet upphört.
I Sundsvall hette eldsjälen J. A. Lagerträd. Som ansvarig
läkare
verkade Lagerträd i likhet med Wettergren även för friskvård
åt de
fattiga. Ett stort brunnshus med parkanläggning hade uppförts
redan
1853, och i parken ordnades senare med schweizeri (d.v.s.
servering),
sommarteater och ridhus. Tidningen Gefle skriver den 19 augusti
1854 om
Sundsvall: "Att härvarande vattenkurinrättning vinner allt
större
förtroende kan man märka så väl af det betydliga antal
kurgäster som
detsamma under sommaren begagnat, uppgående till omkring 150,
och
hvilket antal varit vida större om vattentillgången det
medgifvit, utan
ock af de redan sporda välgörande verkningarna af kurens
användande."
Vattnet leddes fram i ledningar från källor i närheten, men
redan
från början uppstod alltså problem med vattentillströmningen
(liksom i
Skellefteå vid samma tid). Det var också si och så med
parkanläggningen, rapporterar botanisten N. J. Andersson i
kalendern
Svea 1862 efter ett besök i staden sommaren 1860. Denne
Andersson var
efter egna färder upp till Kvikkjokk somrarna 1843 och 1845 vår
förste
store ivrare för turistresor till lapplandsfjällen. Hans
uppsats "En
sommartur till Åreskutan" i kalendern Svea innehöll de
första mer
spridda illustrationerna av den tidens två främsta norrländska
turistattraktioner, Åreskutan och Tännforsen.
Kallvattenkuranstalternas öden hängde intimt samman med
enskilda
eldsjälars förmåga att väcka och upprätthålla intresse för
verksamheten. Den stora förebilden för alla var den tidigare
nämnde
doktor Johan Olof Lagberg i Söderköping, vars exempellösa
framgångar
med sin år 1842 inrättade kallvattenkurinrättning snabbt
gjorde honom
herostratiskt ryktbar. Söderköping kom att följas av en rad
liknande
anstalter i landet, varav flera återfanns i Norrland. Vid sidan
av
Sundsvalls storslagna anläggning fanns en rad idag fullständigt
bortglömda men ganska kuriösa kallvattenkuranstalter, skapade
av en
brokig skara lokala storheter.
Norrlands allra första kallvattenkuranstalt vid sidan av
Sundsvall
var det lilla ångermanländska Finnborg, som återfanns mellan
dagens E4
och Skrikesjön strax norr om Bjästa. Mannen bakom Finnborg var
den
välbeställde lärfthandlaren och kyrkvärden Erik Norberg, död
1871. Jag
citerar N. J. Nätterlunds ord i Norra Ångermanland från 1925:
"För ca
50 år sedan fanns här i byn intill Tjärn en badort med hotell
och
restaurant, som var rätt så mycket frekventerad, inte minst av
bönder
från fjällsocknarna, som hade sålt sina stora skogar och
pängarna
brände [i fickan] och kanhända det även fanns någon slags
viss törst,
som behövde släckas. Nu är allt borta".
Finnborgs badhus med dusch låg mot sjön öster om landsvägen,
och
hotellet väster därom. Levertin skrev 1883 om tillkomsten av
anstalten
att den föranleddes av "egen sjuklighet och en allmänt
uttalad åsigt om
behofvet". Norberg byggde upp det hela på egen bekostnad,
och anstalten
expanderade och överlevde samtliga övriga norrländska
kallvattenkuranstalter från 1850-talet. Först under 1880-talet
upphörde
verksamheten.
Jämtländska och andra kallvattenkuranstalter
Den första kallvattenkuranstalten i Jämtland grundades av
prästsonen
Karl Johan Edvall från Oviken. Edvall (1826-1908) var student i
Uppsala
under 1840-talet, och han blev en hängiven beundrare av doktor
Lagbergs
tankar om vattnets helande kraft. Edvall avbröt snart
präststudierna
och begav sig upp till sina hemtrakter, där han under 1850-talet
kom
att skörda framgångar som fritänkande lekmannapredikant.
