Tillbakablick på turismens förhistoria

Svensk turismhistoria - en tillbakablick på dess förhistoria

av Carl-Henrik Berg

Turism är: "människors aktiviteter när de reser till
och vistas på platser utanför sin vanliga omgivning
för kortare tid än ett år för fritid, affärer
eller andra syften".

Detta är den idag vedertagna definitionen av begreppet
turism, fastställd år 1994 av World Tourism Organization
(WTO). Var och en som ägnar sig åt sådana aktiviteter
är alltså turist - och detta kan även sägas
gälla i ett historiskt perspektiv.

Hur länge har då förutsättningar för turism
funnits i Sverige? Människor och platser har alltid
funnits, men antalet människor som kunnat ta sig tid och
råd att resa var länge starkt begränsat, mycket pga
bristfälliga kommunikationer och svårigheter att finna
kost och logi. Till alla dessa faktorer kommer
naturligtvis den inte minst viktiga lusten att resa.

Språkligt sett har begreppet turism bara funnits i
Sverige sedan tidigt 1900-tal, och ordet turist dök inte
upp i nordiska publikationer förrän under 1830-talet.
Detta betyder inte att turisterna helt lyste med sin
frånvaro dessförinnan, men de få som fanns kallades
helt enkelt resande, eller från 1700-talet ibland
lustresande. Definitionen av ordet turist i Svenska
Akademiens ordlista var ända in på 1970-talet just
'lustresande'.I vår 1700-talslitteratur finner vi Bellmans
epistel nr 80, "Angående Ulla Winblads Lustresa till
Första Torpet", och det talades också om lustfarter
och lustfärder.

Resande är alltså det begrepp som föregick - och
fortfarande används tillsammans med - begreppet turist.
Ordet kan vi spåra bakåt till 1600-talets mitt, då vi
fick en viktig lag om gästgiverier. I denna lagtext från
1649 talas det om "then resande mannen".

Begreppet resande föregicks i sin tur av ordet
vägfarande, som även det lever kvar än idag. Vi
hittar ordet hos den heliga Birgitta (1302-1373), som i sina
"Himmelska uppenbarelser"   skriver om "wägfarande man".
Nu var dock inte alla vägfarande av manligt kön, även
om  dessa var i klar majoritet. Birgitta själv företog
pilgrimsresor till de viktigaste kristna pilgrimsmålen,
och mycket tyder på att hon även vallfärdade norrut
genom Sverige till S:t Olofs grav i Nidaros (Trondheim) i
Norge någon gång kring år 1336.

Från ungefär samma tid härstammar kvarlevor av en ung
kvinnlig pilgrim som man funnit vid utgrävningar av en
kyrkogård på Frösön i Jämtland. Att kvinnan var
pilgrim framgår av att hon i graven medförde en s.k.
pilgrimsmussla på bröstet. Musslan var hennes bevis på
att hon besökt pilgrimsmålet Santiago de Compostela i
norra Spanien. Troligen dog kvinnan på uppvägen till
Nidaros, eftersom inget pilgrimsmärke därifrån fanns i
graven.

Nidaros var Nordens första stora enskilda sevärdhet, men
även Birgittas Vadstena i Östergötland blev tidigt ett
viktigt vallfartsmål. Birgitta helgonförklarades 1391,
och även till Vadstena begav sig nu människor
långväga ifrån. I sin "Historia om de nordiska folken"
från 1555 skriver Olaus Magnus att många "gladeligen
vallfärdar 40 dagsresor eller mer från Norges huvudstad
Nidaros till den frejdade staden Vadstena".

Nu var dock inte pilgrimsfärderna i Norden några
turistresor. Det var med livet som insats man färdades i
Sverige under medeltiden, dvs tiden från landets
kristnande kring år 1000 till Gustav Vasas 1500-tal, och
även om den katolska kyrkan gjorde sina ansträngningar
att få till stånd någorlunda trygga
övernattningsställen längs skogsstigarna förslog det
inte långt i våra folkfattiga obygder.

I medelhavsländerna var situationen en annan. Där var
pilgrimsresandet i stora stycken organiserat med
resebyråer, vägvisare osv. Här i Norden bestod det
organiserade i att pilgrimer höll ihop i större
sällskap för att skydda sig mot härjande rövarband.
Därtill fanns på de vildaste gränsskogarna så
kallade själastugor där vägfarande kunde övernatta
gratis mot att de högg ny ved innan de fortsatte vidare. I
Norrland lever minnet av sådana inrättningar kvar i
ortnamnen Stugun och Själstuga. Den förstnämnda låg
i gränsskogen mellan Medelpad och Jämtland, medan
Själstuga låg i skogen Ödmården på gränsen
mellan Gästrikland och Hälsingland.

