Uppväxt

en preliminär början till en Pelle Molin-biografi

av Carl-Henrik Berg

Präst eller länsman; det var vad Pelle Molins föräldrar förväntade sig att sonen skulle bli. Men ödet ville annorlunda. För modern var Pelle älsklingsbarnet bland de fem syskonen, och Pelle avgudade sin mor. Hennes alltför tidiga död i december 1876 kom därför att få en avgörande betydelse för den då endast 12-årige gossen. Från en from moders milda beskydd kom syskonen nu under faderns hårda välde, och åtminstone Pelles barnatro maldes då effektivt sönder genom inlärning utantill av böner och psalmer, påtvingad högläsning ur postillan och obligatoriska kyrkobesök varje söndag.

Redan tidigt kom Pelle Molin härigenom att ta avstånd från alla former av religiöst tvång, och moderns förhoppningar om en prästmannabana för sonen kom naturligt nog på skam. Relationen till fadern gav också grogrund för den trotsighet som sedan skulle komma att bli utmärkande för Pelle Molins hela levnadslopp, och som gjorde att inte heller faderns förhoppningar - om en länsman till son - kom att infrias.

Pelle Molin hade sina egna framtidsdrömmar. Systern Terese berättade efter hans död att han som gymnasist hade haft "många olika planer på bana. Militär och fara till Afrika och i krig" (Attorps 1930). Det var knappast militärlivets disciplin som lockade, utan snarare faran och äventyret. Inget av detta blev dock verklighet. Pelle Molin kom aldrig längre söderut än till Stockholm, och aldrig längre hemifrån än till nordligaste Norge. Faktum är att denne "fjällman till hela sitt väsen" - som Gustaf af Geijerstam utnämnde honom till i det famösa förordet till Ådalens poesi - aldrig satte sin fot i Lappland.

Pelle Molins levnadslopp och oväntat tidiga bortgång lämnade vägen öppen för fri mytbildning där fakta saknades. Under årens lopp har dock ett och annat tidigare okänt dokument influtit till svenska arkiv, och mycket i den följande framställningen bygger på de närmare 150 brev från Pelle Molin som bevarats åt eftervärlden, och som det länge varit min tanke att ge ut. Det hela har dock strandat på obefintligt intresse från berörda kulturinstitutioner i Norrland.

* * *

Pelle Molins födelseby, Tjäll i Multrå socken i nuvarande Sollefteå kommun, var också den plats där fadern, Abraham Abrahamsson, föddes. Han föddes den 22/8 1821, som fjärde barn till torparen Abraham Ersson (1789-1846) och Anna-Lisa Wiksten (1782-1834). De bodde i det s.k. Mobäckstorpet, som nu är flyttat till hembygdsgården Ådalsbyn i Sollefteå. Efter denna stuga, som är en typisk ångermanländsk sexknuts torparstuga från 1700-talets mitt, tog sig Abraham Abrahamsson släktnamnet Mobäck. Tänkbart är att han gjorde detta vid tiden för sin militärtjänstgöring, därtill anmodad av något befäl som av förståeliga skäl hyste viss motvilja mot alla son-namn. Abraham Mobäck bytte sedan till namnet Molin.

Pelle Molins mor, Anna Helena Lidblom, föddes i Ådals-Liden den 3/6 1829, som yngsta dotter till kyrkvärden och klockaren Per Persson (född 1789) och Sara Johansdotter (född 1786). Far till Per Persson var Per Persson, född 1756 [Attorps 1926 anger året 1736, vilket uppenbarligen är fel]. Troligen var det någon gång efter det att Anna Helena Lidblom år 1856 flyttade ned till Resele som hon träffade Abraham Molin. Abraham hade då arbetat sig upp från en drängsyssla hos en av ortens stora affärsmän, trävaruhandlaren Per Fahlén i Tjäll, och småningom blivit brädfaktor. Det arbetet innebar att han under sommarhalvåret gjorde många resor mellan de mindre sågarna i övre Ådalen, för uppköp av plank och bräder. Detta var under den norrländska trävaruindustrins allra mest expansiva skede, och Abraham Molins ansvarsområde omfattade såväl Ångermanälvens huvudfåra som biflödena Faxälven och Fjällsjöälven.

Abraham Molin gjorde sig goda förtjänster på detta arbete, och tids nog kunde han köpa sig det hemman invid älven i Tjälls by, som än idag står kvar och utstrålar trygg välmåga. Från tiden för giftermålet med Anna Helena Lidblom den 7 november 1861 och många år framöver var sålunda Abraham Molin både lantbrukare och brädfaktor, och det var därför en rätt livaktig miljö som Pelle och hans syskon kom att växa upp i. Fadern var visserligen långa tider borta på uppköpsresor, men under dessa resor samlade han också på sig många historier som sedan återberättades i hemmet, och även när fadern var frånvarande kom folk i följe med de uppköpta brädflottarna på besök i det molinska hemmet. Denna trafik av människor gick knappast spårlöst förbi den unge Pelle Molin, som säkert begärligt sög i sig alla de historier som berättades.

Även om Pelle själv ville hävda att det var från modern han fått sin begåvning [1], är det uppenbart att han fått sin beskärda del även från fadern. Han tycks också ha ärvt faderns sämre sidor. Så här beskrivs Abraham Molin av litteraturkritikern Gösta Attorps, författare till den enda egentliga Pelle Molin-biografi som utkommit, i en uppsats från år 1926 om Pelle Molins ungdom: "Av personer i Multrå skildras han som en praktisk man, en kraftkarl, en gåpåare och en styv arbetare, ganska hård och fordrande men rättvis och ej saknande sina goda sidor. Hans son, lantbrukaren Janne Molin i Multrå, säger om honom att han hade ett hett humör och en slagfärdig tunga, men att hans häftighet gick fort över. Från alla håll skildras han som en sällsynt god och rolig berättare." [2]