Sommaren 1855
fann Edvall öster om sjön Näktens nordspets en frisk källa i
närheten
av Kullstatjärnen, och redan i början av juni följande år
öppnade han
på denna plats anstalten Kullstaberg.
Om Kullstabergs uppgång och fall har vi kunskaper tack vare
provinsialläkare Erik Magnus Grenholms årsrapporter. Grenholm
var
liksom Edvall prästson från Storsjöbygden, och det var
Grenholm själv
som skötte läkarvården i Kullstaberg sommaren 1856. Trots
dåligt väder
nyttjades anstalten detta första år av över hundra personer,
"mest af
allmoge".
Två år senare tvingas Grenholm dock konstatera att Kullstaberg
i sitt
ofullbordade skick "ingen framtid har att emotse".
Allmogen söker sig i
första hand till de gamla beprövade hälsokällorna i Ytterån
och Månsta
(Näs). År 1860 skriver Grenholm att verksamheten vid
Kullstaberg är
helt nedlagd. Edvall har då lämnat Jämtland för att till slut
ta
prästexamen. Den svenske baptistpionjären Anders Wiberg
besökte
Kullstaberg 1867, liksom Wibergs lärjunge och minnestecknare
Jonas
Stadling. Anstalten gick då på sparlåga och var mer av
mötesplats för
den s.k. läsarrörelsen. I årsboken Jämten från 1987 finns
den
förvånansvärt stora huvudbyggnaden vid lilla Kullstaberg
återgiven i
bild (i Eva-Brita Jonssons artikel).
En kallvattenkuranstalt i Ångsätter i Ljusdal anlades i början
av
1860-talet av Wilhelm Broberg från Hudiksvall. Broberg
(1827-1884) var
jämnårig med Edvall och skrevs liksom denne in som student i
Uppsala år
1847. Han var sedan verksam bl.a. som vaccinatör, men i
provinsialläkarrapporterna kallas Broberg åren 1860-1864 för
kvacksalvare. Hans lilla kallvattenkuranstalt omnämns helt
flyktigt år
1869.
I Glösbo mellan Bollnäs och Söderhamn fanns en liknande
anstalt.
Alfred Levertin skriver 1883: "I medlet af 60-talet
inrättades i Glösbo
en kallvattenkuranstalt, som förestods af en person, som varit
badare i
Söderköping. Anstalten stod under tillsyn af Dr J. A. Borgman i
Bollnäs. Uti rapport för 1871 säges, att Glösbo varit mycket
besökt".
I Ransjö, Härjedalen, inrättades år 1862 en
kallvattenkuranstalt.
Initiativet kom från en ung bonde i byn, som enligt J. A.
Piscators
provinsialläkarrapport från Vemdalen för 1862 "inhemtat
idéen från
Kullstaberg kallvattenkur Jemtland". Den nytillträdde
Piscator talar
sig i årsrapporten varm för en flyttning av
provinsialläkarestationen
till denna natursköna plats, och att det är otvivelaktigt att
vattenkuranstalten med sina ångbad och sin dusch,
"understödda af
hydrotherapiens öfriga resurser", skulle vara av mycken
nytta för många
sjuka. Åren 1864-1866 besöks anstalten av upp till 30
badgäster, men
efter nödåret 1867 tycks verksamheten ha ebbat ut. Det faktum
att
Vemdalen byter provinsialläkare i stort sett varje år främjar
förmodligen inte inrättningens verksamhet.
Doktor Åkerblom i Sollefteå tillämpade från år 1857 vid
Sånga brunn
"kallvattenkurer i inskränktare skala". I lilla Bodum
som avsöndrades
från Sollefteå 1861 anlades detta år en anspråkslös
kallvattenkuranstalt. I det fallet var det doktor Otto Sillén
som låg
bakom. Besökssiffrorna åren 1862-1866 var som följer: 19, 11,
5, 8, 0.
