(Till citat-sidan)
Mars månads ord: Marsch-route
"Marsch-route, led eller kosa hvarefter man reser eller tågar" (C. M. Ekbohrns Främmande ord och namn, Stockholm 1870). Vi hittar detta numera saligen avsomnade ord hos Hugo Samzelius i Svenska Turistföreningens årsskrift från 1892; "På fotvandring i lappländska fjällbygden (Gellivara--Killingi--Kaalasluspa--»Järnfjällen»--Kurravaara--Jukkasjärvi)":
Den tid var nu inne, då jag i egenskap af jägmästare skulle ut på ströftåg i markerna. Tjänstgöringen, bestående hufvudsakligast i utsynings och afvittringsförrättningar, omfattade en tid af omkring tvenne månaders oafbrutet friluftslif och skulle taga sin början i Jukkasjärvi kyrkoby, dit jag beordrat en kronojägare att vara mig till mötes den 14 Juni. En äldre kamrat kunde emellertid ej alls begripa »det kvicka i en sådan där marschroute», ty som jag nu hade planerat, måste jag för att komma till Jukkasjärvi färdas antingen en nordligare väg på 13 mil eller en ungefär lika lång sydligare öfver byarne Tjautjasjaur, Neittisuando, Kiviniemi och Svappavaara -- hade det varit honom, som det gällt, hade han för visso farit efter landsvägen ned till Öfverkalix (Bränna) samt omkring Tärendö kyrkoby begynt tjänstgöringen i revirets södra delar, hvartill så mycket större skäl syntes honom förefinnas, som det ju ännu var full vinter i fjällbygden, där man antagligen finge ränna på skidor rätt mycket i eländigt menföre samt slita en hund för resten. Icke för ty, och enär jag ännu ej varit uppe i fjällen denna årstid, valde jag den nordligaste vägen, på hvilken jag hade att tillryggalägga omkring 12 mil till fots, innan jag kom fram till den vid Torne älf belägna Kurravaara by, hvarifrån jag båtledes skulle färdas 1 1/2 mil ned till Jukkasjärvi.
April månads ord: Suptall
Vad är en suptall? Petrus Læstadius skriver i sin klassiska Journal för första året av hans tjänstgöring i Lappmarken (först utgiven 1831; här i 1928 års version):
När man far från andra städer och orter, så har man milstolpar och fjärdingsstolpar, som äro att giva akt uppå, men från Arjeplog har man suptallar, det är: någon märklig tall, där man enligt gammal hävd gör halt och tar en sup. Här kan man märka, att det är värsta föret i portlidret, ty från Arjeplog är till närmsta suptall icke långt; men sedan tål det allt, innan man kommer till den därnäst i ordningen varande. Suptallarna äro sannolikt ett påfund av tingsherskapet, ty av lapparna kan man ej vänta en sådan regularitet; var tall, där begärelsen faller uppå och tillfredsställes med en sup, är för lappen en suptall. Även mitt på sjön tar han flaskan ur barmen, sätter den till mun och tar sig en klunk. Därför hava suptallarna på denna norra karavanvägen [från marknaden i Arjeplog] börjat allt mer och mer råka i förgätenhet, sedan tingspersonalen ej mer reser där fram. Även på de övriga vägarna hör man sällan talas om sådana, förmodligen emedan numer gårdar finnes i vägen, där man kan köra upp och göra ifrån sig saken.
