Rättvik som turistort

Om Rättvik som turistort under 100 år

av Carl-Henrik Berg

Bort med turisterna! Så löd stridsropet i april 1918 i Rättvik, då 200 personer samlades till ett dyrtidsmöte för att protestera mot den smärre invasion av turister som konkurrerade om kristidens knappa livsmedelstillgångar. Samma stridsrop hade året innan ljudit i Åre i Jämtland, där arbetare från en sulfitfabrik i Järpen demonstrerade mot fjällhotellens uppköp av traktens livsmedelsresurser. Bevarade till eftervärlden finns från dessa händelser ett flygblad från Rättvik och ett hungerstandar från Järpen, bägge alltså med samma budskap. Att dessa röster höjdes just i Rättvik och Åre var ingen tillfällighet. Båda dessa två orter hade tack vare järnväg från Stockholm alltsedan 1890-talet varit exklusiva turistorter för välbärgade stadsbor, med mondäna hotell av europeiskt snitt.

Om Rättvik som turistort från 1890-talet och framåt kan man läsa i boken Rättvik 100 år som turistort, redigerad av Rolf Christerson och utgiven 1998. Boken inleds med ett kapitel av Örjan Hamrin från Dalarnas museum, om hur Rättvik etablerades som besöksmål under 1800-talet fram till järnvägens tillkomst år 1890. När tidiga 1700-talsresenärer till och i Sverige skulle bese sevärdheter bortom storstäderna Karlskrona, Göteborg och Stockholm hörde Falu koppargruva och Gustav Vasa-minnena i Dalarna till de självskrivna resmålen. Porfyrverket i Älvdalen lockade också en hel del resenärer.

Siljansområdet hade dock ännu inte på allvar upptäckts av den romantiska erans resenärer. Carl von Linné konstaterade vid sin resa i Dalarna år 1734 kort och gott att ”sjöar voro små i varje däld, utom den stora Siljan vid Rättvik”. Linnés resa var dock en början till kanonisering av bygden kring Siljan som en stor turistisk sevärdhet, och med Abraham Hülphers resa år 1757 befästes detta ytterligare, genom dennes år 1762 tryckta resebeskrivning. En annan betydelsefull resenär var tysken J. W. Schmidt, vars skildring från 1801 var försedd med planschbilder av C. G. Gillberg. En av dessa var en hänförande utsikt över ”Sjugareby i Dalarne”.

Femtio år senare kommer H. C. Andersens skildring från en resa i Sverige, där denne lovprisar Dalarna: ”Målare och diktare, ta varandra i hand, kom upp till Dalarna, det fattiga landet är rikt på skönhet och poesi, rikast dock vid Siljans sjö”. Härmed är succén given. Wilhelm Marstrand blir den första i en lång rad av konstnärer som nu avbildar natur och folkliv kring Siljan, och ingen reseskildring från Sverige anses riktigt komplett utan ett inslag om Dalarna i text eller bild; det spelar sedan mindre roll om författaren sett landskapet med egna ögon eller inte. Även de nya illustrerade tidningarna började nu sprida motiv från Dalarna.

1860-talet är genombrottsperioden för dalaturismen. Vid denna tid börjar urbaniseringen driva fram en allt starkare längtan bland stadsborna ut till den oförstörda landsbygden, samtidigt som kommunikationer som järnvägen gör det praktiskt möjligt att resa bekvämt mellan Stockholm och t.ex. Dalarna. Att just dalfolket var ett rejält släkte kunde man utläsa av alla de kullor som arbetade i huvudstaden, ofta som båtroddare och nästan alltid i rättviksdräkt. De utgjorde alltifrån 1840-talet levande reklampelare för Rättvik som turistort.

Med 1870-talet kom ångbåtstrafik igång på Siljan. År 1884 nådde järnvägen fram till Insjön, varifrån man kunde fortsätta med ångbåt. 1890 stod banan Gävle-Falun-Rättvik klar, och från Stockholm till Rättvik tog det nu bara åtta timmar att resa. Fyra år senare uppfördes ett stort turisthotell invid järnvägsstationen. 1896 tillkom ännu en hotellbyggnad, och dessa två förenades 1897 med en mellanliggande byggnad. Samma år byggdes Långbryggan, med ett kallbadhus allra längst ut i Siljan.

Rättviks turisthotell förestods av Wilhelmina Skogh, legendarisk inom svenskt hotellväsende. Under 1900-talets första decennium tillkom ytterligare två hotell - Persborg resp. Siljansborg - och även dessa drevs av kvinnor, liksom f.ö. flera av de åren kring sekelskiftet uppförda hotellen i turistorter som Leksand och Åre också hade kvinnor som initiativtagare. Rättvik växte snabbt till en mondän turistort - begreppet mondän infördes i svenska språket just under 1890-talet - och broschyrer trycktes upp på flera språk.

I Sjurberg längs Siljans strand uppstod en gräddhylla, ”Dalarnas Djursholm”, där societeten byggde sig sommarvillor i dalastil. Redan före 1910 hade dock ordet turist fått en dålig klang. I STF:s resehandbok om Dalarna från denna tid konstateras att dalaturisterna ”tyvärr alltför ofta lämnar åtskilligt övrigt att önska”. Allt fler av de tillresta uppvisade en oförmåga att skilja folklivet i Rättvik från de arrangerade miljöerna på Skansen i Stockholm. Man tittade in i stugor och kyrkor som om de varit tittskåp och teaterscener skapade främst till turisters förströelse. Den framväxande hembygdsrörelsen, med namn som Karl-Erik Forsslund och Gustaf Ankarcrona, arbetade under 1900-talets tre första decennier emot dessa dalaturismens avarter, och denna kamp utmynnade år 1937 i Gustaf Näsströms klassiska bok Dalarna som svenskt ideal.

Det var under 25-årsperioden 1890-1914 som Rättvik hade sin första storhetstid som turistort, inledd med järnvägens ankomst och på samma sätt avtagande i och med att Rättviks rival Leksand fick järnväg just 1914, året för första världskrigets utbrott.

Idag är det främst evenemang som drar folk till Rättvik. ”De fyra stora” evenemangen är Musik vid Siljan, Rättviksveckan, Folklorefestivalen och Classic Car Week, och alla har de beskrivits i jubileumsboken från 1998.

Sidan kontrollerad 2006-02-04