Med andra ord ingen direkt succé. År 1867 skriver Sillén att
kallvattenkuren "har blifvit indragen af brist på
besökande och egarens
derå lidna förluster".
Med den kallvattenkuranstalt som anlades av bonden Elias Olofsson
på
gården Eggens ägor år 1866 blev Mörsil först ut som mer
framstående
kurort och turistort i Jämtland. Bl.a. följande utbud fanns 20
år
senare på orten enligt den upplaga av Sverige, illustrerad
handbok för
resande som kom år 1886: "två stora jernvägshotell, ett
sanatorium samt
badinrättning, der de flesta vanliga bad serveras,
societetslokal och i
öfrigt tillräckligt med bostäder, läkare, apotek, en mindre
teater m.
m.". Redan 1866 fanns såväl artificiella mineralvatten som
"Karbad,
Sittbad, Inpackningar, alla slags Duschar, Ångbad och
Varmluftsbad,
samt tvenne rymliga Bassiner med ständigt rinnade vatten".
Detta var
alltså i 1860-talets Mörsil. Eggens badinrättning var som mest
anlitad
under 1870-talet och enligt Erik Olsson, som själv arbetade där
en tid,
kom herrskap dit från såväl Norge som Finland.
Mest omskriven av alla dessa "kurdoktorer" är Isak
Delldén, mjölnare
från Ljustorp norr om Timrå. Delldén (1823-1877) härstammade
från
Bjällsta i Indal i Medelpad och flyttade år 1862 med hustru och
två
döttrar till Rossvik i ångermanländska Nora. Där inrättade
han enligt
vad provinsialläkare Carlgren skriver år 1863 "en
wattenkuranstalt der
han om sommaren emottager patienter särdel. från widt aflägsna
trakter,
der hans rykte hunnit blifva nog stort". Delldén var
egentligen
mjölnare och drev kvarnen i Rossvik, nära invid
kustlandsvägen.
År 1868 flyttade Delldén tillbaka till Ljustorp (Skäljom),
där
"Delldéns hälsokälla" ännu vårdas av
hembygdsföreningen. Delldén
förekommer också i flera av J. R. Sundströms en gång så
folkkära böcker
om Janne Vängman. En av Sundströms historier handlar om
"Sjömans &
Däldéns lasarett och vattenkuranstalt" (Sundström 1946).
Epilog
1860-talet kan i det stora hela sägas vara de norrländska
hälsobrunnarnas och vattenkuranstalternas sista decennium, även
om
framgångsrika undantag som Eggen och Finnborg fanns. Från
såväl
Sundsvall som Skellefteå rapporteras år 1870 att
brunnsanläggningarna
är i mycket dåligt skick, och i Hillevik och Härnösand
förfaller
brunnarna trots vissa upplivningsförsök under 1860-talet.
Sånga
hälsobrunn kämpar på i ny regi. "Efter doktor Åkerbloms
död 1864
förföll inrättningen alltmera", skriver Levertin 1883.
I första upplagan av Sverige, illustrerad handbok för resande,
utgiven av Gustaf Thomée år 1866, finner man i slutet en
förteckning
över "Sveriges vigtigaste Brunns- och Badorter". Bland
alla de stora
namnen som Loka, Medevi, Ronneby och Ramlösa finner man där
också
Sundsvalls vattenkuranstalt. Efter doktor Lagerträd var det
läkaren A.
F. Christiernin som åren 1864-1870 höll ställningarna i
Sundsvall,
innan verksamheten till slut lades ned.
En glimt från Hilleviks hälsobrunn norr om Gävle en söndag i
juli
1863 ges av kolportören Per Pehrsson i hans skrift P.P.
