Västgöten Jakob Filip Tollstorp, 1777-1848, var bl.a. verksam
som gästgivare i Medevi på 1820-talet, och därefter
boktryckare och publicist, först i Vadstena. Åren 1835-1836
fotvandrade han i Södermanland, med start i Strängnäs. Åren
1837-1838 kom hans Beskrifning om Södermanland i två
delar. Ortsbeskrivningar blev något av hans specialitet, med
utgångspunkt från de platser han bosatt sig på. År 1832 kom Vadstena
och dess omgifning, 1834 Beskrifning öfver Linköping,
och så 1839 Stockholm och dess omgifning.
Utdrag från bokens förord, om hur Tollstorp just i Strängnäs
inleddde sin sommarresa 1835:
Den 18 Julii 1835 anlände jag till Strängnäs, och erhöll
genast rum. Jag betraktade från mitt fönster den herrliga
utsigten öfver vikarna som omfamna Tosterön. Aftonen var lugn,
tystnaden gjorde den högtidlig. Stränderna speglade sig i det
klara men dystra djupet. Denna anblick väckte en vemodig
känsla. Jag stod nu som en främling på gränsen till ett nytt
land, föremål för min forskning. Hvad skulle möta mig der?
Jag häpnade för företaget. Min förmåga låg för mig som ett
solgrand, kraften som ett förvissnadt blad. Jag ångrade mig,
blef häftigt upprörd, förekom mig som en dåre, som,
återkommen till ett ögonblick af sans, nu insåg sin dårskap.
Utdrag om resan vidare (efter att han
samlat sig och spottat i nävarna...):
D. 24 Julii 1835.
Man färdas från Strängnäs öfver sundet till Sundby på
färja. Utsigten öfver fjärden mellan Tosterön och Wansö, med
många öar beströdd, af Strängnäs stad och de höga berg som
omgifva den är förträfflig. Icke hundrade steg från stranden
träffar man murar, dels öfvervuxna, dels liggande i dagen. Man
kan ej sluta till någon grundritning, utom på ett ställe, der
ett kapell tycks hafva stått, men det hela gifver till känna
både större och mindre byggnader. Enligt folksägen har här
fordom varit ett kloster, men någon annan upplysning derom har
jag ej kunnat inhämta. Udden är bergig, dels kal, dels betäckt
med småskog. När man aftager från vägen till venster, kommer
man ner från höjden på Breshammars äng. Den är ganska stor,
bördig och behaglig; på ena sidan följer den sjön; för
öfrigt omgifven af berg. Den är mycket högtidlig genom de
gamla, ståtliga och majestätiliga ekar der växa. En af dem var
vid roten tolf alnar i omkrets. Derifrån uppklättrade jag på
ett högt berg, der traditionen omtalar en skans under namn af
Stenby borg, som det förmodas i Esternas tid. Stället har varit
dertill ganska tjenligt. Toppen liknar en platå af circa 125
alnar i längd och 50 i bredd. Mot sjösidan har den ett
naturligt försvar i bergets branta, nästan lodrätta sida. På
sluttningen af de andra sidorna och i synnerhet i mera öppna
ställen ligga stenhögar i rader, så förfallna och
förstörda, att de blott här och der likna lagda murar, men af
det hela kan man med all säkerhet sluta att här varit en
befästad plats efter forntidens äldsta råa
försvarsanläggning. Folkets sägen här omtalar en borg mitt
öfver vid Eldsundet, som skulle svara mot denna, för att
försvara inloppet; märkvärdigt nog med rykten på andra sidan
öfverensstämmande, men der finnas nästan mindre ruiner.
Derifrån tog jag vägen genom skogen till Rosendal. Trakten
härifrån förbi Svedäng till borgen som möta vid ändan af
viken af Hornsudden är utomordentlig angenäm. Stora ängar och
åkerfält, hög och yppig löfskog af flera slag, hvaribland
mycken ek, utsigten öfver sjön åt Selaön, hvars stränder
blicka fram mellan den kedja af öar, som sträcker sig från
Tynnelsö till ön Mårarön och vikarne vid Hornsudden gifva en
så rik omväxling att man icke gerna kan beskrifva den. De
lägre trakterna mot sjön äro uppenbart ett lån af hafvet i
sednare tider; ty vattnets svallning på bergen som stöta intill
sjön visa ett högre vattustånd. Ännu händer det att de vid
stora vattuflöden öfversvämmas. Jorden är högst
fruktbärande. Hvetet och rågen voro förträffliga.
Timotheifälten stodo höga som rågåkrar.
Magerö ligger högt. Från berget ofvanom har man en herrlig
utsigt öfver båda vikarna. Derifrån gick jag ned öfver en
ganska stor äng och kom upp på ett berg som ligger midt för
Edeby. Karaktersbyggningen der med sin frontespice synes hvila
på trädtopparna, en behaglig anblick.Borgholms berg är
märkvärdigt. Der äro minnen från både hedendomen och sednare
tider. Uppenbart har här varit skansar. Läget dertill
förträffligt. På ena sidan ligger sjön, på den andra går
vid dess fot en stor äng och vid ändan en mosse. Det har i
sednare tider varit kringflutet. Berget har 8 ā 900 alnar i
längd på 2 ā 300 alnars bredd. Midtpå sträckan ligger en
högd hvarifrån utsigten är förträfflig. Murar efter
byggnader synas. Här har förr varit ett lustslott, kalladt
Borgholm. Drottning Hedvig Eleonora vistades här ofta, har varit
mycket förtjust af ställets behaglighet, gifvit det många
smekord, ofta kallat det sitt herrliga Magerö. Här säges att
både Sela-soknarne, Tynelsö och Bergshammar lydt under Magerö,
men detta är origtigt, ty blott delar af Selaön hafva tillhört
kronan, och Bergshammar har i flera hundrade år egts af adeliga
familjer. Men 1628 erhöll Maria Eleonora, Gustaf II Adolfs
gemål, Tynelsö, och enligt ett annat bref af samma kung, fick
hon Magerö till skänks. Förmodligen har hon äfven erhållit
kronans inkomster af förenämnde ställen.
Nära Wiksängen ligger en kulle, litet från landsvägen till
venster från Strängnäs. Vid dess fot fanns under plöjningen i
en åker för circa trettio år sedan ett handtag av guld, liksom
till en koffert. Bonden skall efter berättelse lämnat det till
en gördelmakaren Br.. ck i Strängnäs, och blifvit avspisad med
ett par ringar. För resten lärer köparen tillhandlat sig en
gård i staden.
Vid Edeby är en hälsokälla, som förr varit
begagnad, men i sednare tider en mötesplats vid midsommarafton.
Som oordningar
förefallit, har äfven detta upphört. Rosendal, Svedäng,
Edeby, Magerö brukas af inspektor Svedberg, en ganska driftig
jordbrukare.
Copyright 2006, Carl-Henrik Berg
Sidan kontrollerad 2006-07-13