Janne Molin berättar vidare i samma källa att fadern hade stark fantasi, och verkligen trodde på vittrorna; han hade själv sett dem. Även modern hade mycket att berätta om vittror och annat skrock från sin ungdoms somrar vid Lidgatu fäbodar, och det var antagligen just från dessa fäbodar Pelle Molin senare hämtade inspirationen till "Historien om Gunnel". Därmed är vi inne på moderns själsförmögenheter. Hembygdsforskaren Erik Modin, som var Pelle Molins skolkamrat åren 1876-1883, berättar efter en sagesman i Ådals-Liden: "... hon var omtalad för ett gott yttre och en viss stolthet i sitt väsende. Hon var som släkten sångbegåvad och sjöng för barnen, även gamla visor och sånger. Även hon hade lätthet att berätta och berättade gärna för sina barn ur livet i bygden däruppe." [2]

Vilka var då Abrahams och Anna Helenas fem barn? Först kom Abraham (Abbe), född den 6/7 1862 och död ca 1940 i San Fransisco efter ett kringflackande liv som sjöman. Därefter kom Petrus, dvs Pelle, född den 8/7 1864 och död i Bodö den 26/4 1896. Anna Theresia (Terese), lärarinna i bl.a. Kramfors, föddes den 24/6 1867 och dog ogift den 16/3 1949. Johan Agaton (Janne), hemmansägare i hemsocknen Multrå, föddes den 27/7 1868 och dog den 5/2 1942. Lillasyster Agnes Helena (Anga) föddes den 8/10 1871 och dog ogift i Stockholm så sent som 1961. Pelle Molins mor Anna Helena, född den 3/6 1829 i Ådals-Liden, dog den 11/12 1876. Fadern Abraham, född den 22/8 1821, överlevde hustrun med 30 år. Vid 59 års ålder gifte han våren 1881 om sig med Greta Sjödin från Österåsen, och fick med henne Pelle Molins halvbröder Michael Konrad (1881-1951) och Frans Gustaf (1884-1925). Abraham Molin dog den 8/8 1906. Pelle Molins yngre bror, Janne Molin, fick fyra barn. En av sönerna, Fredrik Molin, är far till författaren och regissören Lars Molin, som fört vidare den molinska berättarkonsten in i våra dagar.

Sorgligt litet är känt från Molins ungdomstid hemma i Tjäll. En av de få glimtar som finns är den anekdot hembygdsforskaren Lars August Ledin återberättade vid avtäckandet av Carl Frisendahls Molin-byst på Murberget i Härnösand den 9 juni 1929: "Bröderna Pelle och Janne Molin voro på väg över ån i en eka. Janne, fyra år yngre, satt vid årorna och rodde. När de kommit mitt på älven reser sig Pelle och kommenderar: lägg opp årorna. Janne, som av erfarenhet visste att intet annat än lyda hjälpte, följde uppmaningen. När detta var gjort tog Pelle brodern och kastade honom i ån. Janne uppgav givetvis höga nödrop och Pelle hoppade i och hjälpte upp honom i båten igen." [3]

Att just denna lilla händelse kom att bli återberättad berodde säkerligen på - förutom att det bör ha varit ett av brodern Jannes allra starkaste barndomsminnen - att den av brodern ansågs som karakteristisk för den unge Pelle Molin. Den förmodan styrks också av vad Pelles skolkamrater har berättat. Från sjuårsåldern och upp till tolv-trettonårsåldern gick Pelle i skola tillsammans med sin två år äldre bror Abraham (Abbe), och vid tiden för nedflyttningen till läroverket i Härnösand hösten 1876 hade Pelle t.o.m. hunnit förbi brodern. Pelle gick nämligen direkt vidare till andra klass. Ingen av dessa två bröder skulle dock komma att nå fram till studentexamen, trots föräldrarnas ansträngningar. Enligt systern Terese anskaffades en informator åt de två äldre bröderna när Pelle var sex eller sju år [4], och efter en tids föga framgångsrika studier i folkskolan, som då ambulerade mellan Multrå och Sollefteå, flyttades Pelle på faderns initiativ över till en privat skola i Sollefteå, under ledning av en doktor Öjmark (Attorps a.a.1926).

Hemma i Multrå fanns det, berättar Janne Molin för Attorps (a.a. 1926), "en skock på tretton pojkar som jämt höll ihop, som levde ett vanligt friskt pojkliv och hade alla slags upptåg för sig." När sedan Pelle hösten 1876 började vid högre elementarläroverket i Härnösand bildades där ett gäng av sex grabbar som höll ihop. Gustaf Frykholm, Pelles kanske bäste vän från Härnösandstiden, skriver i ett brev till Attorps (a.a. 1926): "Vi hade funnit en liten grotta i ett berg på Härnön, och hit brukade vi vallfärda och leka vildmarksliv, skjuta med båge, halstra kött som vildmän och syssla med varjehanda idrott, men ofta sutto vi i vår grotta och diskuterade och gingo igenom upptäcktresandes berättelser samt historia, ej minst Världlitteraturens historia av Ahnfelt, som vi kommit över. Då var Pelle Molin i sitt ässe. Vi hittade också på ett särskilt språk, som vi kallade 'idiotiska', och som var en blandning av tyska, engelska, franska och latin, och fullkomligt obegripligt för en utomstående."

Vid denna tid var Molin alltså långtifrån den "ursprunglige fjällman" Gustaf af Geijerstam senare ville göra honom till. Frykholm framhåller också i samma brev att den unge Pelle Molin inte var speciellt intresserad av djur och jakt, och att han var en dålig fiskare. Detta senare bekräftas av Molin själv, som i ett brev till just Frykholm från den 2 mars 1896 skriver: "Jag hade ju aldrig försökt fiske, förr än du narrade mig att ta ett spö i hand vid Hellingsåfallet." Detta senare inträffade först sommaren 1893, då Pelle Molin var 29 år gammal och företog en - av forskningen helt obeaktad - sex veckor lång resa över till Norge i sällskap med Gustaf Frykholm, då inspektor i Backe. Och när vi nu ändå är inne på Pelle Molins eventuella fjällmanna-väsen kan ett brev skrivet vid 19 års ålder anföras. Det är i ett brev till en annan skolkamrat från Härnösandstiden, Johan Arvid Näsmark, nedskrivet i Tjäll den 19 oktober 1883, som Pelle Molin för allra första gången framkastar tanken på en fjällfärd, och då kallar han det inte en "fjällfärd", utan talar om en "turistresa till Lappfjellen". Så mycket fjällman var den unge Pelle Molin.