Ungdomsminnen
från 1903. Av Pehrssons skildring framgår att brunnshuset nu
användes
till allt annat än vattenkurer. Pehrsson representerade den
skara som
använde huset för predikningar, medan det andra sällskapet
denna söndag
bestod av danssugna gävlebor, försedda med både spelmän och
starka
drycker. Levertin skriver om denna hälsobrunn att den år 1861
hade 100
besökare men sju år senare rapporterades vara stadd i förfall.
Ragunda i Jämtland påstås i litteraturen ha varit utan
hälsobrunn
ända in på 1890-talet, men redan 1866 byggdes faktiskt ett
brunnshus på
hemmanet Hammaren i Ragunda. Satsningen hade föregåtts av ett
möte år
1862, där kronolänsman Per Hoflin åtog sig att höra med dr
Grenholm i
Östersund om varför Kullstaberg inte burit sig ekonomiskt. Vid
samma
tid fick finska Jakobstad ett åttkantigt brunnshus vid
Kråkholms
hälsokälla, enligt Åbo Underrättelser den 17/6 1865.
Från Gävle rapporteras åren 1867-1869 att apotekare Ahlström
serverar
naturliga och artificiella mineralvatten i Stadsträdgården och
nu badas
det allmänt på sommarställena vid havet.
Våren 1869 beklagar sig staden Vasas korrespondent i finländska
Hufvudstadsbladet (30/4) över att: "Saknaden af en
ordinarie
kallvattenkurinrättning på orten är kännbar, ty ett badlif
hörer
onekligen till staffaget i sommarlifvet i en sjöstad comme il
faut, nu
i hela Vasa län hafva vi endast miniatyrinrättningar i den
vägen, såsom
i Kristinestad och Kaskö". När detta skrevs var dock
storhetstiden för
bottenhavskustens vattenkuranstalter redan ute. Att söka sig ut
i den
friska luften blev från 1870-talet och framåt tidens melodi.
Källförteckning
Internetresurser och otryckta källor
Anno 1890 (Folkräkningen 1890): http://www.foark.umu.se/folk/
Finskt Historiskt Tidningsbibliotek: http://digi.lib.helsinki.fi/sanomalehti/secure/main.html?language=sv
Historiska kartor: http://www.lantmateriet.se
Medicinhistorisk databas: http://pub.ep.liu.se/medhist/
Kungliga Biblioteket: Handskrift M.205: Olof Swartz. Dagbok från
resa år 1780.
Tryckt litteratur
Ahlberg, Folke, Delldéns källa. I Janne Vängman-sällskapets
årsbok 1979, 89-90.
Alfort, Philip, Handbok för brunnsgäster. Stockholm 1842.
Andersen, Hans Christian, Resa i Sverige. Stockholm 1964.
Andersson, Nils Johan, En sommartur till Åreskutan [sign.
"A."]. I Svea 1862, 43-69.
Arbman, Olof Emanuel, Minnesord öfver hädangångna
ämbetsbröder. I Handlingar rörande prästmötet i Härnösand
1911. Härnösand 1912, 113-168. (Behandlar Edvall på s.
141-145)
Ask-Upmark, Erik, artikeln Badort i Svensk uppslagsbok, band 2,
Malmö 1963.
Axelson, Alfhild, Det gamla Piteå. Del 1. Piteå 1979.
Axelsson, Henning, Kallvattenkur-inrättningen främjade
Rättviks turistliv. Falu-Kuriren 16/12 1950.
Berg, Carl-Henrik, Koleran i Norrland. I Oknytt nr 1-2 2001,
3-22.
Berg, Carl-Henrik, Ångbåtsturismen fyller 180.
Västerbottens-Kuriren 29/8 2001.
Berg, Henrik, Vattenläkaren. Stockholm 1895.
Bergmark, Matts, Bad och bot. Stockholm 1991. Faksimil av 2.
uppl. 1964.