Troligen fanns sådana enkla själastugor även under
förkristen tid, men det var först med den omfattande
pilgrimstrafiken till och från Nidaros som de fick någon
större betydelse. I anslutning till själastugorna fanns
i flera fall också ett kapell. Många av dessa kapell
tillkom troligen under 1200-talet; det sekel då
vallfärdandet tog fart på allvar.

En påminnelse om vägfarandets faror i vår första
kristna tid ger berättelsen om biskop Stenfi eller
Stenfinn, som någon gång kring år 1070 skickades ut av
ärkebiskopen att missionera i Hälsingland. Enligt lokal
tradition blev Stenfinn omsider ihjälslagen av okristliga
hälsingar i trakten av ovannämnda Själstuga i
Ödmården, inte långt från Tönnebro värdshus
invid dagens E4 genom Gävleborgs län.

I Uppland finns en runsten från 1000-talets mitt som
berättar om en annan förolyckad resenär. Texten lyder:
"Estrid lät resa dessa stenar efter Östen, sin man, som
drog till Jerusalem och dog borta i Grekland". Östen hade
alltså begivit sig på pilgrimsresa till Jerusalem. En
annan uppländsk runristning från samma tid berättar om
en kvinnlig pilgrim. Ristningen är numera försvunnen,
men vi vet att där stod: "Ingerun, Hårds dotter, lät
rista runorna efter sig själv. Hon ville fara österut
och ut till Jerusalem. Fot ristade runorna."
Man tror att pilgrimerna från Mälardalen tog sig till
den heliga staden genom att segla med något skepp
österut till Ryssland och sedan fortsätta vidare på
ryska vattenvägar söderut mot Jerusalem.

En tredje av de uppländska runstenar som rests på
kvinnligt initiativ har följande inskrift: "Ingrid och
Ingegerd läto resa denna sten och göra vad[ställe] ute
i sundet efter Tore, fader sin. Tore lät göra själohus
efter Ingetora, hustru sin." Här uppfördes alltså en
själastuga för resande, men innebörden var inte i
första hand att de resandes själar skulle räddas, utan
det var mer med tanke på den avlidna hustrun.

En bra bild av hur det viktigaste vägnätet såg ut  -
ur centralmaktens perspektiv - på  1300-talet får vi om
vi studerar den väg dåtidens nyvalda kungar skulle
färdas på sin Eriksgata genom landet. Färdvägen
finns beskriven i Upplandslagen från 1296, och minst två
av de ställen där landskapsgränser skulle passeras var
platser där själastugor anlagts för resande. Dessa
platser var Svintuna (idag Krokek) på Kolmården och
Bodarne på Tivedsskogen (idag rastplatsen Borasjön vid
E20 väster om Laxå). Eriksgatan utgick från Uppsala,
söderut över Strängnäs, och fortsatte så medsols
"Vättern runt" genom landskapen Uppland, Södermanland,
Östergötland, Småland, Västergötland, Närke,
Västmanland och åter. Stockholm ansågs inte viktigt
nog att besöka vid denna tid.

Raststället Bodarne i de djupaste Tiveden-skogarna låg
på 1400-talet betydligt mer centralt beläget i landet
än Stockholm, just på själva gränsen mellan Svealand
och Götaland. Här gick gamla landsvägen mellan
Mälardalen och Västra Götaland, och diagonalt åt
andra hållet löpte en pilgrimsväg med metropolerna
Nidaros och Vadstena i varsin ände. Verkliga metropoler
var dessa orter faktiskt - på munken Andreas Walspergers
världskarta från 1448 kan man läsa : "Nidrosia
metropolis".

Vid 1400-talets början, just då Vadstena etablerat sig
som nytt vallfartsmål, grundades vid själastugan i
Bodarne ett kloster. Det var munkar av S:t Antoni-orden som
nu tog på sig uppgiften att sörja för de resandes
välbefinnande i Tivedsskogarna. Till klostret i Bodarne
hörde säkert också en klosterträdgård. Sådana
örtagårdar kom senare att inspirera resande slottsherrar
att anlägga de slottsparker som på 1600-talet började
utvecklas till överdådiga lustgårdar med stor
turistisk potential. Drottningholm, som blev Sveriges
första objekt på världsarvslistan, är ett
praktexempel på detta.

