Recensioner - Pelle Molin (1864-1896)

Recensioner av verk om Ådalens diktare och Oscar Levertins kritik från 1897 av Ådalens poesi

Svensk läraretidning 1930, s. 1133-1134:

Pelle Molin. Hans liv och diktning. Av Gösta Attorps. Pris 3 kr. 75 öre.
P. A. Norstedt & Söners förlag. Stockholm.

Den svenska litteraturhistoriska forskningen har hittills i allt för ringa grad ägnat sin uppmärksamhet åt den senare litteraturen. Därför mottog man med glädje underrättelsen, att Gösta Attorps gjort Pelle Molin till föremål för en litteraturhistorisk studie.

Förf. har uppdelat sitt arbete i två avsnitt, av vilka det förra behandlar Pelle Molins liv och det senare hans diktning. Den sentimentala bild, som Gustaf af Geijerstam på sin tid skapade av Pelle Molin i inledningen till Ådalens poesi, har Attorps raserat. Med stöd av skaldens brev och litterära produktion har han erhållit en fast utgångspunkt för sin skildring. Molin framstår för oss mera mänsklig, det tragiska skimret kring honom har försvunnit och lämnat rum för en betydligt mera sann och fördjupad uppfattning. Ingående redogör förf. för Pelle Molins ungdom, gymnasieåren, verksamheten som journalist och konstnär samt åren i Stockholm. Särskilt dessa senare ha varit av stor betydelse för hans kommande diktning. I konstnärligt hänseende har Molin rönt inverkan från de norska Düsseldorffarna och från Tirén, dock med inslag av en ny markerad realism. Denna hans konstnärsuppfattning har satt djupa spår i hans skildringskonst, den har skapat den åskådliga och friska realism, som tillsammans med vissa nationella inslag präglar hela hans författarskap.

Vid analysen av Molins diktning har Attorps gått ut ifrån den uppfattning, som Böök tidigare hävdat. Han fördjupar denna i åtskilliga avseenden. Sålunda har det norska inflytandet ifråga om motivval och stil trätt mera i förgrunden. I början är det framförallt Björnson, som givit Molin uppslaget till hans bondenoveller. Under sin vistelse i Näsåker frigör han sig från denna och skildrar verkligt osminkat bondeliv i all dess kärvhet och kraft. Åren i Norge betecknar för författaren en ny upplevelse. Han lär sig uppskatta den vilda nordlandskusten. Jonas Lies sjöromaner ha satt Pelle Molin i stånd att hastigt tränga in i det brokiga och berusande äventyrsliv, som levdes kring Lofotens öar.

I berättelser som »Kams» och »Tack skall dn ha», framhåller Attorps, att det föreligger nya inflytelser från Mark Twain och Strindberg. Molins utveckling går över en allt starkare och säkrare realism. Och även om hans litterära stil har tagit upp element från skilda håll, så stammar det skarpt realistiska draget utan tvivel från Strindberg. Det är i hans skola, som Pelle Molin har utbildat sin uttrycksfulla karakteriseringskonst och sin måleriska kraft. Aldrig nådde han så högt i sin skildring som i »Senjens storbjörn», vilken utgör en märklig studie av ett primitivt och instinktivt temperament.

Det är en frisk och omedelbar skildring, som Gösta Attorps i detta arbete lämnar av den allt för tidigt bortgångne diktaren. En enkel och klar stil bidrar också till att läsningen av denna bok blir ett odelat nöje. Man behöver i denna biografi inte riskera att fastna i lärda noter och förklaringar. Förf. håller ständigt översikten klar, och detta gör, att den bild, han lämnar av Pelle Molin, framträder levande för oss. Den ger en sann framställning av en författare, som på allvar för in Norrland och vildmarksromantiken i svensk litteratur.

K. L.

Oscar Levertins recension av Ådalens poesi, först publicerad i Svenska Dagbladet den 26 juli 1897:

Ådalens poesi

Under namn af »Ådalens poesi» har Gustaf af Geijerstam utgifvit den litterära kvarlåtenskap, den i förtid bortryckte Pelle Molin efterlämnat. Den unge konstnärens lefnadssaga med dess mörka skimmer af hård och ensam kamp, afslutad med en ung döds alltid förskönande glans, har kanske mer än de små skissernas och fragmentens eget värde samlat kring den lilla, för öfrigt obestridligt talangfulla boken, en varmt intresserad uppmärksamhet. Som i gengäld för att de nödgas så hastigt göra sin afskedssortie från skådespelet, vinna dessa redan vid första aktens slut försvunna gestalter ej sällan en älsklingsplats i åskådarnas fantasi. Ofrivilligt diktar man deras lif vidare och lägger öfver deras halffärdiga försök, öfver de ofullbordade arbeten, hvilka midt i våren glidit ur deras så meningslöst tidigt domnade händer, en ljus majkvälls vemodigt bestickande rosafärg. Den döde blir en bortröfvad Benjamin, hvilkens verk man skärskådar ej kritiskt, men pietetsfullt som reliker.

