En kanotfärd till Kvikkjokk år 1892
av Carl-Henrik Berg
Lördagen den 16 juli 1892 gjorde kanotsporten sin entré i Lappland. Ledare för den fyra man starka expeditionen var den i dessa sammanhang helt oerfarne missionären Paul Peter Waldenström, som i sällskap med sina två söner Johan och Esaias och en bekant från Stockholm, Vitalis Nordensson, denna dag sjösatte fyra segeldukskanoter i Vaikijaure i Lilla Lule älv.
Upprinnelsen till resan var en önskan från Waldenströms söner att få besöka faderns födelsebygd, Luleå. P.P. Waldenström hade under sin uppväxttid aldrig ens varit bortom Överluleå, och nu blev han själv intresserad av att bese det inre av den landsända han växt upp i. Sedan 1888 gick malmtåg på den nya järnvägen mellan Gällivare och Luleå, och då som nu kunde resenärer på tågen kliva av i Murjek.
Det var inget märkvardigt med själva fardvägen. Märkligare var beslutet att färdas med kanot. Ingen av de inblandade hade nämligen före avresan någon som helst erfarenhet av paddling i en dylik farkost. Bröderna Johan och Esaias hade bara provsuttit de nya kanoterna ute på båtbyggeriet på Liljeholmen, och deras far hade aldrig suttit i en kanot.
Kanoterna var fyra meter långa, 70 cm breda vid mittspantet, och vägde med tvåbladspaddel och allt knappt 30 kg. Fäste för segel fanns i fören. Kanoternas konstruktör var kommendörkapten Carl Smith - en hängiven småbåtsbyggare som sedan 20 år tillbaka ägnat sig åt utveckling av svenska kanotmodeller. Waldenströmarnas kanoter var konstruerade av träribbor med ett överdrag av segelduk. Sittbrunnarna rymde bara en person. Det mesta av packningen stoppades ned i en lucka bakom sittbrunnen. (Bilden ovan är en
Till Luleå reste de bekvämt med ångbåt från P.P. Waldenströms hemstad Gävle. Luleå hade år 1887 härjats av en svår brand, men Waldenströms föraldrahem fanns fortfarande kvar. P.P.W.:s äldste son, Johan, skrev i Turistföreningens årsskrift för 1897 en skildring av resan. Om reaktionerna på de fyras resplaner skrev han följande: "Några vidare uppmuntrande råd fingo vi just ej av våra bekanta i Luleå. Alla som voro förtrogna med lappländska förhållanden och de oroliga lappländska sjöarne avrådde oss från vår tilltänkta färd; det vore stundom livsfarligt nog att med vanlig båt färdas över sjöarne däruppe; vi borde lämna våra kanoter i Luleå och nöja oss med att färdas som andra manniskor däruppe". Men inget kunde avskräcka dem. Efter några dagars vistelse i Luleå hämtade de ut kanoterna från deras tillfälliga förvaringsplats i en sjöbod i hamnen, och lastade på järnvägsstationen in dem i var sin tomma malmvagn.
Under tågresan till Murjek ägnades stor omsorg åt de nyinköpta bandskorna. I Luleå hade de också inhandlat skohö från Jämtland, som de "provade och stoppade och stoppade och provade i minst ett par timmars tid utan att ändå bliva nöjda". Det slutade med att de överlät åt ortsborna att ombesörja såväl stoppning som smörjning av skorna.
Väl framme i Murjek fann de att den förbeställda långflaken från Storbackens gästgivargård inte skickats. En långflake var, som namnet antyder, just en vagn med långt flak. Efter visst besvär fick de dock kanoterna levererade till Storbacken, och efter en god natts sömn kunde de göra sina första övningar i kanotpaddlandets ädla konst.
Transporten av kanoterna längs den mycket ojämna väg som ledde upp till Jokkmokk föregicks av en omsorgsfull inbäddning med grankvistar på den långflake som skulle föra dem till paddelbart vatten. Själva kom de med hjalp av ett par trillor fram till Jokkmokk tidigt på kvällen, medan båttransporten anlände först framåt morgonkvisten nasta dag.
Vid pass halv sju på lördagsmorgonen den 16 juli 1892 sjösatte de fyra sina kanoter vid Vaikijaures östra strand. Solen stod redan högt på den klara sommarhimlen, och sjön låg spegelblank och inbjudande framför dem. "Vi kände oss synnerligen nöjda och belåtna med livet, och den känsla av glädje och levnadslust som turistlivet föder genomströmmade oss alla". (Johan W.)
När de längre fram på dagen såg Kvikkjokksfjällen höja sig över skogsryggen gav de ljudligt uttryck för sina känslor genom att utbrista i Richard Dybecks sång "Du gamla, du friska, du fjällhöga nord".