En av de främsta orsakerna till att Pelle Molin skulle komma att ses av eftervärlden som en exotisk fjällman var att han flitigt i sina texter använde just ordet fjäll. När det gäller skildringarna från Ådalen avser dock ordet fjäll i just dessa sammanhang helt enkelt utmarken; de obebodda skogstrakterna mellan de odlade bygderna, och detta var något som Pelle Molin förstod att utnyttja i sin diktning. Denna till synes marginella detalj i Molins språk tror jag är en av de viktigaste nycklarna till det enorma genomslag Ådalens poesi fick. Jag kan dock tyvärr inte ta åt mig äran för denna "upptäckt", eftersom förhållandet redovisades i en artikel av språkforskaren D.O. Zetterholm redan 1935. Pelle Molin växte upp med den levande distinktionen Fjällen/Lappfjällen. Det är därför han i brevet till Näsmark säger att det gäller "en turistresa till Lappfjällen", medan han i föregående brev till honom talar om Näsmarks uppskjutna färd över"fjällen" (till Graninge).Tilläggas kan att tankarna på en längre fjällfärd hos Molin väcktes under en fotvandring upp till Ådals-Liden denna höst 1883, varvid han sammanträffade med några samer.

Men om nu Pelle Molin ändå inte var så värst intresserad av djur och natur under sin ungdom, så var han i alla fall alltid observant på vad han såg. En tredje skolkamrat från Härnösandstiden, P.O. Berglund, berättar i den redan anförda tidskriftsartikeln från 1922 hur Pelle Molin var den som lärde honom att se det vackra och stora i den ångermanländska naturen: "Huru väl minnes jag icke då vi, han och jag, efter slutad hösttermin vid allmänna läroverket i Härnösand, till fots vandrade den 10 (tio) mil långa vägen till våra respektive hem i Ådalen och huru han då fäste min uppmärksamhet vid 'dropphällarna' och vid svallisen, som beslagit bergen med silver, klätt dem i slöjor, skimrande i decemberdagens sol, och på sagolikt sätt dekorerat dem."

Berglunds artikel, som innehåller mycket smått och gott om Pelle Molin under Härnösandstiden 1876-1883, har märkligt nog inte varit känd för Gösta Attorps, som dock samlade sitt material om Molin just under 1920-talet. Eller kanske tyckte Attorps att Berglunds ord om att Pelle Molin "egentligen icke var omtyckt av kamraterna" rimmade dåligt med hans egen slutsats att Molin var "god kamrat med sina vänner och i allmänhet ganska omtyckt." (Attorps 1926). I Ådalslidens hembygdsbok, årgång 1 (1970), återger författaren Karl-Erik Johansson i Backe i artikeln "Pelle Molin - Ådalens diktare" följande omdöme om Molin av en icke namngiven skolkamrat, hämtat ur en tidningsartikel. [5]:

"På Gymnasieförbundets höstfest [troligen november 1882], dit flera lärare voro inbjudna, knackade också Pelle Molin i skålen. Han erinrade om att där då talats rätt mycket till dens och dens ära, vunnen i flitigt umgänge med böcker. Men, sade han, mitt ibland oss stod en man, vars ära och sanna berömmelse voro av ett annat slag, vunna som de voro med fara för liv och lem. Han vände sig till magister Billmark. Så som gossetalaren Pelle Molin skildrade de mest sagolika äventyr som denne magister genomgått i sin ungdom, då han under krimkriget var i engelsk tjänst, väckte han formlig entusiasm. Pelle Molins tal blev festens glanspunkt, och han fick dricka duskål med magistern. Men omtyckt av kamraterna i skolan blev Pelle Molin inte. Han uppträdde gärna som den överlägsne, var fruktad för sin skarpa tunga och sin dräpande kvickhet."

Men Gösta Attorps valde att presentera Pelle Molin som hans allra närmaste - och godaste - kamrater mindes honom, dvs med Gustaf Frykholms ord om "en god kamrat, ej överdriven på något sätt i umgänge med skolkamraterna." (Attorps 1926). Det är helt uppenbart så att de som av Attorps blivit ombedda att uttala sig om Pelle Molin gärna tonat ned hans sämre sidor. Ytterligare en sådan polerad och övervägande positiv bild ges av skolkamraten Erik Modin, som i sitt brev till Attorps skriver: "Han var en obändig, äventyrslysten pojke, upplagd för slagsmål och andra upptåg. Ej kunde jag heller märka något svårmodsdrag hos honom." (Detta senare påpekande är antagligen ett svar på en fråga från Attorps, föranledd av Gustaf af Geijerstams tal om Molins "underliga enstöringsöde".)

Modins brev fortsätter: "Hela hans väsende verkade fastmer utåtvänt. Att det i grunden var ett gott kamratgemyt hos Pelle redan under skoltiden är visst; ond var han inte, om också 'rå'. Men detta senare låg i tidens och människornas kynne i hans hembygd." (Attorps 1926) I den postumt utgivna boken Modins minnen (Östersund 1959) har Erik Modin återgivit några livfulla minnesbilder från skoltiden som inte återfinns i litteraturen om Pelle Molin, men som ger oss en ganska god bild av dennes skolpojkstillvaro. Från vårterminen 1877, då Erik och Pelle gick i 2:a klass, berättar Modin följande episod: "Till sidokamrat hade jag den sedermera så bekante förf. av 'Ådalens poesi', Pelle Molin; en upptågsmakare som mer än en gång bragte svårigheter över sina klasskamrater. Vi hade välskrivningslektion. Pelle hade god handstil och tyckte förmodligen att han kunde använda tiden bättre än till att utforma bokstäver. I kanten av pulpeten inrättade han ett 'spel' av avbrutna stålpennspetsar; härpå knäppte han. [Magister] Norén hörde ljudet där han gick av och an på golvet, och utan undersökning kom han in mellan pulpeterna och tilldelade mig en kraftig örfil. Jag vågade säga: 'Det var inte jag'. Han måste ha insett sitt misstag." [6]