Birck, Erik, Nykarleby stads historia. Del 2, Tiden 1810-1875.
Nykarleby 1980.
Bodén, Erland, När Nysätra hade hälsobrunn för socknens
herrskapsfolk. Västerbottens-Kuriren 9/1 1970.
Bohlin, Abraham, Handbok för resande i Sverige. Upsala 1847.
Boström, Paul, Skickade patienterna att dricka ur källan. Norra
Västerbotten 12/10 1979.
Boström, Paul, Hälsokällan i Dalbäck. I Meddelande,
Västerbottens norra Fornminnesförening, 43. 1981, 29-33.
Brun, Olof, Hudiksvalls förste läkare och något om sjuk- och
hälsovård i det gamla Hudiksvall. I Hälsingerunor 1981, 67-78.
Bruzelius, Anders Johan, Svensk läkare-matrikel. Tredje
följden. Stockholm 1886-1902.
Bucht, Gösta, Härnösands historia. Del 3 (av Harald Wik).
Härnösand 1981.
Bygdén, Leonard, Härnösands sitft herdaminne. Uppsala
1923-1926.
Byske socken, red. Ernst Westerlund. Byske 1958.
Cöster, Fredrik Bernhard, Myosotis. Norrköping 1862.
Dahlgren, Lotten, Norrländska släktprofiler. Del 1. Stockholm
1911.
Dardel, Fritz von, Minnen. Del 1, 1833-1861. Stockholm 1911.
Durie, Alastair J., The business of hydropathy in the north of
England, c. 1850-1930. I Northern History 39 (2002), nr 1. S.
37-58.
Elfstrand, Percy, Oscar, den första Gefleångbåten.
Gefle-Posten 22/6 1928.
Eriksson, Adolf, Brunnsparken eller Ramsele vattenkuranstalt. I
Ramsele Edsele bygd. Ramsele 1970, 144-148.
Eriksson, Stig Axel & Öhlund, Gösta, Ånäset genom
tiderna. Bonässund 1997.
Fjellström, Phebe, Sånga hälsobrunn. I Dialekter och
folkminnen. Uppsala 2000, 103-106.
Gefle 19/8 1854. (dagstidning)
Gefle Weckoblad 14/6 1834. (dagstidning)
Gustafsson, Gustaf, Trefaldighetskällor. I Ångermanland 1969,
73-122.
Hedström, Einar, Nykarleby, min barndoms och ungdoms stad.
Jakobstad 1958.
Hofrén, Manne, Nordsvenska studier och essayer. Stockholm 1962.
Hülphers, Abraham Abrahamsson, Dagbok öfwer en resa genom
Norrland 1758. Stockholm 1978.
Jonsson, Eva-Brita, Dricka brunn. I Jämten 1987, 60-70.
Lagerträd, Johan Abraham, Sundsvalls vattenkuranstalt åren 1854
och 1855. I Hygiea nr 5 1856, 257-282.
Levertin, Alfred, Svenska brunnar och bad. Stockholm 1883.
Levertin, Alfred, Svenska brunnar och bad. Andra upplagan.
Stockholm 1892.
Linder, Johan Anders, Beskrifning öfver Ume socken och stad i
Westerbottens län och första fögderiet 1857. Umeå 1990.
Linderström, J. S. Kullstaberg badanstalt. Gammalt och nytt.
Sockenkrönika för Näs församling 1960.
Lindroth, Sten, Johan Olof Lagberg. I Svenskt Biografiskt
Lexikon, band 22, 1979, 38-41.
Linusson, Lasse, Brunnshuset invigs igen. Arbetarbladet 2/8 1991.
(Österby/Dannemora)
Lundin, Claes & Strindberg, August, Gamla Stockholm.
Stockholm 1974 [1912].
Löfbladh, Hildegard, Badortsidyll kring sekelskiftet. I Jämten
1955, 91-104.
MacCannell, Dean, The Tourist. New York 1976.