Vid middagstid nådde de Purkijaurholmen, vars bebyggelse gav dem intrycket av ett relativt valmående. Snart satt de fyra till bords med ett stort fat filbunke mellan sig, och med var sin träsked högg de in med god aptit. Inklusive smör och bröd kostade hela kalaset 50 öre per man.
Vid niotiden på första dagens kväll nådde de Randijaures strand. Sjön låg lika spegelblank som tidigare Vaikijaure. I jämnbredd paddlade de fyra fram mot den nedåtgående solen. Återigen kände de sig manade att stämma upp några fosterländska sånger.
Deras plan var att göra första övernattningen i Parkijaur, men detta nybygge visade sig vara ytterligt snuskigt och förfallet, så de fyra tvingades fortsatta mot Björkholmen, beläget ytterligare en mil västerut. Tält saknades i packningen, som utöver de kläder de hade på sig i stort sett endast bestod av lite proviant, kokkärl, ränslar och filtar, fiskedon, myggflor, reservskjorta, generalstabens karta över området, lite pengar, rakdon och en kodakkamera. Rakdonen användes aldrig, så det var en skäggig skara som så småningom återkom till Luleå.
Klädseln utgjordes från tå till topp av: bandskor stoppade med skohö, byxor av grovt tyg, blårandig skjorta, tröja och rock samt - troligen - varsin bredbrättad hatt. Rockarna hade de låtit behandla hos Impregneringsaktiebolaget i Stockhom, men dessa släppte ändå igenom regn lika bra som en obehandlad rock.
Turistföreningen hade året innan -1891 - utkommit med den första av sina Vägvisare, och denna sju-sidiga broschyr behandlade just resvägarna från Luleå till Gällivare och Kvikkjokk-Sulitelma-Bodö. Troligen ingick även denna skrift i resbagaget.
Klockan blev fem på söndagsmorgonen innan de fyra kanotisterna nådde Björkholmens båtlänning. På Björkholmen trivdes de så bra att de tog vilodag där såväl på upp- som återresan, men vilodagarna föranleddes inte bara av ställets goda logi utan var lika mycket en följd av dåligt väder under just dessa dagar.
Den gård de bodde i ägdes av en Isak Olof Isaksson. På söndagseftermiddagen anlände till Björkholmen Lars Berg, landshövding i länet åren 1885-1893. Efter en kort rast fortsatte Berg med sitt sällskap till Kvikkjokk.
Måndagsmorgonen den 18 juli var kanotexpeditionen åter redo att plöja Skalkas vågor. Vid istigningen bar det sig dock inte bättre än att Paul Peter Waldenström gjorde en elegant dykning över relingen. Orsaken var ett löst ryggstöd vars omflyttning förledde honom att flytta hela kroppstyngden till handen på sittbrunnens ena sida. Strax dök han upp ur böljan med ett förvånat ansiktsuttryck. På stranden stod den fjärde reskamraten, Nordensson, och sträckte ut sin paddel till hjälp. Dåligt förankrad med sina bandskor i det våta graset befann sig plötsligt även han i det fjärde elementet. De tog dock det hela med gott humör, och efter nödtorftig torkning av kläderna vid en sprakande brasa lämnade de Björkholmen i sjutiden på morgonen.
I Jokkmokk hade de hört att brittiska sportfiskare redan fiskat upp all lax i dessa sjöar, och det var inte utan förvåning de konstaterade att Esaias, Johans yngre bror, fått en lax på sitt gäddrag. Den var inte stor, men de kunde dock vid middagstid i Tjåmotis tillreda såväl en laxsoppa som en rejal portion inkokt lax. I Tjåmotis kom Blackälvens grumliga glaciärvatten riksdagsmannen P.P. Waldenström att tänka på riksdagens ledamöter, "som när de först kommer till riksdagen äro självständiga, men snart överväldigas av partiet och antager dess färg". Själv satte han en ära i att aldrig tillhöra något parti.
Nattkvarter tog de i Njavve, som hade tre rum för resande. Nästa dag började med ett försök att paddla uppför Saggatforsens nedre del. Det bar sig då inte battre än att Johans paddel knäcktes under ansträngningarna, men med den återstående paddelbiten kunde han ändå rädda sig in i bakvattnet bakom en stor sten, varpå de övriga kom till undsättning. Paddeln spjälades och lindades hjälpligt, och färden kunde fortsättas.
"Vida har jag färdats och mycket har jag sett i gamla och nya världen. Men ingen färd har jag gjort, som varit till den grad förtjusande som färden uppför Saggat", skriver P.P. Waldenström i sin skildring av resan i Svenska Morgonbladet i augusti samma år.