Den andra Molin-episoden utspelade sig ett par år senare, kanske i 4:e eller 5:e klass. Pelle Molin hade ritat en karikatyr av den "livlöse" kristendomsläraren Jonas Widén (1824-1895), framställande denne tjocke lektor som en oxe. På samma teckning framställdes också lektorskan som en ko och barnen som kalvar. Teckningen kom i lektorns händer, och Widén kallade i vredesmod klassens ordningsman - Erik Modin - till sig. Men Modin yppade ingenting om gärningsmannen - det var en oskriven lag bland pojkarna. "På lördagskvällen uppkallades den övriga klassen till lektorns bostad", minns Modin. "Nu var Pelle framme igen med sin otyglade illfundighet. Då skaran passerade det närliggande apoteket inköpte han en stång fin lakrits, som höggs i bitar och utdelades till kamraterna. Sedan de varit inne i förhör och naturligtvis blånekat anmodades de av Pelle att tugga lakritsen och bereda honom färg (Sepia). Med saliven dekorerade han nu trappuppgången til lektorns våning, ungefär i den förargelseväckande teckningens stil." På måndagsmorgonen blev det räfst och rättarting under kristendomslektionen, men alla nekade återigen, inklusive den skyldige. Hela klassen fick sänkt sedebetyg utom Erik Modin, som i sin egenskap av ordningsman inte kunnat anses ha handlat på annat sätt.[6]

Skogsförvaltaren Carl Åkerblom, som i januari 1893 räddade Pelle Molin undan kyla och svält i den stuga han bebott uppe i Näsåker sedan hösten 1891, har också tillfrågats av Gösta Attorps om skoltiden i Härnösand. Åkerblom ger samma bild av Pelle som Erik Modin, och betonar särskilt att han var en mycket god kamrat. Men: "han hade utpräglade sympatier och antipatier, och han kunde nog ge prov på rätt stor hänsynslöshet gentemot dem, som han ej tyckte om eller betraktade som underlägsna i något avseende" (Attorps 1926). Dessa ord är f.ö. märkligt nog närmast ordagrant hämtade ur en text av Maria Rieck-Müller från 1916. [7]

Ett exempel på denna hänsynslöshet är kanske Molins relation till skräddarmästare Nils Erik Ritzén, som under Molins Näsåkerstid 1890-94 enligt egen utsago försåg honom med såväl mat och husrum (tidvis) som stoff ur Ådalens folkliv till Molins mest kända berättelser, och som ett sista tack för all hjälp fick en räkning från Molin i Norge! I Sollefteåbladet den 25/11 1933 får vi genom hustrun, Hilda Ritzén, veta att Molin, redan förut skyldig makarna pengar, dristade sig till att tigga ytterligare 25 kronor, vilket måste ha varit en ansenlig summa på 1890-talet. Hilda Ritzén sände som svar en riskvist, sprang dock strax ångerfull till posten för att återta brevet, men försent. [8]

En avgörande händelse i Pelle Molins liv var moderns död år 1876, då Pelle bara var 12 år gammal. Hösten 1876 flyttade Anna Helena Molin ner till Härnösand med de två äldsta sönerna, Abraham och Pelle, för att där ha skolhushåll för dem. Modern led dock sedan fem år tillbaka av en cancersjukdom, och den 11 december 1876 avled hon i Härnösand. Den som synes ha tagit denna förlust hårdast var Pelle, hennes älsklingsbarn. Saknaden efter modern kan anas genom hela återstoden av Pelle Molins liv, och det tycks som om han aldrig kom över den. Man fann vid hans död bland de få efterlämnade tillhörigheterna en lock av moderns hår, som Pelle alltså burit med sig genom hela livet. [9]

P.O. Berglund skriver i sin tidigare nämnda artikel i Ariel: "Pelle Molin var ingalunda sentimental. Hans grundkaraktär var satir, ironi. Endast när han talade om sin avlidna moder blev han vek. 'Av vad sjukdom dog hon?' frågade en i vårt lag. 'Av magkräfta', svarade Pelle och fällde tårar. Han lät mig veta, att det var av henne han ärvt sin begåvning." Det skolhushåll modern skulle hålla för sönerna övertogs nu i stället, på faderns initiativ, av fröken Helena Sahlén från Torsåker i nuvarande Kramfors kommun. Ett kärleksfullt rimbrev till denna sköna Helena från en 14-årig Petrus Molin finns återgivet hos Nilsson-Tannér [9], liksom en liten dedikation från maj 1879. P.O. Berglund var under flera år i Härnösand såväl klasskamrat som rumskamrat med Pelle Molin (våren 1883 tycks dock rumskamraten ha varit J.A. Näsmark), och de två brevväxlade ända fram till kort före Molins insjuknande våren 1896. Berglunds artikel i Ariel från 1922 innehåller som nämnts mycket matnyttigt om Pelle Molins studietid i Härnösand. Här följer hela hans karakteristik av skolkamraten Pelle Molin:

Apropå skolkamrat, så måste jag i sanningens intresse säga, att Pelle Molin egentligen icke var omtyckt av kamraterna. De beundrade honom såsom skicklig tecknare och som en stilistisk talang, och citerade gärna kvicka, bitande, huvudet på spiken träffande tal och svar av Pelle. De tyckte om att höra hans vassa tungas ord och infall, utom då det gällde dem själva naturligtvis. För resten var Pelle under sin skoltid och långtsedan en s.k. intelligensaristokrat, som djupt föraktade den som ej kunde mäta sig med honom i begåvning. Han betraktades som ett original och som en översittare. Att han med åren fick en annan syn på livet antecknar jag med tillfredsställelse.Under gymnasietiden tycktes Pelle Molin till valspråk ha: 'Nil admirari' = Intet är värt att beundra. Vid 16-17 års ålder innehade Pelle Molin mycket bestämda ståndpunkter ifråga om allt mellan himmel och jord: konst, litteratur, religion och politik, och det må sägas, att han i alla stycken var radikal. Sina satser framställde han helst i form av paradoxala aforismer. Blev han motsagd, var han naturligtvis inte noga med logiken; huvudsaken var att förbrylla med ett bitande, skenbart oangripligt svar. Det må sägas, att de Pelle Molinska satserna ofta citerades inom hela läroverket. En del spredos i hela Ådalen. Dock, tre ting hade nåd inför Pelle Molins ögon; det var Napoleon den I, tecknaren fransmannen Gustav Doré och svensken, skalden Stagnelius. Med förkärlek bragte han dessa tre på tal. Själv 'kunde' han dem. Historia var en tid Pelles huvudämne i skolan; konst, litteratur och poesi lågo honom också lika varmt om hjärtat.