Magnusson, Arthur, Historien om ett järnvatten [Ytterån].
Östersunds-Posten 2/1 1960.
Mansén, Elisabeth, Ett paradis på jorden. Stockholm 2001.
Modin, Erik, Sånga kyrka och dess hälsokälla. I Svenska
turistföreningens årsskrift 1920, 115-129.
Nikula, Oscar, Åbo stads historia 1809-1856. Åbo 1973.
Nilsson, Johan Edward, Sundsvalls historia. Del 5. Tiden
1862-1888. Sundsvall 1943.
Norlander, Emil, Djurgårdens Tivoli. I Fataburen 1936, 15-38
Norra Ångermanland. Del 1, Nätra älvdal. Utg. av N. J.
Nätterlund. Örnsköldsvik 1925.
Norrlands Tidningar 1836-1842. (dagstidning)
Olsson, Carl-Gunnar, Svensk kustsjöfart 1840-1940. Stockholm
1997.
Olsson, Erik, Mörsils sockenkrönika. Strömsbro 1905.
Olsson, Olof, Dr Gissler "proberade" 1745 Härnösands
hälsokälla. Västernorrlands Allehanda 24/12 1963.
Pehr Stenbergs Umebeskrivning, utg. av Margit Wennstedt. Umeå
1987.
Pehrsson, Per, P. P. ungdomsminnen 1858-1866. Gefle 1903.
Plagemann, C. J. F., C.J.F Plagemanns resor [...]. Band 1. Text.
Lund 1944.
Renhorn, Gustaf, Skellefteå hälsobrunn. I Västerbotten 1923,
94-99.
Renhorn, Gustaf, Gamla stadsbor. Del 1-2. Skellefteå 1945-1960.
Renolius, Aron, Tivoli i Ånäset. Västerbottens-Kuriren 15/8
1936. Rättvik. 2, Natur, näringar. Rättvik 1961.
Sacklén, Johan Fredrik, Svensk läkare-historia. Nyköping &
Stockholm 1822-1853.
Sacklén, Johan Fredrik, Sveriges apotekare-historia. Ny följd.
Stockholm 1878-1881.
Schubert, Friedrich Wilhelm von, Resa genom norra Sverige och
Lappland. Stockholm 1825.
Skelleftebygden 1992. "Utdrag af Cartan öfver fiskerierna
uti Skellefteåelf" (1827, 37).
[Stadling, Jonas], Anders Wibergs lif och verksamhet. Andra
upplagan. Stockholm 1916.
Steckzén, Birger, Umeå stads historia 1588-1888. Umeå 1922.
Faksimil 1981.
Strandvik, Sofia, Gästrikeberg. Stockholm 2001. (Atlas över
Sveriges bergslag)
Sundqvist, Gösta, Allt var inte bättre förr. Sundsvall 1994.
Sundström, J. R., "Ljuger gör jag inte", sa Janne
Vängman. Stockholm 1946. (1. uppl. 1934)
Sundsvalls historia. Del 1. Sundsvall 1996.
Sveriges apotekarhistoria. Band 4. Stockholm 1922-1927.
Sveriges läkare-historia. Ny följd. Stockholm 1873-1876. (2
vol.)
Sånga i dåtid. [Sollefteå 1992]
Sverige. Illustrerad handbok för resande. Stockholm 1866. Ny
upplaga 1886.
Westerlund, Ernst, Kolonisation, uppodling och utveckling.
Skellefteå 1973.
Wettergren, Elis, Kallvattenkur-inrättningen i Lerdahl.
Stencilupplaga 1957.
Åhrman, L. E., Beskrifning öfver provinsen Gestrikland.
Stockholm 1861.
Övre Norrland förr i tiden. Nr 7: Läkare och sjukvård. Umeå
1962.
Copyright 2006, Carl-Henrik Berg
Sidan kontrollerad 2006-10-06