Mitt på Saggat mötte de en båt prydd med Svenska Turistföreningens flagga. Det var landshövding Berg som kom på återväg från sitt besök i Kvikkjokk, och i båten fanns även statsgeologen Fredrik Svenonius, vars ihärdiga propaganda för Kvikkjokk som turistort alltsedan 1870-talets början hade viss betydelse för turismens och turistföreningens framväxt under 1800-talets senare del. Det här var hans åttonde sommar i Kvikkjokksfjällen. Svenonius hade även varit inblandad i waldenströmarnas reseförberedelser, och lyckats avråda dem från deras planer på att fortsätta kanotfärden hela vägen över till Sulitelma och Norge!
Med den kamera som P.P.W. använt under sina resor i Amerika tog nu Svenonius ett gruppfoto av hela församlingen. Tyvärr finns inga fotografier eller andra minnen från lapplandsresan bland Waldenströms kvarlåtenskaper på Riksarkivet. Kanoterna finns dock med på en bild från 1893, återgiven i Vecko-Journalen år 1917.
Framåt kvällen den 19 juli nådde de Kvikkjokk, där de efter en inte helt myggfri natt i gästgivargården företog en utflykt upp på Sjnjerak. På aftonen den 20 juli skrev P.P. Waldenström i gästgivargårdens namnbok ett koncentrerat referat av de fyras färd, inlett med följande ord: "Vi äro de förste som med kanoter färdats upp genom Lulevattnen till Kvikkjokk". I namnboken, som idag finns i Svenska Turistföreningens ägo, har någon med blyerts kommenterat hans skildring: "Synnerligen intressant!!Bravo!!"
Meningen var nu att sällskapet skulle fortsatta till fots till Sulitelma, men av botanisten Alfred Ekbom som just kom därifrån blev de övertalade att låta bli. Han kunde nämligen rapportera om stora områden av midjedjup snö i dessa trakter. På kvällen den 20 juli kom också mineralogiprofessorn Hjalmar Sjögren med fru upp till Kvikkjokk.
Tidigt på morgonen den 21 startade de återfärden. Deras mål för dagen var Björkholmen. Färden gick bra trots ihållande regnskurar, och den sista milen fick de användning för sina segel. Även två dagar senare, efter en vilodag i Björkholmen, kunde de segla fram, nu över Randijaure.
I Lullikietje möttes de av en förvånad smärre folksamling, som tidigt sett de små seglen ute på sjön, men genom sjögången inte kunnat skönja de fyra kanotisterna. De hade dock av Svenonius förvarnats om att dylika märkliga farkoster fanns i faggorna. Så här i efterhand kan man konstatera att de fyra kanotisterna hade en enastående tur med vindförhållandena. Även erfarna kanotister kan gå bet på att ta sig fram i dessa vatten.
Framåt kvällen den 23 juli var de åter i Jokkmokk. Kanoterna lät de sända till Storbacken, medan de själva fortsatte till fots till Harsprånget och Gällivare. Från Gällivare tog de tåget till Murjek, varifrån de vandrade till Storbacken. Den 30 juli tog de sina kanoter och paddlade så älven nedströms till Heden.
Måndagen den 1 augusti utgick en stor timmerflotte fran Heden, lastad med 110 tunnor tjära. Flottkarlen, som varit väl bekant med P.P.W.:s far, provinsialläkaren Erik Magnus W., tog gärna ombord hela expeditionen med kanoter och allt.
Dessa väldiga flottar krävde åtta man för manövreringen, med tre åror i aktern och tre i fören. Resan utför forsarna varade i en hel svensk mil, och Paul Peter W. ville genast efter forssträckans slut återvanda upp till Heden för att göra om färden.. De fortsatte dock till Boden, varifran de kunde färdas i sina kanoter till Luleå.
Väl återkommen till Luleå klampade lektor Waldenström rakt in ett lysningskalas för broderns dotter. Skäggig och turistklädd trädde han in bland frackar och galadräkter. Han emottogs dock hjärtligt av de närvarande gästerna.
Återresan söderut anträddes den 4 augusti ombord på Angaren Niord. Två dagar senare var de åter i Gävle, efter fyra veckors resande. Hela resan, med ångbåtsbiljett och allt, gick på mindre än 140 kr per man. Den summan är mycket låg i jämförelse med den kostnad på 130 kr som anges i STF:s vagvisare från 1891 för transport av en person bara på sträckan Luleå-Kvikkjokk tur och retur.
Waldenströmarnas expedition var enastående i sitt slag, och kommer så att förbli. Idag, drygt hundra år senare, kan inga pengar i världen ge oss tillbaka Lilla Lule älv och dess forsar. Men det fanns en tid då denna älvdal var ett av norra Europas allra främsta turistmål.