Ja, historia var av allt att döma Pelles favoritämne i skolan. "Historia och Geografi" var det enda ämne han hade genomgående höga betyg i under gymnasietiden, medan han tycks ha haft svårare att foga sig efter lärarnas intentioner och åsikter i ämnen som teckning och litteraturhistoria. Inte ens läroboksförfattarna gick fria för Pelles trotsiga natur. Sixten Belfrage har i en liten uppsats gått igenom Pelle Molins exemplar av Karl Warburgs Litteraturhistoria från 1880, signerat "Petrus Molin Hernösand 1882, 1883". Där har Anna-Maria Lenngren avspisats som "dum i sina flesta satirer", Euphrosyne (Julia Nyberg) som "blåstrumpa! Ingenting annat!" och Fredrika Bremer som "största blåstrumpa näst Lenngren". [10]

Det är uppenbart att Pelle Molin som ung gymnasist saknade förmåga att läsa de kvinnliga svenska författarna som just författare - för honom var författarskap en syssla reserverad för män. Warburgs erkännande av Fredrika Bremer som "Sveriges ryktbaraste romanskriftställare" föranleder Pelle Molin att i kanten anmärka: "Sveriges största romanskriftställare äro nu erkändt: V. Rydberg, Ridderstad, Bjursten, Strindberg". Molin tillägger i samband med en jämförelse mellan Bremer och C.J.L. Almqvist: "Tål ej jämförelse med Almqvist". Av de fyra favoriterna Molin räknar upp är ju Viktor Rydberg och August Strindberg kända namn, men vilka var Ridderstad och Bjursten? Carl Fredrik Ridderstad (1807-86) var tidningsman och populär romanförfattare, men vem var då Bjursten, som inte ens kom med i Warburgs litteraturhistoria? Herman Bjursten (1825-66) var författare och skolman. I Nationalencyklopedin framhålls hans antologi över svenska språket och litteraturen, medan hans romaner enligt samma källa i stor utsträckning var sensationslitteratur.

Attorps antar att Pelle Molin "tilltalades av den antiklerikala stämningen, den banala erotiken och de otaliga äventyren och förvecklingarna hos Bjursten" (Attorps 1926). Gustaf Frykholm skriver i sitt tidigare nämnda brev till Gösta Attorps att Molin ändå alltid hyllade Strindberg som den som skrev den bästa svenskan. "Röda rummet" lästes och diskuterades pojkarna emellan, medan de norska författarna ännu inte väckt Pelle Molins intresse. "Molin var nog den tiden mest intresserad av antiken samt mycket som står i Ahnfelts Världslitteraturens historia", skriver Frykholm. (a. a.)

Ännu vid 16 års ålder, efter fyra års studier i Härnösand, tycktes Pelle Molin vara en elev med goda framtidsutsikter. Den 23/9 1880 skriver han från Härnösand till systern Terese: "Då du en glad qväll sitter och läser detta bref, kan du ge dig f-n på att jag sitter och pluggar Latinsk Grammatika; tänk då på den stackars menniskan som måste läsa Caesar för att bli Artilleri-Löjtnant!" Han berättar också att han är primus i klassen, men skriver samtidigt att Terese "får ej underrätta Pappa om det; då får han blott någonting att skryta öfver!" Det är sedan ett stort hopp till nästa kända brev från Pelle Molin. Också det är till systern Terese, daterat Härnösand den 14 april 1882. Terese skall fylla 15 till sommaren, och går och läser för prästen. Brodern Pelle däremot tycks nu vara långt ifrån någon oskyldig konfirmand. Av brevet framgår att rökning nu är hans främsta nöje, och han börjar alltmer uppträda som en ung sprätt. I brevet ber nämligen Pelle Terese att av fadern utverka pengar inte bara till en ny överrock, utan även till ett par pincené: "Säg honom att jag nu ej längre kan undvara pinze-nez; jag har ånyo inhämtat läkares åsigter och jag bör hafva en, sade de, ovillkorligt." Behovet kan i verkligheten knappast ha varit överhängande. Pelle Molin kom aldrig i hela sitt liv att behöva glasögon.

Attorps skriver om denna tid: "Det tycks som Molins bohemnatur skulle börjat vakna ungefär samtidigt med att han kommer upp i gymnasiet; flitbetygen i de flesta ämnen börja hastigt sjunka. Under tre terminer i rad är han borta från skolan flera timmar än någon annan i klassen. Vårterminen 1882 blev han också kvarsittare i sjätte övre med underbetyg i latin, matematik och naturvetenskap." (Attorps 1930). Något större fel på den undervisning som gavs vid högre elementarläroverket i Härnösand kan det dock knappast ha varit. Bland Pelle Molins skolkamrater finner vi senare titlar som rådman, redaktör och riksdagsman. En blev kyrkoherde, en annan läkare, en tredje skogsförvaltare etc. Det var ofta också just dessa goda skolkamrater som räddade Molin ur hans mest trängda lägen. Carl Åkerbloms insats i januari 1893 har jag redan berört, och kommer längre fram att redogöra för J.A. Näsmarks förmedling av tjänsten vid Härnösands-Posten våren 1884.