Ungefär detta föresväfvar en, synes det mig, när man söker läsa »Ådalens poesi» i det solnedgångsljus, hvari Geijerstam i sin lefnadsteckning öfver Molin ställt den dödes konstnärsskap. Det är något afundsvärdt i den ungdomliga och öfversvallande värme, Geijerstam ännu alltjämt förfogar öfver, när han är gripen af sin sak. Det är en beundrans superlativitet, så stark, att den ovillkorligt rycker med. och i första häpenheten nedtystar man gärna alla sina reservationer. Däremot inträffar det, att man sedermera känner en viss lust att opponera - och den, som skrifver dessa rader, kan åtminstone icke i »Ådalens poesi» finna tillnärmelsevis så mycket som utgifvaren.

Det för öfrigt mycket väl skrifna företalet gifver på en gång kontureringen af Pelle Molins yttre existens och en inblick i hans inre lif. Vi se här för oss ett brushufvud, fullt af trots och blodfull och vild lifsyra, med bullersamma ord och åthäfvor, brinnande men outvecklade tankar och konstnärslusten som en öfverflödande råga, en öfverskummande bornyr på en oroligt jäsande natur. Molin arbetade först på att blifva målare och gick på konstakademien i Stockholm, men vantrifdes och lämnade alltsammans för att återvända till den så lidelsefullt älskade och lockande hembygden - hans höga och ljusa Ångermanland. Dit for han också tillbaka en vacker dag och framlefde på ett torp långt bort i obygden och i yttersta nöd flera år, hållande sig uppe genom den stimulans, som låg i själfva den förbittrade brottningen för tillvaron, och väl också genom de drömmar och planer att blifva diktare och i skrift få fram sitt lifsödes tragik, som nu efterträdt hans forna hopp på målarens ära. Ehuru härdad vän till ensamheten, förtrolig dubroder och kamrat med nöden, med ett lynne, för hvilket lifsfaran var eggande och läskande som den iskalla drycken ur ett fjällvatten, tyckes han dock till sist ej kunnat stå emot umbärandena, och blott trettiotvå år gammal afled han i den lilla norska staden Bodö.

Det är detta lif af enslighet och fattigdom, kryddadt af vildmarkens äfventyr, genomsusadt af skog och fors, som gifver Molins prosastycken allt hvad de äga af lyftning och poesi, och ju närmare de ansluta sig till denna tillvaro, ju mindre de tala om något annat än just dess primitiva upplefvanden och tillstånd, dess äktare och helare verkar den konstnärliga gestaltningen. Så osammansatt var eller blef i sin enstöringsisolering och sin nöd denne drömmande fjällman, att det animaliska är det enda, han känner fullt, och det han utan fråga skildrar bäst. Jaktäfventyrets ångest och spänning, kroppens rus af kraft i striden med elementerna, se där hvad som gifver hans dikt de träffande orden och den enda verkliga stämningen. .Den mest lyckade figuren i hans bok är utan fråga »Senjens storbjörn», en utsvulten nalle, som han skildrar i färd med att söka praktisera sig in i ett fähus. Den gamla björnen står i ett elegiskt vintermånskenslandskap och är själf af Molin målad med en grotesk, fantastisk, bred humor, som erinrar om Kittelsens trollteckningar - han är halft ett sagodjur, halft lik en full, vild och kär bonddräng, denna björn med sina upptåg och sin åtrå efter korna därinne i båsen. Det ligger öfver denna skildring, liksom öfver flera likartade, vildmarkssagans osköna, men starka formgifning. Jag nämnde Kittelsen - det är öfver hufvud taget något norskt i Molins lynne, norsk är uppfattningens och uttryckets våldsamhet, norsk smaken för obehärskade och oförmedlade motsatser, norsk slutligen den ständiga identifieringen af brutalitet och kraft. Och dock är Molin afgjordt mest till sin fördel, när han uppträder alldeles naivt, utan tanke på att vara »fin», ty när han producerar sig i den högre tonen, kunna inga färgepitet dölja föredragets omogenhet.