Maj månads ord är Rapphöna
Rapphönan här är inte fågeln, utan skjutskärran med samma namn. August Blanche (1811-1868) skriver i sin En skådespelares äventyr (här i en utgåva från 1984) om en resa till Karlstad omkring år 1830:
Det var en höstafton i skymningen jag gjorde mitt intåg i Karlstad, Klarälvens drottning, såsom jag hört en poet kalla detta levande och alltid blomstrande minnesmärke av Karl IX. Glad som en befriad fånge, sprang jag ur "rapphönan" för att söka mig ett rum på gästgivaregården, dit jag kört in. Varför man kallar våra förfärliga skjutskärror rapphönor, kan jag blott på ett enda sätt förklara. Rapphönan med vingar är en mör och läcker fågel, som slukas med begärlighet av envar; rapphönan med hjul är seg, men gör andra möra och följaktligen läckra, åtminstone för Nya Zeelands kannibaler. Öm i alla leder, kunde jag med knapp nöd gå. Men så var det också min första resa och en resa på nära trettio mil [från Stockholm]. Sedermera har jag hunnit vänja mig vid mycket här i världen, till och med vid rapphönan, nämligen den som dras - icke den som skjutes.
Juni månads ord är Rast
Under rubriken "Obestämda vägmått" skriver Albert W. Carlsson (1916-1991) i sin bok Med mått mätt - svenska och utländska mått genom tiderna (Stockholm 1989) om måttet Rast:
Vid resor och vandringar räknade man i äldre tid avståndet i raster. En rast var ungefär 5 kilometer, men beroende på väglaget kunde den vara både längre och kortare. Ibland sägs att en rast skulle vara 6/12 av en gammal mil, som var 10 688 meter, dvs 5,3 kilometer. Rasten var, som framgår av namnet, den vägsträcka som man gick innan man rastade.
Sommarens ord är Turistbägare
Den danske författaren Holger Drachmann skriver i sin novell "Now, Tommy", publicerad på svenska år 1875 i hans samling skisser och skildringar betitlad "I storm og stille":
Sedan han från fickan framtagit en af dessa bekanta turistbägare, som kunna sammanslås, fyllde han densamma med vin och räckte den åt Tommy.
Den typ av bägare Drachmann avser är en sådan resebägare av metallcylindrar som brittiska turister introducerat i Skandinavien under 1800-talets mitt. (Ordet "turist" var f.ö. ännu under 1870-talet rätt ovanligt i det svenska språket.)
Med "turistbägare" avsåg man annars under 1900-talets första decennier en mycket tunn och behändig, styv men viktlös papperstingest som i "viloläge" till formatet såg ut ungefär som ett tillplattat pappershölje efter en uppäten storstrut - men med spetsen nedtill avklippt. Den var tillverkad i vitt papper och förmodligen oftast prydd med reklamtext på ena sidan. (Har du en sådan i din ägo så meddela gärna mig.) Det är möjligtvis denna typ av bägare som förekommer i Amalia Fahlstedts ungdomsroman "I sommartid" från 1901. Hon skriver:Där borta vid brunnen på udden såg jag en av de vackraste och elegantaste unga damer, jag någonsin sett. Hon frågade, om jag kunde låna henne en turistbägare, men jag hade ingen och kunde för resten inte stanna. Har du någon? Hon sitter nog kvar, för hon såg trött ut.
- Går jag någonsin utan turistbägare? utropade Frans; och det bar av med honom i ovanligt hastig lunk, ty han var alltid livligt intresserad av vackra unga flickor.Att turistbägare av papper tilverkades på Södra KFUK:s påsfabrik på Söder i Stockholm kan vi inhämta i tidningen "Rösträtt för kvinnor" från den första mars 1915. Redaktören, Gurli Hertzman-Ericson, specificerar:
... flugfångare, vattentäta turistbägare, skrivbordsunderlägg, kartonger, diverse småsaker samt något som i särskilt hög grad torde komma att ådraga sig husmödrarnas uppmärksamhet, nämligen en av hemkonsu- lenten fröken Thora Holm uppfunnen, ny typ av koklåda, i vilken man till och med kan grädda bröd.
Året efter skrev äventyrsromanförfattaren Julius Regis (f.d. Peterson) i sin "Blå spåret" om sin romanfigur Maurice Wallion, för tillfället befinnande sig i Stockholms skärgård: "Wallion tog fram en turistbägare".
Copyright 2006-07, Carl-Henrik Berg
Sidan kontrollerad 2010-03-15