Vad hade då den skolkande gymnasisten Molin för sig? Var han ute med sin skissbok, eller jagade han flickor? I brevet till Terese 14/4 1882 skriver han: "2 à 3 dagar under påsken var jag ute och svärmade, samt njöt en försmak af sommaren; föröfrigt tog jag skisser. Min skissbok är för öfrigt pinfull." Den Pelle Molin som själv får råda över sin tid tycks inte sakna ambitioner: "Till sommaren tänker jag genomströfva byn, ja hela socknen för att taga skisser, jag skall stiga tidigt upp på morgnarne för att få bevittna fina och charmanta soluppgångar etc., jag skall gå till Strinne för att få se och afteckna 'Brådoms kyrka' och 'rysshögen'. Jag skall vidare läsa skrifter af Viktor Rydberg, Werldslitteraturens historia, widare sysselsätta mig med lite Engelska, kanske äfven Franska och Latin. Äfvenledes vill jag vidare förkofra mig i poesi och filosofi!" (brev 14/4 1882). Svärmandet var det nog ännu inte så mycket bevänt med för Pelle Molin. Den 10 juni 1883 - alltså ytterligare drygt ett år senare - skriver han nämligen i ett brev till skolkamraten (och under våren 1883 även rumskamraten) Johan Arvid Näsmark: "... som du vet har jag genom min obetydliga figur och genom min ännu obetydligare fysionomi ingen framgång hos damerna; jag har till och med knapt hört att jag någon enda gång varit föremål för deras förnumstiga utläggningar, än mindre än något verkligt uppmärksamt iaktgifvande å deras sida. Hvad mig sjelf deremot beträffar, så brinner jag aldrig för någon, ty med mina begrepp om qvinnlig skönhet har jag ännu ej funnit någon, som motsvarat mitt estetiska ideal. Endast ibland för stunden, men då blott på Horatii sätt."

Först vid närmare 20 års ålder är Pelle Molin bevisligen involverad i kvinnoaffärer - men då också ordentligt. I ett brev till systern Terese från den 22 mars 1884 skriver han - nu från Östersund - att han är kär i en ung dam, som råkar vara gift, och nu plötsligt finner sig vara överlupen av flickor som vill byta till sig hans porträtt. Pelles enda problem är att han inte har vare sig porträtt eller pengar, så nu ber han via systern fadern om medel till detta vällovliga ändamål. (Attorps 1930).

Men nu har vi visst farit iväg i handlingen igen. Det är dags att återvända till studietiden i Härnösand, och se efter vad Pelle Molin under de första härnösandsåren åstadkom på skaldekonstens område. I de Samlade skrifter av Pelle Molin som gavs ut av Bokgillet i Uppsala 1964 hittar man på sidorna 531-533 den "Förtekning öfver samlade minnesblommor af P. Abrahamsson Molin" som Pelle upprättade åren 1877-79. Först redovisas där sju fullbordade "Större arbeten", varav endast ett tycks vara bevarat till eftervärlden (återgivet i Samlade skrifter på s. 18-23). Detta alster, betitlat "John eller den lille hjelten" och skrivet hemma i Tjäll sommaren 1879, skildrar inledningsvis hur den tolvårige John beslutar sig för att spåra upp de stråtrövare som härjar i trakten (och miljön synes vara Tjäll med omnejd). John går därför till fadern och ber att få låna dennes revolvrar, vilket föranleder fadern att istället berätta en sedelärande historia om när han och grannens Fritz skulle ut och jaga björn - med bössa, värja, dolk och pistol.

Författaren förlorar sig dock helt in i denna björnjakt, som istället för att fungera som varnande exempel snabbt urartar till rena hjältedådet. Innan denna fragmentariska berättelse äntligen är slut har såväl Pelles syster Terese som bröderna Janne och Abbe hunnit skymta förbi i den alltmer förvirrade historien. Berättelsens tolvårige hjälte har dessutom - vilket är viktigt att notera - inte bara en god far, utan sannolikt även en god mor i livet. Samma år, dvs 1879, skrev den 15-årige Pelle Molin ner "Några små barndomsminnen, uppteknade till en kär hågkomst af de lyckliga dagar jag tillbrakte i min moders vård" (Samlade skrifter, s. 17). Mer än ett enda minne tycks dock inte ha blivit nedtecknat, nämligen följande lilla historia: "En gång, vid en af mina tidigaste år undrade jag just huru Jesus kunde vara så stark! Jag frågade min mor om hon trodde att Jesus kan lyfta vårt nya hus på rak arm. 'Ja svarade min moder, han kan äfwen lyfta Råberget [=Multråberget] och ställa det hwart han vill!' Om natten bad jag barnsligt att han skulle wara så snäll och flytta berget vest på vår åker. Jag steg upp tidigt troende att berget war flyttadt men jag bedrog mig!"

Efter de sju "Större arbeten" Pelle Molin redovisar i sin "Förtekning" följer en lista med 90 "Smärre arbeten". Först kommer där 44 "sämre stycken", som tycks avhandla allt från fettisdagar till lärkor och liljekonvaljer. Ett av dessa stycken finns bevarat till eftervärlden, nämligen "Dagens mödor", som återfinns i Samlade skrifter, s. 24f. Därefter följer i Pelles "Förtekning" 18 stycken "mera lyckade försök", samt 15 stycken som Pelle ansett "skola inskrifvas bland de bästa". Sist i "förtekningen" kommer "De nyaste arbetena"; 13 alster varav inget finns bevarat. Den första titeln i listan över stycken som "skola inskrifvas bland de bästa" är "Qvällen"; en dikt skriven i sorgen efter den döda modern, insänd av en 14-årig Pelle Molin till Härnösands-Posten och även publicerad där den 28 februari 1879. "Qvällen", som är Pelle Molins första publicerade alster, återges här nedan i sin helhet. I Härnösands-Posten var dikten försedd med följande redaktionella not: "Trots åtskilliga brister (synnerligen i sista strofen) anse vi oss ej böra undanhålla våra läsare detta till oss insända poem af en för oss okänd, efter egen uppgift 14-årig författare".

O, du qväll så skön
I en känslig bön
öppnar jag mitt qvalda hjerta
Vid den milda frid
slutar all min strid
allt, som kunnat ge mig smärta.
Hvarje qväll som kommer, tar jag gladt emot!
vet att deri finnes för mitt hjerta bot.
O du qväll så skön.
I en känslig bön
öppnar jag mitt qvalda hjerta!

Dagen föds och dör,
sällan lyckliggör,
ty på den man ofta brutit.
Ingen fröjd jag njöt,
mycket dock jag bröt.
Glädjens, I som hafven njutit!
Lifvet sviker barnahoppet mången gång
.Icke sviken I, mitt minne och min sång!
Dagen föds och dör,
sällan lyckliggör,
ty på den man ofta brutit!

Tig, o dunkla själ,
dö, och tag farväl
från den plats du ofta sutit!
lilla svalan skön
nu har gjort sin bön,
och det sköna ögat slutit.
Var nu här ej längre, tiden blir så lång.
Sjung af allt ditt hjerta, somna vid din sång!
Tig o dunkla själ,
dö och tag farväl
från den plats du ofta sutit!