Redan för ca 500 år sedan fanns allså såväl
attraktiva besöksmål i Norden som
bekvämlighetsinrättningar för de resande längs
vägarna. Och pilgrimerna kom ur alla samhällsskikt,
från botgörande brottslingar till kungligheter.
Därtill fanns ju faktiskt även souvenirer i form av
ovan nämnda pilgrimsmärken. I Norden var de av metall
och såldes på vallfartsmålen.

Eftersom helgondyrkan och pilgrimsfärder förbjöds vid
Västerås riksdag år 1544 kan vi räkna ut att
merparten av de pilgrimsmärken som arkeologer återfunnit
bör dateras till 1400- och 1500-tal. Ofta föreställer
de Birgitta, och dessa har sålts i Vadstena tidigast
från 1370-talet. Bland fyndplatserna finns Piteå i
nordligaste Sverige, Gudmundrå (Kramfors) och Gotland.
Pilgrimsmärken från Canterbury i England har
påträffats i Lödöse som utgjorde Sveriges
dåvarande port mot väster.

Även Skara var vallfartsmål under 1400-talet.
Föremålet för helgondyrkan där var biskop Brynolf
Algotsson, vars reliker lockade många till Skara domkyrka
fram intill reformationen på 1500-talet. Skara passerades
också av de kungar som red Eriksgata. Även Uppsala
domkyrka hade en stor attraktion, nämligen Erik den
heliges reliker. Relikkulten var mycket utbredd inom de
katolska kyrkan.

Pilgrimsströmmen till Nidaros i Norge medförde att den
svenska kyrkan gick miste om stora inkomster. S:t Olof  var
ju den stora publikdragaren i dessa sammanhang, och för de
pengar pilgrimerna spenderade kunde man nu uppföra
Nidaros-domen. Kanske var det som ett försök att få
del av kakan man började bygga S:t Olofskyrkor även i
Sverige. Det sägs också att bygget av Uppsala domkyrka
på motsvarande sätt som i Nidaros finansierades av
inkomster från pilgrimsbesök vid Erik den heliges
reliker. Uppsala domkyrka invigdes 1435.

Pilgrimsfärderna till Nidaros företogs antagligen
främst sommartid, bl.a. därför att man helst ville
vara där vid tiden för Olof den heliges dödsdag i
slutet av juli, och allra helst ett s.k. jubelår, som
t.ex. år 1350 då också extra många människor begav
sig ut på pilgrimsvandring. Man trodde att "effekten"
skulle vara extra stark ett sådant år. Men just år
1350 härjades Norden svårt av digerdöden. Halva Norges
befolkning tros ha dött, och av svenskarna dog ungefär
var tredje. Sannolikt fick pestsmittan hjälp att sprida
sig med pilgrimerna, som färdades flitigt just i de mest
drabbade områdena. Med sin pilgrimsfärd skulle vandraren
finna nåd hos Gud, men i stället spred han död.
Digerdöden medförde naturligtvis en kraftig nedgång i
pilgrimsresandet.

På mer lokal nivå hade vi i Norden såväl som ute i
Europa sedan förkristen tid en mycket vital hednisk
källkult, som den katolska kyrkan gjorde vad den kunde
för att omdefiniera till helgonkult. Våra hedniska
offerkällor omvandlades nu till heliga katolska källor,
genom att förses med legender om underbara ting som skett
i samband med att kung Olof eller någon annan lämplig
helgongestalt ridit förbi just den platsen. En del av
dessa källplatser var mycket välbesökta, och snart
uppstod kommers i form av s.k. källmarknader. Ett exempel
på det är Svinnegarn i Uppland. Om inte denna handel
till slut hade förbjudits till förmån för handel i
städerna så hade källmarknaderna säkerligen satt mer
påtagliga spår i vår bebyggelsehistoria, och sannolikt
har fler än en kyrka byggts på en plats där källkult
omvandlats till katolsk helgonkult. Till detta 
kyrkobyggande bidrog ekonomiskt de offerstockar för offer
i form av reda pengar man satte upp i anslutning till
sådana platser, såsom exempelvis i Svinnegarn.

Sidan kontrollerad 2004-09-27