Molin utgår från sagodiktningen - några af den isländska berättelsens formler ligga som sammanhållande refränger i hans minne. Lärorikt vore att veta, om han läst något af Selma Lagerlöf, hvilkens stil hans egen väl står närmast. Troligt är dock, att han på egen hand utbildat sin framställning, hvilkens sagoton med de häftiga sprången, de många utropen, hela klangen af en fabulerande stämma, hvilken, liksom eldad af åhörarnas tystnad, i suggestiv, förvirrad syntax fogar samman de allt mer högljudda orden, passar godt hans omedelbara och tygellösa sinne. Skada blott, att han så ofta skämmer hela verkan genom smaklösa vändningar (som t. ex. målartermer) och framför allt genom att stoffera ut berättelserna med diverse stilistiska grannlåter, hvilka onekligen verka bymarknadselegans - t. ex. när den jämtländska bondflickan Gunnel Björklids barm säges »dofta någonting af ett fagert fjärran», en etnografisk folkmystik, som starkt påminner om Ola Hansson.

Sådana äro i sin ojämnhet och sin styrka de bästa af dessa berättelser. Att genom deras upphofsmans förtidiga död en genom själfständighet, lifsenergi, naturfrisk fantasi lofvande kraft förlorats för vår diktning, kan man beklaga, utan att uppställa fantastiska horoskop för möjligheterna af hans utveckling.

Geijerstam slutar sin inledning med att tillämpa på Molin ett af dennes egna uttryck: »den korrekte hufvudstadsbon ser efter honom med en tiggares blick». - Det är ingalunda meningen att gå till en motsatt öfverdrift och svara, att man också kunde se efter honom med en turists blaserade öga. En människa, som kämpat, burit sitt hufvud högt, känt starkt och brännande, har alltid rätt till respekt och till vårt intresse och beundran, om hon förmått i äkta och konstnärlig dikt omsätta sitt lif. Men en farlig väg synes man mig vara inne på, om konstnärers verk skola bedömas efter de lifsomständigheter, under hvilka de tillkommit. Det är intressant att veta, att Molin skref en af sina historier i ett tält på Sulitelma och under stormande oväder, men i och för sig ökar detta förhållande ej för ett runstycke diktens värde, lika litet som Nansen blir filosof, därför att han öfvervintrat i snön i sin sofpåse. Handlingens poesi är något, som ingen modern människa underskattar, och kammarmänniskorna kanske minst af alla. De, som valt medaljens ena sida, äro ofta de, som drömma lidelsefullast om den andra, och det är genom de lärda, konstnärerna och poeterna, som dådets och de oförvägna gärningarnas skönheter mest flammande förevigats. Kanske glömma de själfva därvidlag (eller förtiga i berömvärd blygsamhet), att studielifvet icke heller är en ofarlig och bekväm lek, och att tanken också har sina bergbestigningar och sina nordpolsresor att göra. Hvilket stormväder är hårdare, mer lifsförödande än det, Jouffroy talar om i den berömda skildringen af filosofens natt, då tviflet jagar sitt byte från skygd ur skygd, ut på den abstrakta tankens fjällvidder.

Jag kan aldrig glömma en ensam afton i ett litet hospiz vid Matterhorn. Det oerhörda berget - alpernas Cheopspyramid - stod där som en ofantlig liksten öfver tallösa, döda världsåldrar, och tanken frös inför dess hvita storhet. Men inne i rummet där jag satt, låg glömd af någon resenär en gammal upplaga af Pascals »Tankar» - jag satt och läste i dem vid fönstret, och fjällets former kunde icke trycka ner eller krossa deras sublimitet. Tvärtom, högre än alla tinnar, djupare än alla bråddjup rörde sig dessa tankars flykt, och naiva som barn blefvo i sina muskeltriumfer bergbestigarna mot denne förtärde sjukling, som i studiecellens natt med febril, men säker hand nedskref på papperslappar sin meditations outplånliga eldskrift. Det synes mig vara en egendomlig begreppsförvirring, när man tror sig öka diktverks innebörd genom att kombinera dem med yttre handlingar och förlopp af hvilket slag som helst. Det, som innerst afgör en diktnings betydenhet är, utom formen - utan hvilken väl storartade böcker kunna skrifvas, men utan hvilken diktaren dock aldrig kan kallas konstnär - naturligtvis dess innehålls rikedom, kraft finhet, skärpa, med ett ord dess själ i sin differentiering från alla andra. Äfventyret är en god sak, men hvad den diktande lägger in däri af egen fond, är det för hans konstverk afgörande, och att gifva en intressant lifsafspegling, det kan den korrekte stadsbon, hvilkens lefnad förflyter mellan Sturegatan och Gustaf Adolf torg, likaväl göra som nomaden i Ångermanlands ådalar. Ja, det torde knappast vara några andra länder än Sverige och Norge, i hvilka det kallas för en paradox, att konst hänger ihop med kultur, att de primitiva sensationernas poesi säkert har sitt värde, men att kulturutvecklingen vore något bra ändamålslöst, om man ej satte de förfinade och de förädlade sinnena, de facetterade och skärpta tankarna öfver idélöst drömmande och på måfå diktande naturinstinkt.

26 juli 1897.

Sidan kontrollerad 2006-07-18