Saknaden efter modern är ännu tydligare i det rimbrev till systern Terese som Pelle skrev vid samma tid som "Qvällen". Detta brev, daterat Härnösand 10/2 1879, finns också återgivet i Samlade skrifter, s. 13f. När han drygt fem år senare - efter två misslyckade försök att ta studentexamen - arbetade på Härnösands-Postens redaktion passade han på att i tidningen låta publicera en berättelse där man inte kan ta miste på verklighetsbakgrunden.

Denna skiss, "Huru de slutat läsa sina aftonböner" (HP 5/12 1884) är upplagd som en dialog mellan tre sysslolösa gymnasieynglingar: "temaboksmenniskan", "cigarrmenniskan" och "den bleke i soffhörnet". Det som dock helt tar överhanden är "cigarrmenniskans", dvs Molins, verklighetsnära skildring av hur han och hans fyra syskon efter moderns död tvingades till utantillinlärning av aftonböner och andra religiösa texter. Denna berättelse är alltså till stor del riktad mot fadern. Där får vi också veta att Pelle Molin innan han helt funnit sig tillrätta i sin nya livsfilosofi "hastigt och lustigt blev konfirmerad", vilket enligt Terese f.ö. skedde i Torsåker hos kyrkoherde Edvall [11]. Molins nya filosofi är en "gyllne medelväg" mellan fritänkande och förnuft, och den uppenbara förebilden till skissen i HP är "Dygdens lön" i August Strindbergs Giftas.

Våren 1881 gifte Pelle Molins far om sig med 32-åriga Greta Sjödin från Österåsen. Pelle skulle inte få komma hem från Härnösand förrän skolan slutat för terminen, men Pelle ville annorlunda. Systern Terese berättar i ett brev till Gösta Attorps (Attorps 1930): "Pelle var nära 17 år när far gifte om sig. Han skrev verkligen ett fräckt brev till far - jag förstår ej hur han tordes, men han kände sin kroppsliga styrka och satte sig till motvärn vid fars angrepp. Han skulle inte heller få komma hem till bröllopet, som hölls på våren innan skolan slutat. Då gick han. Pappa tog surt emot honom, men styvmor var klok den gången och stoppade på honom en massa godsaker då han återvände till Härnösand. Han var sedan hennes hängivne son."

I ett annat brev, som Terese Molin skrev till den tyska författarinnan Charlotte Middendorf-Wolff hösten 1925 (Landsarkivet i Hörnösand, enskilt arkiv D:41), får vi veta mer om fadern Abraham Molin: "Far var en hård och elak man, som alltid var grym mot oss" . . . "Pelle och jag satt just en gång i vår gröna ungdom på nipan mitt emot [hemmet] och såg mot vårt vackra hem. 'Där är vackert', utbrast Pelle, 'det ser ut som en fridens boning, och så dväljs däri bara ofrid; hur trevligt vi skulle kunna ha i detta hem, om ej pappa vore så svår'. Jag instämde med vemod. Vi hade en så sorglig barndom. Vi tycka än idag att vi blivit berövade det bästa i livet: minnet av en lycklig barndomstid."

I Uppsala universitetsbibliotek finns ett annat brev som inte tagits upp tidigare i Pelle Molin-litteraturen, nämligen ett långt brev som Pelle skrev i Näsåker den 14/10 1891 till en "Bob" (Robert Bergström?). Där läser vi följande:

Själf har jag ej varit i Tjäll på ett par år och kommer ej heller dit - utan reser alltid förbi. Ana de att jag reser förbi står min 70-åroge far och småpojkarne uppe i björkbacken och titta ned på ångbåtsdäcket; och der sitter jag slapp och okänslig och rör ej en lem till heälsning. Det är som om vi ej kände hvarann.
Denna mörka historias historia är sådan, att jag kan säga den, men knappast en annan. Gubben och jag ha aldrig dragit jämt. Han tyranniserade min mor, som var det älskligaste käringaskrälle man kunde se; hvarför han gjorde det, vet jag ej. Jag var hennes älsklingsbarn och fick del af hatet. Det urartade, sedan hon lagt ihop sina trötta ögon, ända därhän att han slutligen förklarade att jag var frukt af ett äktenskapsbrott och att han en vacker dag skulle sparka ut mig, då jag kom med tiggarpåsen.
Jag stannade ej hemma efter detta och kommer ej hem medan han lefver. Det var ej sagdt i öfverilning och sålunda förlåtligt. Nu skall jag hämnas genom att göra mig en framtid och ett namn utan hjälp. Rik kan jag aldrig bli, men jag skall bullra, så att det inte ska finnas många som inte ska höra.
Under trycket af detta arbetar jag. Ingen äregirighet för min del drifver mig, men jag skall hämna mig dermed, att mina anhöriga skola få skäl att yfvas lite och längta efter mig. Jag vet redan att det gripit honom att jag rest förbi utan att ge mig tillkänna, att jag ej skrifver, att jag ej kommer.

I brevet till Terese från den 14/4 1882 framgår att Pelle nu på allvar blivit konstintresserad. Pelle berättar också åtta år senare i en artikel om Johan Tirén hur han våren 1882 rest de 15 milen ner till Sundsvall, just för att se en konstutställning med bl.a. Tirén representerad: "Jag var gymnasist den tiden och stod en vacker dag utanför utställningsbygnnaden och ville se de taflor all världen talade om, men kunde icke få. Det var bittert: jag hade rest 15 mil föra den saken och hela min vinterlön var anslagen till det lofvärda företaget, men huru det kom sig - jag kom att spela mina första partier 'guerre' [12] vid framkomsten och en annan öfvertog den lilla kassan, men var hygglig nog att köpa en ångbåtsbiljett och ge mig en portion lax." [13]

Följande hösttermin, den 1/11 1882, skriver Pelle till Terese och berättar att han nu köpt en väckarklocka, och påstår att han numera läser elva-tolv timmar per dag. Inte helt överraskande skriver han också återigen att han behöver mera pengar.

Från samma höst daterar sig förmodligen också en Molin-skiss med följande titel: "Den mycket ömkansvärda historien om 'Gucken', eller huruledes han af en skänkmamsell ömkligen nedtjärades en septemberkväll". Huvudpersonerna i detta drama är fyra gymnasister, av vilka två lätt kan identifieras som Pelle Molins goda kamrater Gustaf Frykholm (Gucken) resp. J. A. Näsmark (Nasus). Av de två andra dryckesbröderna är ingendera identisk med Molin - trots att en av dem faktiskt heter Pelle - utan här väljer Molin att stå vid sidan om. Historien hade dock aldrig kommit till om den inte varit i stora stycken självupplevd, så Pelle lever i högsta grad med i ynglingarnas utsvävningar.

Liksom i berättelsen om "John eller den lille hjelten" från 1879 kan man även här konstatera att de eventuella förväntningar som styckets titel byggt upp inte alls blir infriade I denna historia blir alla fyra hjältarna lika fulla och ömkansvärda, med undantag kanske just för Gucken, som inte synes alltför dyster efter uppbrottet från den ångbåtssalong i Härnösands hamn där huvuddelen av dramat utspelas.

Just han har tvärtom ensam lyckats med bedriften att förföra skänkmamsellen på S/S Ådalen, och det är också han som såväl före som under och efter denna bedrift sjunger olika stycken ur Gunnar Wennerbergs Gluntarne. Det hela slutar med att de fyra, dagen efter, i inackorderingsrummet sjunger refrängen ur "Gluntens flamma".

Antagligen var det Pelle Molins nya bekantskap med just Gluntarna - återutgivna år 1882 - som inspirerade honom till denna bondpojksvariant av sena dryckeslag i stället för studier, med åtföljande hemvinglande genom lärostadens gator. Här ges förutom grova dialektuttryck även prov på den "idiotiska" som detta kamratgäng konstruerade. Exempel på det senare är Guckens replik: "Matsch bjäng nasut!", vilket är engelska/franska/latin för: "Mycket bra, Näsmark!" Exempel på en fras på dialekt är Näsmarks eftersinnande ord dagen efter: "Ta mä pöta van't ja full igår". [14]

I denna skiss får vi av allt att döma en närmast ocensurerad bild av det liv den 18-årige gymnasisten Pelle Molin tycktes vilja leva. Gissningsvis är stycket skrivet i september eller oktober 1882; sannolikt veckorna innan han höll det tidigare nämnda talet till magister Erik Billmark på gymnasieförbundets Gustav Adolfsfest, kring den 6 november 1882.

Från våren 1883 finns inga brev bevarade, förutom ett hos Gösta Attorps förtecknat ofullständigt brev till Terese den 31/3 1883, men det finns ingen anledning att betvivla att festandet fortsatte för Molins del på bildningens bekostnad. Icke desto mindre beslutade sig Pelle Molin för att försöka ta studentexamen redan nästa vår, alltså ett år före sina kamrater! I detta sitt första försök som privatist klarade han de skriftliga proven, men misslyckades helt i de muntliga. Visserligen AB i filosofi, men B i franska och kristendom, och bara C i engelska, latin, matematik och naturlära. [15]

Ett kvinnligt omdöme om Pelle får avsluta detta kapitel. Det är Matilda Fahlén, född i Tjäll år 1857, som påstås ha sagt ungefär följande: "-'n Pelle, han ville inte arbeta med slåttern eller något annat i jorden eller skogen; 'n Pelle, han var oherrans lat. Han bara spelte fiol och målade tavlor, som ingen ville köpa. Han skulle ha 'gott huvud' och kom till skola i Härnösand. Men han var lat där också, för han tog aldrig någon examen." [16]

 

Noter

1. Berglund, P. O., Pelle Molin. Några personliga minnen från hans skoltid. Ariel 1922, h. 2, s. 27-30.
2. Attorps, Gösta, Pelle Molins ungdom. I: P.A.N., 1926, s. 106-127.
3. Hellman, Theodor, Pelle Molin-bystens avtäckning. Arkiv för norrländsk hembygdsforskning 1930/31, s. 130-138.
4. Attorps, Gösta, Pelle Molin. Hans liv och diktning. (Akademisk avhandling.) Stockholm 1930.
5. Enligt telefonsamtal med Johansson i augusti 1995 saknades namnet redan i tidningsartikeln.
6. Modin, Erik, Modins minnen. Rader ur min levnadshistoria. Östersund 1959.
7. Rieck-Müller, Maria, Pelle Molin. Ett förord och ett eftermäle. I: Från Ådal och nordlandskust. En efterskörd [av Molin-texter och brev]. Stockholm 1916, s. 9-25.
8. [Jonsson, Olof], Från Pelle Molins hembygd (undert. Baltzar Jämte). Sollefteåbladet 25/11 1933.
9. Nilsson-Tannér, Per, I Pelle Molins spår. Stockholm 1951.
10. Belfrage, Sixten, Pelle Molins litteraturhistoria. Unga krafter 1909, s. 25-28.
11. (Samme Karl Johan Edvall som 1856 grundade vattenkuranstalten Kullstaberg i Jämtland.)
12. En form av biljardspel. Nordisk familjebok skriver (Uggleupplagan, 1905): "Guerre (à la guerre) spelas med en röd och en hvit boll af tre till nio eller än flera personer, med insats och appeller". Med appeller menas nya insatser av en som förlorat. Folke Holmström, född 1939 i Nykarleby, Finland, skriver i en text på nätet om "Sockenstugan som klubblokal" bl.a. följande om spelformen: "Vinnaren fick hela potten minus hyran för använd speltid. det var också tillåtet att sälja 'spelet' åt någon som blivit utslagen eller inte varit med från början. Genom att spela säkert och försiktigt kunde man på så sätt tjäna en vacker slant utan att behöva vinna själva spelet."
13. Jämtlands-Posten 8/8 1890.
14. Molin, Pelle, Samlade skrifter. Uppsala 1964. Origninalmanuskript i Uppsala univ.-bibl.
15. Uppgifter ur brev til Näsmark 2/5 1884.
16. Hammers, Vivi. Vallflickan. Linköping 1977.

 

 

Copyright 2006, Carl-Henrik Berg

Sidan kontrollerad 2006-07-08